Vuxna brukar alltid nämna det där med att ”ha barnasinnet kvar” som någonting positivt.

Men vad är det för barnasinne man syftar på? Det kan ju knappast vara sinnet på en treåring, för de är ju inte vid sina sinnens fulla bruk.

Å det menar jag – fast roat med en massa kärlek och respekt.

Men i deras små skallar är det ett sådant virrvarr av fantasi blandat med verklighet att jag ibland inte tror att de själva vet skillnaden.

Ena stunden kan treåringen filosofera högt och man imponeras av dennes insiktsfulla och djupa tankar, för att i nästa sekund kasta in en dinosaurie i resonemanget som slukar allt annat. Inget konstigt med det!

Imorse kom Anton in till vårt sovrum, där Tilde redan befann sig, och så mornade vi oss en stund innan jag tyckte att det var dags att gå upp och göra oss i ordning.

”Jag är hungrig, jag vill äta frukost!” sa jag till Anton.

”Du vill äta min hjärna?” sa Anton från ingenstans med uppspärrade ögon.

”Nä, jag hade mer tänkt mig kaffe och macka”, sa jag.

”Du vill göra macka av min hjärna!” konstaterade han utav det och for upp ur sängen.

Jag masade efter och slängde på mig morgonrocken och lyfte upp Tilde på armen.

”Åh neeeeeeeeej, ta mig inte!” vrålade Anton och sprang sicksack framför oss på sina smala kycklingben.

”Anton, om du inte slutar skrika kommer jag äta upp dig på riktigt”, hotade jag.

”Nej gör inte det! Gaaahhh!!”

”Sluta skrik!”

”Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!!”

Anton störtar med skräckblandad förtjusning in under köksbordet för att ta skydd.

Jag hasar efter, släpper ned Tilde på golvet och börjar göra i ordning frukost.

”Kom Tilde göm dig här med mig!” manar Anton henne, och hon kryper genast dit under, glad att bli inviterad i leken.

När frukosten är färdig tycker jag att de kan komma fram därifrån. Icke!

”Våra hjärnor, våra hjärnor!” ojar sig Anton.

”Jag ska inte äta era hjärnor!” lovar jag och försöker dra ut dem därifrån.

Tilde får jag tillslut tag i och lyfter upp henne under sprattlande protester, men Anton gör sig omöjlig.

Efter tio minuters lirkande…

”Nu kommer du ut!” ryter jag.

Vilket såklart inte var till någon nytta.

Fyrtio minuter senare.

Jag och Tilde har ätit, badat, klätt på oss och är redo att gå.

Anton sitter fortfarande under bordet i sina kalsonger.

Då började jag faktiskt känna mig som det där monstret Anton såg mig som.

Mitt tålamod var slut och jag tog honom helt enkelt under armen och bar ut honom därifrån, tvingade på honom kläder och satte honom i vagnen och körde iväg till dagis.

När vi kommer fram till dagis drar Anton plötsligt igång att snyfta och då vi närmar oss en fröken lyckas han klämma fram några ynka krokodiltårar.

”Vad är det som har hänt Anton?” frågar hon.

”Min mamma…”, snyft, snyft. ”Min mamma, hon vill… Hon vill äta opp määäj!!”

Så det där med barnasinnet - Tack, men nej tack!

Detta klipp med komikern Jim Breuer beskriver så klockrent den fantasivärld vi småbarnsföräldrar sugs in i av våra barn. Ungefär 2.02 in i klippet blir det som bäst ;)

Just som vi är på väg ut genom dörren, på väg till dagis, då får Anton en idé.

”Aha! Jag har en idé!” säger han också och håller upp ett pekfinger i luften.

”Vadå?” muttrar jag med en onödigt oengagerad ton.

Men Tilde började redan vända och vrida på sig i vagnen och vi var minste en kvart sena.

”Jag tycker att jag borde ha en fluga!”

”Fluga?”

”Ja”, säger han och ritar en rosett med fingrarna i luften och pekar sedan på sin hals för att förtydliga.

”Du vill ha fluga på dig?”

”Ja, just det!” säger han och nickar ivrigt i väntan på en hänförd respons.

Den uteblir, då jag inte vet om jag tycker att fluga är en accessoar som kompletterar hans dagisoutfit i form av T-shirt, slitna jeans och gummistövlar.

Men det tycker Anton, absolut!

