Anton fyller år snart. Fyra år. Det är stort!

Vi har börjat knåpa på en önskelista för att – ja, den bortskämda lillplutten har alldeles för många nära och kära som vill skämma bort honom ännu mer och undrar vad han önskar sig.

Men han har allt! Hundra bilar! Hundra filmer och böcker! Å hundra andra småprylar som gladeligen sprids ut över våra golv i tid och otid.

Så vad ska man hitta på till en fyraåring?

Jag minns inte vad jag själv önskade mig när jag fyllde fyra..?

Kanske en My Little Pony som alla andra småtjejer.

Eller kanske inte eftersom jag inte var riktigt som alla andra typiska småtjejer. För då jag väl fick en grön liten bevingad plastponny då fick han namnet Tomas.

Min barndomsvän Kattis hade en hel IKEA-kasse med ponnyhästar som hon kammade håret på och byggde små hinder åt att hoppa över. Jag och Tomas ägnade oss mest åt att lyssna på Bruce Springsteen och klättra i träd.

Hursomhelst leksakerna ”när jag var ett litet barn” var enkla.

En ponnyhäst, en studsboll, ett hopprep ett kassettband.

Sådant intresserar inte Anton. För att fånga hans intresse måste en leksak ha minst fem olika funktioner.

Sist vi var i en leksaksaffär visade jag Anton en verklighetstrogen tiger i plats som jag tyckte såg ball ut.

”Kolla vilken häftig tiger!” tyckte jag.

”Vad gör den?” frågade Anton nonchalant.

”Vad menar du? Det är en tiger. Man kan leka att den springer eller morrar…” sa jag.

”Men vad gör den? Blinkar den eller kan den bli en robot kanske?”

”Det är en tiger! Tigrar varken blinkar eller förvandlas till robotar, det är bara tigrar.”

”De är bara tråkiga.” svarar min son likgiltigt.

Punkt. Så var det slut på den konversationen.

Förstår ni vad jag menar?

Är alla dagens ungar totalt överstimulerade? Eller är det bara mina barn?

Anton älskar att rita. Han är duktig också!
Riktigt fint blir det när han sätter igång och skapar små gubbar, bilar, monster och såklart Ninja Turtles.

Idag fick jag och Jonas den stora äran att bli avbildade.

”Mamma” och ”pappa” skrev han också med stora utomordentliga bokstäver över.

- Ja, jag blir så larvigt stolt och rörd att jag nästan bölar.

Måste börja med att vara lite nostalgisk och berätta om då Anton skolads in på förskolan. Han hade gått hos dagmamma sedan han var tio månader, men då vi fick en plats (ett halvår senare) på förskolan han nu går på tackade vi ja. Samma dag som inskolningen började tog jag ett graviditetstest på morgonen och det var då vi fick reda på att vi väntade Tilde. Så det var en stor dag som innebar stora förändringar på mer än ett sätt.

För Anton gick det utmärkt att anpassa sig till dagislivet. Han röjde runt och var överlycklig över alla nya saker att leka med. Det enda som inte gick överhuvudtaget var vilan. Alla andra småttingar slocknade en efter en, men Anton ville bara springa runt.

Själva inskolningstekniken var också annorlunda emot Tildes. Då var vi föräldrar med en hel vecka, men fick för det mesta sitta ute i hallen för att vara tillgängliga för kidsen om de behövde oss. Samtidigt som vi skulle hålla oss undan för att låta dem själva lära känna miljön och ty sig till pedagogerna.

Så där satt vi på hallbänkarna, hukandes för att inte slå i huvudena i de låga hatthyllorna. Artigt småsnackandes med varandra drickandes blaskigt kaffe ur minimuggar. Medans den unkna lukten av blöta gympaskor och torkskåp omgav oss.

Men det var ett ganska bra sätt att lära känna de andra föräldrarna!

En liten Anton Kingston!

Det finns mycket härligt med sommaren. Det mesta faktiskt!

Men med all dess härlighet kommer också de där små irriterande sakerna som också hör till sommaren, som; mygg, solsvedd hud och stickor i fötterna utav att gå barfota.

Ja, i Antons fall är det garanterat stickor! Han har på något sätt lyckats få stickor var vi än befinner oss! Ja, han är säkert upp i ett tjugotal i alla fall…

Å nej, det spelar ingen roll att han – som han själv uttrycker det – har de ”coolaste” skorna som även är de ”snabbaste”, han ska prompt gå barfota ändå!

