Jag försöker vara en god förebild. Tänka på vad jag säger och hur jag säger saker.
För det är ju känt att barn inte gör som du säger – barn gör som du gör.
Något som blev väldigt uppenbart då vi skulle klä på oss i morse.

Som vanligt hade jag lagt fram Antons kläder på soffan och idag bestod det utav ett par jeans, en t-shirt, en tjocktröja och strumpor och kalsonger.

”Men mamma!” suckar Anton och ser olycklig ut då han får se dagens outfit.

”Vad är det?” frågar jag.

”Men ååh! Jag har alltid samma kläder!”

Men det blir värre.

Efter att ha klätt på sig under protest och vi kommit ur lägenheten och in i hissen lutar sig Anton fram och granskar sig kritisk i hisspegeln. Spärrar upp ögonen och slår sig för kinderna.

”Gud vad jag ser gammal och trött ut!” utbrister han sedan med största allvar.

Ja, det är visst jag som har uppfostrat dessa barn.

Imorse när vi gjorde oss redo för att gå till dagis grubblade Anton över det faktum att vi bor på Jorden men också i Sverige och dessutom i Söderberga – allt på en gång.

Så jag försökte så pedagogiskt jag bara kunde förklara genom att med hjälp av gester måla upp planeten jorden, för att sedan markera var Sverige befann sig och så tillsist pyttelilla Söderberga.

”A-haa!” sa Anton och nickade som han hade förstått.

Medan jag tråcklade ut vagnen ur vagnsrummet och placerade Tilde däri (alltså i vagnen och inte i vagnsrummet) höll Anton artigt upp porten åt oss. Vi hälsade på grannarna då vi korsade gården och promenerade sedan bort längs parkvägen. Samtidigt som vi lunkade på fortsatte Anton att hälsa på alla som vi mötte.

”Kände du dom där?” frågade jag Anton.

”Nej mamma, dom kanske inte är våra grannar, men man vara snäll ändå! Vi bor faktiskt på samma jord!”

Varje morgon när vi ska till dagis springer Anton förväntansfullt fram till cykelrummet. Och varje morgon måste jag förklara att; Nej, det är fortfarande inte vår!

Vi måste vänta med att plocka fram cykeln tills isen på backen har smält och vi kan byta ut den tjocka vintermössan till något tunnare som passar under hjälmen.

Men visst längtar man!

Foto från augusti 2011.

Anton vill köra bajsbil när han blir stor och drömmer även om att bli brandman – precis som pappa!

I och med att det varit mycket prat om bränder och brandbilar här hemma tyckte jag och Jonas att det var ett bra tillfälle att lära Anton numret till larmcentralen om det faktiskt skulle vara så att han skulle behöva tillkalla hjälp.

”Om du behöver ringa efter hjälp då slår du 112 på telefonen”, instruerade Jonas.

”Men bara om man verkligen och då menar jag verkligen behöver hjälp”, tillade jag.

”112”, memorerade Anton.

”Då kommer du till larmcentralen som kan skicka en brandbil om det brinner”, sa Jonas.

”Ja, eller en ambulans om någon gjort sig illa, eller polisen om du behöver hjälp av dem” fyllde jag i.

Jonas nickade.

”Så om du behöver hjälp är 112 numret till alla bilar som kan komma och hjälpa dig; ambulans, polisbil och brandbil” sammanfattade han.

”Och glassbilen?” frågade Anton förväntansfullt.

Ni kanske inte visste att farmor kan åka skateboard?
Men de kan hon, det kan alla – bara man har hjälm! Det menar i alla fall Anton.

Under kalaset kunde farmor och alla kalasgäster därför bli avbildade på skateboard bara man kom förbi Antons lilla ateljé som han satte upp i Tv-rummet.

Faster Anna får sig ett skateboard porträtt.

Pulsande i snön på väg till dagis såg vi ett flygplan lyfta och flyga bort över himlen.

”Undra var det ska? Kanske till något varmt ställe” sa jag drömmande.

”Jag tror det, till något varmt ställe och värma sig!” sa Anton.

”Vilket varmt land tror du att det är på väg till?” undrade jag.

Anton gjorde sin klassiska grubblar min innan han levererade ännu ett klockrent svar.

”De ska nog till Värmland!”