Vi har en kort men intensiv debatt om frågan.

Sedan minns jag ett råd vi fått från barnspecialistens angående trots – att vissa fighter helt enkelt inte är värda att ta!

Så jag ger upp och låter Anton förtjust välja ut en svart och vit rutig fluga att ta på sig.

”Wow, vilken nygging!” tycker Anton och kromar sig framför spegeln. (Nygging är såklart Antonianska för; snygging).

Helnöjd spatserar han sedan med händerna placerade vid svanken och en mallig min hela vägen till dagis.

Dagen fortsatte sedan lika tjusigt då jag och Tilde fick finbesök av Tina och Emil.

Efter att ha myst hemma lite en stund tog vi bussen upp till centrum för att äta lunch.

Då vi beställt maten somnade kidsen lägligt så att vi kunde äta och prata ostört en stund, det kallar jag lyx!

Så en bra dag alltså, omgiven av mycket fint folk!

Anton har börjat gå på toaletten helt själv nu, utan vår hjälp. Fantastiskt, javisst! Men som med allt finns det såklart en baksida.

Dagens morgon bestyr…

”Pappa, pappa, pappa!” ropar någon.

Det tar en stund innan jag förstår att det inte är en dröm.

”Pappa, pappa, pappa!”

Jag inser att det är vår son och öppnar sömdrucket ena ögat och sneglar bort mot Jonas. Han sover ostört med öppen mun.

”Pappa, pappa, pappa!” gormar Anton.

Jag sträcker på mig och ”råkar” putta till Jonas. Men han sover gott vidare. Jag puttar igen, men begriper att min diskreta väckning inte kommer fungera. Tydligen fattar Anton samtidigt samma sak och byter taktik mot något mer effektfullt.

”Mamma, mamma, mamma!” ropar han nu.

”Ja, Anton vad är det?”

”Jag har kissat själv, på toaletten!”

”Har du?”

”Ja, jag har kissat själv!”, upprepar han, ”På pallen också!”

”Ja, ja, det är sånt som händer!” säger jag.

”Jag har kissat på golvet också!” rapporterar han.

”Okej…” mumlar jag och masar mig ur sängen.

”Jag kissade lite på mattan med mamma!”

”Mmm…” muttrar jag och öppnar toalettdörren.

”Men jag kissade helt själv mamma!” skiner han överlyckligt i väntan på beröm.

”Jätte bra Anton, verkligen. Jätte bra!” säger jag med en gnutta ansträngning.

Kan det vara så att Anton går i Löfens fotspår och blir doktor när han blir stor?

Idag var jag och Tilde lilla Dr Löfs patienter och Anton intog sin roll på största allvar.

Han lyssnade på våra hjärtan och konstaterade de lät ”mycket bra faktiskt”.

Men han tyckte ändå att det var bäst att Tilde fick en spruta – i huvudet.

Sedan tog han en titt i hennes öron.

”Mmm, humm, jaha!” mumlade han och lät en aning bekymrad.

Sedan tog han en titt till innan han skakade på huvudet och tittade på mig.

”Vad såg du?” frågade jag.
”Hundra kilo”, svarade han allvarligt och ordinerade en till spruta.

Tydligen kan Anton åka skateboard..?!

Han fick en förra året, men då var han ju alldeles för liten för att åka och hade den mest med sig bara för att vara som pappa.

Men idag när vi var ute på gården sa Anton bestämt att nu ville han åka skateboard.

Så javisst! Fram med brädan, skydd och hjälm. Sedan innan han hunnit få några vidare instruktioner tiltade ha brädan och åkte iväg..!

Duktig var han också!

Medan Anton var upptagen med att imponera på grannarna högg tilde tag i en av brorsans cyklar och gick sedan runt med den i cirklar. Runt, runt och skrattade högt för sig själv.

Anton är världens bästa treåring. Han är otroligt godhjärtad, intelligent, artig, ROLIG och sprallig! Men just nu är han stundtals även en väldigt arg och frustrerad treåring.

På en sekund kan hans glada humör skifta till hysterisk ilska och de senaste dagarna har varit minst sagt intensiva.

”Treårstrotset!” säger alla som har barn och ler ömkande då man berättar, ”Det hör till”.