På Max & Linnéas land.


Hos mormor & morfar.


Under grillpartyt på landet.

Antons outfit bestod av hans, numera officiella landet uniform, ögonmasken och Pringles röret som han har sina svärd i för att transformeras till Turtles Leonardo.

Som jag skrev i ett tidgare inlägg så rubbas ju ens vanliga tidsschema ganska rejält under semestertider.

Idag kom konsekvensen för det som en baksmälla.

- Kidsen ville inte sova.

Vi gjorde det vanliga… Fixa välling till Tilde, berätta saga för Anton, låg bredvid och blundande. Men nej! Varje gång man lämnade rummet var de på fötter igen.

Vid nio stupade tillslut Tilde efter andra påfyllningen välling.

Anton däremot kämpade på bra. Vid elva trodde jag att jag lyckats och smög mig ut. Men strax därefter kom han knatandes, rufsig i håret och med dåsig blick.

”Mamma jag vill ha tillbaka mina blommor!” mumlade han.

”Vad sa du?”

”Jag, vill ha mina egna blommor!” sa han och började snyfta dramatiskt.

”Blommor?”, jag förstod ingenting.

”Ja, mina blommor, jag saknar dom!” sa han och pekade med darrande hand mot vardagsrumsfönstret.

Då slog det mig att jag två veckor tidigare hade bytt ut de slokande orkidéerna i vardagsrummet mot Antons fina blommande. I tron om att jag skulle kunna komma undan med det obemärkt där de placerades bakom hans gardin.

Men nähä! Det är klart att killen med koll till och med har koll på blomstret.

Så vad gör man inte för ett otröstligt trött barn mitt i natten då man själv helst bara skulle vilja gå och knyta sig. Man får helt enkelt plocka fram sina trötta ogröna fingrar och börja feng shui’a om blomsterarrangemanget för att tillslut få någon ro i huset.

På eftermiddagen flyttade även Tilde in i kojan, där hon nöjt spatserade runt och vinkade till Anton och förbi passerande båtar. Anton gjorde snabbt en lek av det hela och de var så roliga att titta på för de betedde sig precis som ett gamalt par.

”Nu går jag och jobbar, du stannar hemma!” sa Anton till Tilde och klättrade ned för trappan.

Tilde nickade och följde honom med blicken uppifrån kojan medan han cirkulerade några varv nere på marken. Sedan återvände han till trappen och där Tilde stod och väntade och ivrigt började vinka till honom.

”Min dam!” sa Anton högtidligt och bugade sig innan han klättrade upp för att ge henne en puss på kinden.

”Gobiligoo!” ropade Tilde glatt och släppte in honom (vilket är hur hon uttalar varsågod).

Vem saknar TV när man har dessa teaterapor..?

Fick höra av farmor att hemma hos faster Anna och Calle är det lilla sysslingen Ebba som är bossen.

Vem som är bossen i vår familj behöver man knappast fundera någon längre stund över.

Inte ens på semestern tar han ledigt, vår boss. Han domderar glatt en att sitta i båten om han efter behag vill leka att han kör båt.

Han styr också över när man har rätten att röra sig fritt eller måste förvandlas till sten. För ropar bossen ”sten!”, då gäller det att snabbt stanna i den position man befinner sig i och stå stilla som förstenad. Annars blir det ett himla liv på honom, bossen alltså…

Å ja, jag kan inte låta bli att slänga in den här gamla godingen när vi ändå är inne på ämnet...
Så gobiligoo (varsågod!) – Like A Boss!

Anton Kingston har redan myntat en hel del uttryck och levererar ständigt sköna repliker. Här kommer bara några av veckans;

Ute på promenad när en äldre dam cyklar förbi oss.

 ”Mmm, vilken läckerbit!”

På tunnelbanan in till Slussen;

”Det luktar aphus här!”

Middagen är serverad och den unga herrens TV-tittande måste därför avbrytas;

”Men varför gör ni såhär mot mig?”

På båten vid barnbingon vänder sig flickan som sitter framför honom sig om och ropar och vinkar till sin mamma som sitter bakom Anton.

 ”Jag är inte din mamma, jag är Anton Kingston!”

Till alla han möter…

”Tjena, tjena, mittbena!”

Ja, igår kväll åkte vi alltså ut mot landet, där vi för första gången kunde sova allihopa i den nyrenoverade lillstugan (Jonas var ju inte med på Midsommar). Himla fint har det blivit i alla fall och ännu mysigare kommer det nog bli då alla inredningsdetaljer kommer på plats.