Just som vi kom tillbaka till hotellrummet för att göra oss i ordning och byta om inför middagen så tittade solen fram. Jag och Jonas placerade oss nöjt på balkongen medan kidsen sprang omkring och busade. Från poolen hördes höga skratt och plask och det lät riktigt inbjudande.

Så då tog badkrukan ett beslut – här skulle det badas!

”Nu eller aldrig Anton!” ropade jag.

”Nu!” gastade han tillbaka och greppade snabbt badringen.

Så jag och Anton begav oss mot poolen för sista doppet på denna resa, garanterat.

Nu drar vi till Lanzarote en vecka!

Idag tillkom fler förbud som absolut skulle tejpas upp på Antons dörr.

Förutom arga och gnälliga personer är inte heller hungriga hajar, sura bläckfiskar eller bajskorvar välkomna in i Antons rum.

Bildspel

Till er som oroade er över gårdagens inlägg angående Anton – tat lugnt!

Vi kan idag meddela att det enbart rör sig en puss strejk och att han ännu är kärleksfull.

Han meddelade idag att det även finns undantag när det gäller pussandet:

Mamma, pappa, farmor och mormor är fortfarande pussbara och framförallt Tilde som han är väldigt kär i. ♥

Den kärleksfulle Anton Kingston har kommit med ett chokande besked; Han gillar inte pussar längre!

Men det finns en orsak.

”De där tjejerna på Atljénen de vill bara pussa på mig, hela tiden!”  suckade Anton och himlade besvärat med ögonen.

Ateljén kallas avdelningen på dagis för de äldsta barnen. Tjejerna på Ateljén är med andra ord femåringarna.

”Men de vill nog bara pussa på dig för att du är så snygg!” sa jag.

”Ja” höll Anton med. ”Och cool!”

”Ja, absolut cool också!” instämde jag.

”Men jag gillar inte när de pussar på mig!” sa han och fick tillbaka det där bekymrade uttrycket.

”Jobbigt”, sa jag.

”Ja, fast det blir nog bättre när jag blir större!” sa han efter en stunds grubblande.

”Hur menar du?” frågade jag.

”Jo, för när jag blir större blir jag så lång att de inte kan nå upp och pussa mig!”

Det spökar hemma hos oss. Ja, mystiska saker har börjat hända.

En leksak kan oförklarligt hittas trasig och Tilde kan plötsligt börja skrika utan att någon rört henne.

Men Anton verkar ha någon slags synsk förmåga, för han har alltid ett svar på dessa mystiska händelser.

”Det var inte jag, det var ett spöke!” har han rapporterat vid ett flertal tillfällen.

Även fiktiva personer verkar hemsöka oss och värst av dem alla måste vara Spindelmannen. Anton har återberättat hur den före detta hjälten både har skrapat av mat från Antons tallrik ned i soporna och nallat godis från skafferiet.
Fy skäms Spindelmannen!

Idag roade sig sjuklingarna med att måla teckningar.

Antons blev till en historia om Spindelmannen och en tjuv med en krok. Så vi bestämde oss för att göra det till en ”film” där Spindelmannen såklart är hjälten och fångar tjuven. Se och njut!
- Men Anton varnar att det kan vara lite läskigt!

Bildspel

Det lättaste sättet att underhålla sjuka barn är helt klart att sätta igång en film. Fast helt enkelt behöver det förstås inte alltid vara.

”Vad vill du titta på för film?” frågar jag Anton.

”Kuntamuntas!” ropar han glatt.

Jag har ingen aning om vad han menar.

”Kuntamuntas? Menar du Quasimodo?” frågar jag.

”Nej, inte Tassimådul. Jag menar indianflickan, Kuntamuntas!”

”Jaha, Pocahontas.”

”Nej!” säger Anton med en viss irritation i rösten ”Kuntamuntas! Indianflickan som sjunger och springer!”

”Men det är Pocahontas”, säger jag med ett leende.

Men Anton ler inte utan suckar ljudligt och ger mig en ilsken blick.

”Jag sa Kuntamuntas!”

Jag hävdar att det uttalas Pocahontas medan Anton allt mer frustrerad menar att jag har fel.

Dispyten fortsätter medan vi tillsammans letar genom filmskåpet. Tillslut hittar Anton den.

”Haha, vad var det jag sa!” Utropar han triumferade och sticker filmfodralet under näsan på mig. Sedan stryker han med pekfinger längs med titeln.