Jo, ja, ett visst motstånd hade man väl räknat med och jag kan ta triviala duster där man har delad mening ifall tillexempel foppatofflor verkligen är de bästa par skorna att ha då det regnar eller vare sig pannkaka lämpar sig som middag varje dag, eller ej.

Men det här ”trotset” som sker just nu är på en helt annan nivå! De senaste dagarna har jag fått utså slag, sparkar, bett och fraser som ”du är dum!” och ”jag hatar dig!” som bara krossar ens mammahjärta i en miljon bitar.

Det kan ske när som helst och yttra sig hur som helst och alltid helt utan förvarning.

I natt vakande han tillexempel klockan tre och väckte hela huset och var förbannad från ingenstans.

Han ville minsann inte sova!

Jag blir så less och matt att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till medan Jonas reagerar med att bli förbannad. Men vad vi än gör, vare sig det handlar och att försöka avleda, locka, läxa upp eller ignorera, så är det inget som hjälper. Oftast slutar ”anfallen” helt enkelt med att Anton själv är så slutkörd att han somnar, oavsett tidpunkt på dygnet.

Så även i natt. Men efter ett tag vakande han igen och ropade på mig, så jag förberedde mig på en ny attack. Men istället kom han och frågade med sin mildaste röst om han fick ligga nära mig. Det fick han såklart. Sedan låg vi på varsin sida med huvuden tätt ihop och höll varandra i ena handen medan han frenetiskt snurrade en slinga av mitt hår mellan sina fingrar på andra handen, tills han tvärdäckade.

Så tvära kast att jag själv börjar känna mig en aning schizofren. Hör det också till?

Och viktigast av allt; NÄR tar det slut..?!

"Peace!"
- Ja tack!!

Anton Kingston filosoferar...

AK: Mamma, bebisar kommer ut från magen ur pullan?

Jag: Ja…

AK: Kommer det bebisar från pullan när du kissar?

Jag: Eehm, nä…

AK: Bara två gånger?

Jag: Eehm, mjo…

Trots, trots, trots! Nej, nej, nej! Jo, jo, jo! Tjat, tjat, tjat!

Inte ens en proffs fighter skulle palla lika många ronder som jag får gå mot vår treåring.

Det säger jag inte för att gnälla eller ens för att få sympati, utan bara för att det är så det är!

Så är det så konstigt om man i vissa matcher lägger sig?

Jag menar lyckas man övertala ungen att klä på sig är väl det en seger i sig. Råkar det vara långkalsonger och slips som han bestämt ”måste” ha på sig så, så visst, whatever… Nu går vi till dagis!

 

Dagens outfit; Grå långklasånger komponeras med en ”I ♥ NY” T-shirt, slips och mammas spygröna väska.

Jag vet att det hör till att vara trotsig när man är tre år. Inget konstigt med det. Man har ju fått höra historier av andra föräldrar, så man var väl någorlunda beredd. Men att det skulle vara så intensivt… Pust..!

Man märker också så klart och tydligt vilket inflytande de äldre barnen på dagis har.

För ett tag sen när jag var och droppade Anton på dagis var det en av femåringarna som blev tillrättavisad av en fröken då han höll på att bråka.

”Du bestämmer inte över mig! Du är inte min mamma!” skrek ungen tillbaka.

Jag såg på Anton hur han tog in varje ord och gest som kom från femåringen.

Så till idag… När Anton hade bråkat med mig om precis allting fick jag tillslut nog och sa till honom på skarpen att han fick göra som jag sa eller gå och ställa sig i hallen till han lugnat ned sig.

”Jag är inte din mamma!” skrek han då till mig.

Jag blev nästan lite full i skratt torts hans ilskna blick. Jag förstod ju precis vad det var han ville få fram – att jag inte hade rätten att säga åt honom vad han skulle göra – men så fel det kom ut.

Anton själv rynkade sedan pannan som om han inte heller tyckte att det han nyss sagt riktigt gick ihop.

”Nej, Anton du är inte min mamma. Det vore ju hel koko. Hur skulle jag fått plats i din mage?” sa jag och böjde mig ned och kurade ihop mig bredvid honom för att demonstrera hur stor jag var.

Då kunde han inte låta bli att fnissa och vips var striden avledd och över…

Schackmatt plutten!

Imorse precis när Jonas gått till jobbet kom Anton in till mig och kröp ned bredvid mig i sängen.

”Mamma?”

”Ja?” svarade jag.

”Snälla kan jag få en till bebis?”