På morgonen möttes vi av härligt solsken på ön. En perfekt dag för att lägga sig på bryggan med en bok och bara njuta av värmen. Fast ligga stilla när man tagit med sig en ninja, det kommer ju inte på frågan. För idag, liksom igår och hela förra veckan var Anton den muterade ninja sköldpaddan Leonardo.

Han var så inne i sin lek att varken jag eller Jonas kunde låta bli att bli nostalgiska av våra egna barndomsminnen av Turtles, vilket inspirerade oss att hjälpa honom att bli en fulländad ninja.

Jonas satte igång att tälja ett par svärd och jag gjorde en ögonbindel av ett blåblommigt tyg som farmor hade. Med ett Pringlesrör och lite fantasi fick han även ett hölster till svärden att knyta fast på ryggen och det var alltså så Tyfö fick sin egen Turtle.

Jag antar att vi får skylla oss själva… Det var ju vi som introducerade Teenage Mutan Ninja Turtles för Anton för en vecka sedan. Å sedan dess är han en ninja, hela tiden!

Idag gick vi upp till centrum för att inhandla lite saker till landet, som vi åker till ikväll.
Tilde tog det lugnt i sin nya vagn och till och med Jonas var helt med på att gå runt i några affärer.
Men Anton, han var en ninja. Han hoppade runt och flaxade som om han hade sai-svärd i händerna och gjorde plötsliga utfall och rop. Inte heller svarade han då man ropade hans namn, utan endast vid sitt nya fiktiva namn Leonardo (sköldpaddan med den blåa masken). Då och då försvann han också helt så man hann bli riktigt nervös för att sedan hoppa fram med ett ”Cowabunga!” och skrämma slag på en och även alla andra i närheten.

Tillsägelser och hot var lönlösa för att få honom att skärpa till sig, så Jonas bestämde sig för att försöka vara lite pedagogisk. Han berättade att ninjor förutom att bekämpa faror även mediterar, och så visade han honom hur. Ett ganska smart drag tyckte jag. Men Anton, jag menar Leonardo, var inte intresserad av att meditera. I alla fall inte just då…

Det var först då vi gav upp och han fick sätta sig på cykeln för att vi skulle hem som han i nedförsbacken från centrum plötsligt släppte styret och slöt ögonlocken.

”Men vad gör du? Är du galen?” sa Jonas och rusade fram till undsättning.

”Nej, jag mediterar”, sa Anton/Leonardo knäppte sina händer.

Men som sagt, vi får väl skylla oss själva.

Ja, det blev en skön dag med mina sköna kids… Solen sken så det var full aktivitet utomhus.

En typisk dag på landet alltså…

Fläkten är inte bara nödvändig i denna värme, utan dessutom väldigt rolig. I alla fall om man har en Anton Kingston i huset. För genast sprang han till sitt rum och kom tillbaka transformerad till Super AK iklädd sin mantel som genast började fladdra i blåsten, vilket var precis hans tanke.

”Ser ni? Ser ni?!” ropade han ivrigt och började slänga sig handlöst nedför soffan i olika hjälteposer.

Räddad från att ha långtråkigt blir man i alla fall av vår superhjälte, även om hans utmaningar ofta sprider mer oro än frid då de alltid innefattar en rad stunts.

Vid morgonronder konstaterades det att Anton fortsatt att gå ned i vikt, 13,1kg.

Fortfarande ovetande om vad som bidrar till att han mår som han mår beslutades att man skulle ge honom Nexium, som man vanligtvis ger det patienter med magkatarr eller magsår.

Då Anton vaknat till gick vi till den gemensamma matsalen och fick sällskap av mamman till den lilla bebisen som vi delar rum med. Hon var jätte go och vi pratade genom frukosten om oron som vi båda fått smaka på. Hon berättade också att hennes lilla bebis, under hela tiden han låg i magen hade kallats för Anton, till dess att han kom ut och de såg att det var en Theodor, så vi sa att det kanske var menat att de skulle infinna sig på samma plats just nu.

Medan vi pratade lyckades jag få i Anton tre skedar yoghurt, men det var också allt. En timme senare hittade han godisasken med zoo apor som han fått och som låg vid hans sängbord och som han började peta i sig. Ett litet framsteg i alla fall!

 Då Jonas och Tilde kom gick vi ned till lekterapin och vår nyfunna vän (och svans) Mohammed följde ivrigt med.