”Kun-ta-mun-tas!”

Pocahontas…

Anton önskar sig i stort sett varenda pryl som visas i reklam på TV, utan att knappt veta vad det är, hopplösa unge…

Men hans stora och oförändrade intresse sedan han var liten är bilar. Därav har han också ett hundratal, känns det som. Men leken har förändrats lite. Fortfarande kör han gärna runt med dem, men han gillar också att plocka isär dem, mecka lite med dem och försöka sätta ihop dem igen. Så bilbyggset står i toppen av önskelistan.

Fortfarande är det också Blixten McQueen och Spiderman som är de största idolerna. Så i stort sett allt som har med de två att göra går hem hos vår son, som hos de flesta fyraåringarna.

Anton gillar också att pyssla och vara kreativ. Att rita, leka med lera, klippa och klistra kan hålla honom sysselsatt i timmar. Så allt eftersom färgen i pennorna tar slut, leran stelnar och materialet tar slut är påfyllnad alltid uppskattat.

Att spela apa gör Anton för det mesta, men han har också ett stort intresse för spel. På önskelistan i år står bland annat Hide and seek Safari och Jolly Octopus.

Antons mest typiska karaktärsdrag är hans ”coolhet”. Att vara just cool är väldigt viktigt och något som han pratar om nästan varje dag.

Genom att röra sig på ett visst sätt, posera, le, men också klä sig på ett visst sätt uttrycker han detta på ett mycket medvetet sätt. Att tillexempel ha solglasögon är ”coolt”, men också ha likadana byxor som pappa, eller liknande fluga som farfar eller morfar är ”mycket coolt”.

Så en cool julklapp och passande inför nyår vore kanske ett par snygga jeans eller en fin fluga?

Så var det redan den första december. Snart är det julafton och alla julbestyr börjar redan göra sig påminda. Till och med Tomten själv tar till hjälp av sina tomtenissar!

Så inte är det väl så konstigt att även jag behöver lite hjälp?

Fast inte i form av Santas little helper, snarare mummys little helper – Anton Kingston!

För då inte bara Tilde utan även jag kände mig febrig idag, var de två ganska gnälliga tjejer som motvilligt fick stanna hemma även idag. Men Anton ställde villigt upp som räddaren i nöden. Han hjälpt till att laga mat, sätta igång filmer, leka någorlunda stillsamt med Tilde och säga uppmuntrande saker som att vi var ”Jätte, jätte, jätte, jätte vackra!” ♥

Idag var Anton och farmor iväg på teater och såg Alfons och trollkarlen på Intiman.

Jag var lite orolig för att han inte skulle kunna sitta still. Så mycket spring i benen som han har.

Men nejdå, det hade gått alldeles lysande. Han hade suttit koncentrerat och hängt med och skrattat när det skämtades och klappat i takt när det dansades, för att sedan när det blev lite mer spännande fatta farmors hand.

När han sedan kom hem pratade han på om trollkarlen och hunden Zingo. Han visade också hur killarna, Alfons och Victor, hade dansat breakdance ”precis som han och pappa kan” och bubblade på om både det ena och det andra.

Lite svårt var det allt att hänga med, men lätt att förstå att han hade haft roligt!

Tack farmor ♥

Mobilfoto.

På väg till dagis.

Tilde sitter i vagnen och viftar av sig vantarna och Anton går bredvid och släpar benen efter sig, mumsandes på ett äpple.

Helnöjd med livet och vår promenad.

Men så småningom upptäcker han att jag glömt att plocka bort den lilla klisterlappen som talar om vad det är för sorts äpple. Detta gör att han snabbt förlorar han fokus på att gå och panikartat börjar leta efter en papperskorg.

Jag förklarar att vi måste skynda oss.

”Mamma har ett möte, jag kan inte komma försent idag, igen.”

Men Antons fokus ligger bara på (den förbannade) klisterlappen.

Efter att tjatat och praktiskt taget dragit honom längs parkvägen får jag tillslut syn på en papperskorg.

”Där har du en papperskorg!” sa jag en aning bitter då stressen och pressen på att komma fram i tid nu är klart påtaglig.

Anton och vänder sig mot mig och ler sött.

”Tack mamma, och tack för livet!”

Det är min underbara knäppa lilla unge det!