”Tycker du vi ska ha en till bebis i familjen?” frågade jag.

”Ja, en till liten kort kille, som jag!” sa han och log sött med bedjande ögon.

”Ja, det vore roligt. Men jag vet inte Anton… Vart skulle han bo vi har ju inga fler rum?”

”Han ska bo i din mage. Så du måste äta mycket mat så han får plats!”

Jahapp, det verkar ju som han hade tänkt ut det hela ganska bra.

Själv skulle jag gärna vilja ha en till liten kort kille i familjen, men det är just det där med att bo i magen som gör att jag tvekar.

Efter nio månader av kräkandes, med lika lång sjukskrivning och turer fram och tillbaka till sjukhuset när jag väntade Anton och sju månader av samma sak med Tilde, så vet jag inte om jag skulle klara av det en gång till…

Sen har ju den långa killen i familjen ett och annat och säga till om också…

Tur att Anton i alla fall fått en bebis, som han – trots att hon är en kort liten tjej – håller väldans kär…

Det är klart att även små barn tar in, tolkar och grubblar över det som de ser och hör. Men ibland kan man glömma bort det som vuxen.

Häromdagen när vi satt och åt middag allihopa pratade jag och Jonas om lite allmänna saker.
Jonas berättade bland annat om ett jobb som han och kollegan Katta hade varit ute på.

Vi märker att Anton lyssnar och ser lite besvärad ut.

”Vad heter hon?” frågar han efter en stund.

”Vem då?” undrar Jonas.

”Hon du jobba me?”

”Katta heter hon”, svarade Jonas.

”Pappa kär i Katta?” sa Anton då och såg olycklig ut.

Lilla hjärta pärtat mitt!

”Nej, pappa är kär i mamma vet du väl!” sa Jonas.

Anton bekymrade min sprack då upp i ett leende.

”Bra pappa!”

Jag håller helt och hållet med – bra! ♥

Barn ska inte alltid få som de vill, så sägs det. Jag håller med! I teorin, men…

Ungefär halvvägs till dagis ligger en skidstav slängd tvärs över parkvägen.

”Å nej, Lilla Anna har tappat den!” utbrast Anton.

”Har Lilla Anna och spöket Laban varit här?” frågade jag.

”Nej inte den Lilla Anna” sa Anton och himlade med ögonen som om jag vore helt hopplös.

Morsor, de verkar visst aldrig hänga med.

”Lilla Anna och Calle har tappat den!” förklarade Anton.

”Jaha, faster Anna” sa jag.

”Jaaa..!” sa Anton som nu verkligen började tappa tålamodet med sin tröga mamma.

Sedan tyckte han absolut att vi skulle ta med oss staven för att återlämna den till ”Lilla” Anna. Jag tyckte dock att vi skulle låta den ligga kvar. En livlig diskussion utböt som fick hela vår promenad att stanna upp helt.

Tillslut lackade Tilde och började skrika och jag började dessutom känna mig ganska stressad då vi nu var väldigt sena till samlingen på dagis.

Så, ja… Han fick som han ville och jag plockade med den förbannade staven så att vi kunde fortsätta vår tur.

Anton var mycket nöjd över det resultatet och sjöng glatt;

”Lilla Anna är här och Calle är här, tänk var roligt att staven är här!”

”Bläääh…!” skrek Tilde, fortfarande lack över att ha fått väntat så länge nedstoppad i sin åkpåse som en korv.

Så där gick jag med den sjungande muntergöken och den skrikande surkorven och den förbannade staven.

När Anton lämnats av på dagis (fortfarande lycklig), gick jag tillbaka med staven dit vi hittat den ifall dess rätta ägare skulle komma för att leta efter den. Lyckligtvis var den borta då det var dags för hämtning. Skönt!

Fast då fick Anton för sig en annan idé. Längst gatan där vi bor löper en trädallé med ett tjogotal träd på vardera sida. Som skydd för varje träd finns bågformade staket, eller som Anton såg det ”magiska tunnlar” som han bara måste krypa igenom.

Så barn ska inte alltid få som de vill. Jag håller med, men…

Ni vet hur man brukar säga att man efter en god natts sömn kan vakna upp och känna sig som en ny människa…

Ja, det var i alla fall precis vad Anton gjorde denna morgon. Han var Spiderman.