Där hade de bjudit in ett sällskap som spelade afrikanska sånger och dansade och spelade på tummor. Tillsammans med andra barn och deras föräldrar satt vi i en halvcirkel runt dem och lyssnade. Alla klappade och nynnade med, men då de bjöd in oss att joina dem i dans skruvade folk obekvämt på sig.

Ja, alla utom Anton förstås! Han klev modigt fram och ställde sig i mitten vilket bemötes av imponerade applåder. Så småningom gick också Mohammed upp och de fick lära sig några steg.

Det gjorde nog Anton gott, men hela hans kroppsspråk visade hur trött han var och hur dåligt han egentligen mådde. Efter att han fått provspela på trummorna kröp han utmattad upp i mitt knä och bara hängde där, så då beslutade vi att det var dags att ta det lite lugnt på rummet.

Ett kort litet suddigt mobilklipp...

Då Jonas och Tilde lämnat oss somnade Anton precis som igår. Precis som igår vakande han också strax därefter och hade ont. Denna gång fick vi besök av doktorn och ”magexperten” Petter som verkade klok men som även han var förbryllad. Han sa att om inget drastiskt hände under morgondagen så skulle det bli gastroskopi under narkos och eventuellt sondmatning för Anton på fredag.

Strax efter att de lämnat oss med det beskedet hörde farmor Annica av sig och frågade om hon kunde hjälpa till på något vis och då kände jag att det skulle vara ganska skönt med sällskap. Dessutom kurrade min mage något otroligt då jag i allt kaos kring Antons matvanor glömt bort att äta själv. Så Annica var gullig att även ta med sig mat till mig.

Anton själv var något piggare än vid gårdagens besök men var så uppenbarligen plågad av något då han andades tungt och då och då kurade ihop sig som en boll i sängen.

När det blev läggdags fick våra rumskamrater besked om att de kunde få åka hem, så det kändes skönt både för deras skull men även för att det kanske skulle innebära en lite lugnare natt för oss.

Trodde jag ja…

Då man gå runt på helspänn krävs det inte mycket för att få en att hoppa till. Men att Mohammed hade krupit in under sängen medan jag var på toaletten och borstade tänderna, för att sedan hoppa fram och halvt skrämma ihjäl mig gjorde ju inte saken bättre.

Efter att ha lugnat ned mig efter skrämselattacken kunde jag faktiskt få ro att somna in. Men det dröjde inte länge innan jag på nytt satt käpprätt upp i sängen. Men mitt i natten fick vi nämligen sällskap igen. Denna gång av våra nya rumskompisar, ännu en bebis med oroade föräldrar. Tre timmars sömn gav det mig allt som allt, bäst hittills dock.

Han är ju för rolig Anton! Så fort han fick minsta lilla energi tillbaka började han med sina lustiga upptåg igen.

Då vi packat ihop våra saker från sjukhusrummet började vi gå mot entrén där Jonas skulle komma och hämta oss. Så medans vi går där i korridorerna passerar vi några statyer som föreställer olika djur. Bland annat några pingviner.

”Mamma, pssst!” säger Anton och stannar upp.

”Vad är det?”

”Vi kanske ska gömma oss för pappa?” sa han.

I vanliga fall skulle jag sagt nej, men hans ögon lyste sådär busigt som jag längtat efter att se hela veckan, så jag kunde helt enkelt inte motstå.

”Okej, vart ska vi gömma oss?”

”Här!” sa Anton och gick och ställde sig bredvid en av pingvinerna.

Så jag gick och ställde mig bredvid den andra och tittade på Anton för godkännande.

”Nej, nej, nej! Såhär!” sa han och visade hur jag skulle stå genom att böja ned huvudet.

Jag gjorde som han visade och själv sträckte han på halsen med stor koncentration och stod sedan blixtstilla i den intagna ställningen.

”Nu kan pappa inte se oss, han tror vi är pingviner!” konstatera han nöjt.

Jag fattade inte vad han, eller rättare sagt vi, höll på med. Men han såg så söt ut där han stod med sin seriösa min att jag började skratta. Jag bad om att få ta ett kort och det fick jag.

Först efteråt då jag tittade på kortet förstod jag; vi skulle ju såklart inta samma positioner som pingvinerna!
Jag med nedåtböjt huvud och han med utsträckt hals åt sidan.
Ser ni..?

”Nu kan pappa inte se oss, han tror vi är pingviner!”