Jag försökte få på honom något annat än sin utklädningsdräkt, men det kom inte på frågan.

Så jag gick med på att låta honom äta sin frukost som Spiderman. För er som undrat vad superhjältar äter så är det kaviar, i alla fall den här superhjälten. Det är som hans dunderhonung eller spenat.

Denna Spiderman kan även han skjuta iväg spindelväv, såklart!

Han har snott den där genomskinliga gummisaken som brukar sitta på dörrhandtag (förlåt att jag faktiskt inte har en aning om vad heter eller vad de är bra för – förutom att vara rekvisita åt hjältar) och så bär han den som en ring. Med hjälp av den kan han sedan fånga vem som helst i hans spindelnät genom att rikta den mot en.

Tilde tycker det är hysteriskt roligt när han hoppar omkring och använder sina krafter, även då han riktar dem mot henne. Fast någon effekt har de fiktiva näten förståss inte på henne. Fast det gör inget tycker storebror och menar att det beror på att hon är ”Superbabyn”.

Källa: Aftonbladet

”En studie genomförd på London School of Economics har kommit fram till att män som klassas som fysiskt tilltalande har 13,6 poäng högre IQ än genomsnittet. För kvinnor är värdet 11,4 poäng högre.

Satoshi Kanazawas forsning visar att personer som är vackra inte bara attraherar andra vackra, utan också intelligenta partners. Det leder till att deras barn ärver egenskaper från båda föräldrarna vilket ger både intelligens och utseende.

– Fysiskt attraktiva kan positivt knytas till intelligens, oavsett om man tar hänsyn till social klass, kroppsstorlek och hälsa, säger Kanazawa till Sunday Times.” 

Så stämmer detta?

Såklart det gör! Se bara på min vackra och smarta treåring!

När jag hämtade Anton på eftermiddagen upptäckte vi att hans vantar var borta – igen!

Det var dessutom hans reservpar, då de första försvann veckan dessförinnan.

Jaha, så vad gör man? Ungen måste ju ha vantar!

Så det blev en oplanerad tur upp till centrum med kidsen. Anton skötte sig relativt bra och varken snattade eller hade sönder något. Som belöning för det lovade jag honom att vi skulle ta bussen hem. För som de flesta kids i hans ålder är han otroligt intresserad av fordon i alla dess former; bilar, bussar, plan och båtar.

Väl på bussen får Anton lov att sitta själv på ett säte då han minsann lovar att sitta stilla och jag själv är tvungen att stå och hålla i vagnen. Han är mäkta stolt.

”Vad är det där?” undrar han och pekar på stoppknappen.

Jag förklarar att man trycker där för att signalera till busschauffören att man vill gå av, så att han kan stanna bussen. Anton vill därmed genast trycka på knappen. Jag hinner precis stoppa honom och gör tydligt för honom att man bara får trycka där när man faktiskt ska gå av.

Med den informationen far Anton upp som ett skott från sätet och ställer sig i mittgången klappar i händerna och busvisslar för att få alla andra passagerares uppmärksamhet.

Eller han busvisslar förstås inte, han bara tror det då han inte fattar att man ska blåsa för att få fram en vissling utan istället ger ifrån sig korta tjut i en tillräckligt hög ton för att kunna krossa glas.

Själklart ger det önskad effekt och han får allas blickar på sig. Då ler han nöjt och håller ut händerna och börjar tala högtidligt.

”Lallilopa! Lyssa mig! Inte trycka på knappen, bara när man ska gå av! Annars aja baja! Okeeej..?!”

 Någon fnittrar till, men alla nickar förstående.

En kille räcker upp handen som för att fråga något.

”Nänänä! Sitta stilla och inte trycka. Så!” avslutar Anton sitt tal.

Killen sänker sin hand.

Vadan detta? Vilken talare! Vilken pondus! Har jag avlat fram Sveriges framtida Stadsminister?

Eller kanske en reseguide för bussturer? Oavsett är hans mamma lika stolt!

På eftermiddagen åkte Anton och farfar iväg och badade. Det har blivit lite av deras lördagsnöje tillsammans. Sedan går de på McDonalds och Anton får en Happy Meal. Det är grejer det!

Eftersom Jonas har med sig kameran till Island bjuder jag istället på en gammal (tyvärr suddig) bild.

Jag skriver ganska ofta, och senast igår, om hur Anton freakar loss och dansar, och fick frågan hur det ser ut...

Eftersom det är ganska svårt att beskriva med ord bjuder jag istället på morgonens show som Anton bjöd på. Koreografin är inspirerad av en av hanns favoritfilmer ” A Goofy movie” som han fått av Gudmor Angie.

Jag skryter ju gärna om vilken duktig storebror Anton är och han bara växer i rollen mer och mer.

Vissa saker har dock varit svårare att förstå sig på, som tillexempel att man ska försöka vara tyst då lillasyster tar en tupplur. Vilket Anton till en början tyckte var en fruktansvärt lam idé då alla hans lekar innehåller inslag av sång, rop eller härmandet av bilsirener eller något annat högljutt.

Tills vi introducerade viskleken.

Nu viskas det i tid och otid.

Då Jonas tillexempel är i badrummet kan Anton plötsligt känna ett starkt behov av att bara måste ”viska han nånting!”, och rusar iväg.

Så i vanlig ordning får pappa inte ta sin tid ifred utan får besök av viskaren.

Senast stormade han fram och greppade Jonas öra utan förvarning.

”Mumin Tilde…” väste han fram, gav Jonas en blinkning, fnissade och gick därifrån.

Själv fick jag svar på tal då jag häromdagen då Anton tidigt på morgonen kom och kröp ned mellan mig och en sovande Jonas.

”Jag älskar dig…” viskade jag till honom.

Anton log sött och lutade sig nära mitt öra.

”Träsktroll!”

Det är ganska roligt att på nytt få uppleva världen ur en treårings perspektiv.

Fast det är klart, alla upptäckter är ju inte så roliga. Som idag, då Anton plötsligt insåg att han kunde böja på alla sina fingrar.

”De är av!” skrek han plötsligt rakt ut då vi satt vid frukostbordet.

”Vad är av?” undrade jag oroligt.

”Mina fingrar! Titta!” sa han panikartat och demonstrerade genom att knyta och öppna handen.

”Nej, det är inte av, de ska vara så”, försökte jag förklara.

Men det var redan försent, tårarna strömmade ned för kinderna.

”De är av!” ylade han.

Tilde joinade snabbt in i ren sympati med krokodiltårar och allt.

”Nej, nej, nej… De är inte av! De ska vara så! Titta mammas fingrar är likadana!” sa jag och viftade allt vad jag kunde samtidigt som jag försökte trösta dem båda.

Men det gjorde bara saken värre.

”Å nej!” skrek Anton ännu högre och slog förtvivlat händerna för ansiktet. ”Jag har koko-fingrar som mamma!” snyftade han olyckligt.

Dumt uttalande av koko mig.

Efter att ha ägnat en lång stund åt att böja på både mina, hans och även Tildes fingrar, samt försäkrat att de varken skulle komma blod eller trilla av, lugnade sig Anton.

”De är inte av!” konstaterade han tillslut och sken upp.

Sedan kunde vi sansat fortsätta äta vår frukost.

Suck, just som man trodde att vintern började ta slut, då möts man av en ny snöstorm.

Anton däremot blev överlycklig då han såg snön. Han är nämligen klipsk nog att veta att om det snöar och plogbilen inte har varit framme, så finns det ingen anledning för morsan att neka honom att åka snowracer till dagis.

Så genom att knuffa Tilde i dubbelvagnen framför mig och dra Anton på snowracern bakom mig tog trippen till dagis, som normalt tar ca 15min, nu ungefär det tredubbla.

Varför går man med på dessa saker för sina barn?!

Själva lämningen gick utan problem, herrn hoppsade in på dagisgården och vinkade glatt med de gigantiska händer hans vantar ger honom.

När jag skulle gå stod några av de äldre dagiskillarna vid grinden med bandyklubbor höjda som gevär.

”Pang, pang!” skrek en av killarna i grön mössa.

Då kom Anton rusande.

”Hörru!” ropade han till killen.

”Pang, pang!” sa killen på nytt och siktade med skaftet av klubban mot mig.

”Inte panga henne! Hon är min mamma! Anton Kingstons mamma! Hon är snäll!” sa Anton med besked.

Varav killen sänkte sitt ”gevär” med nedböjt huvud.

Å det är därför man gör vad som helst för sina barn!

Han får åka snowracer till dagis resten av året om han bara vill!

Foto mobil: Diggar hans "hamstersmile" ;)