AK har gått från att vara byggare, till pirat, till racerförare och så tillbaka till att vara byggare.

Idag hittade han nämligen resten av det byggset han fått i julklapp, men som vi gömt undan då det innehållit bland annat en riktig liten hammare och som vi tyckte passade bättre ute på landet. (I rädsla för att få möbler och syskon sönderbankade).

Men nu ville han bestämt vara byggare och det gick inte om han fick de nya tillbehören. Så vi gjorde en kompromiss, han fick hängslena och det lilla verktygsbältet som medkom med villkoret att verktygen fick vänta tills sommaren och landet.

AB Anton bygg var mycket nöjd med detta.

”Sätt på dig ett par jeans så fäster vi hängslena och bältet”, föreslog jag.

Men det gick inte för sig för nudisten som jag i alla fall lyckats tvinga på kalsonger och en T-shirt.

Så det blev som det blev. AK själv var i alla fall mycket nöjd med sin utstyrsel även om han mer såg ut att platsa i Village People än på en byggarbetsplats. But whatever makes him happy…

Idag kom farmor över en stund. Efter att ha ätit av den goda bullen som hon tagit med sig, blev vi alla indragna i en skattjakt av pirat Anton som domderade oss hit och dit. Men att själv försöka få en syl i vädret eller försöka höra vad farmor säger går knappt.

För att förstärka sin roll som ledare hade han även hittat en pinne som han använde som pekpinne att dirigera oss med.

Efter att ha placerat oss på golvet i hans rum började han dra upp linjer på sin griffeltavla.

Två långa streck till ben och en stor mun symboliserade pappa medan en figur med stor mage och ögon i olika storlek symboliserade mig.

”Var är Tilde då?” frågade farmor.

”I mammas mage!” sa Anton och ritade ditt en ny boll.

Ja, det verkade ju logiskt med tanke på den stora magen.

”Och var är farmor?”

”I mammas mage också!” sa Anton och ritade dit en lite större boll.

Och där sprack logiken…

På eftermiddagen bjöd AK in oss till en rockkonsert i hans rum. Det trummades och bankades som bara den medan han grimaserade för fullt.

”Blinka lilla stjärna där!” röt han fram en aning Cobain inspirerat.

Syrran hade han satt på att spela synt, vilket hon mer än gärna gjorde genom att sätta en hand på tangenterna då och då medans synten av sig själv spelade en av sina förprogrammerade melodier.
Vackert..!

Anton stylar Tilde med sin hatt och instruerar hur hon ska spela.

Skyddsglasögonen som tillhör byggsetet som Anton fick i julklapp kan även bäras som en accessoar, å vips bli man lika trendlig som sin farbror och faster.

Idag har det lekts med alla julklappar!


Anton började morgonen som pirat...


Som sedan vidare utbildade sig till byggare...


Rooolit..!


Det upptäcktes också att det stora långbordet fungerade utmärkt som koja!

Fick ett sött mail av en läsare där hon skrev att hon tycker att mina barn borde bli fotomodeller då de alltid poserar så sött på alla bilder. Själv menar hon att hon inte ens kan få sina barn att sitta stilla länge nog för att ens kunna ta en bild.

Hur smickrad jag än blir och hur stolt jag än är över mina söta barn måste jag dock dementera detta påstående.

Enda anledningen till att jag då och då lyckas få dem båda söta ihop på kort är på grund av en hel del tålamod och massor med kort.

För att demonstrera bjuder jag härmed på hur det egentligen gick till när årets julbild kom till…

Uppklädda i sina tomtedräkter bad jag Anton hålla om sin syster för att kunna ta ett kort. Anton a.k.a linslusen, är helt med på detta… MEN..!

Tycker till en början att det blir en bättre bild om han har tomtemössan över huvudet istället för på huvudet…

Sedan propsar han bestämt på att Ninjan ska vara med på bilden, vilket jag inte håller med om.

Anton försöker då kompromissa och tycker att Tilde i alla fall kan ha ett samurajsvärd genom huvudet.
Jag protesterar bestämt denna gång.

Diskussioner mellan fotograf och tomtenisse utbryter då de är oense om vilken känsla som skall förmedlas med bilden. Fotografen menar ”julmys” medan tomtenissen insisterar på att vara ”cool” och envisas med att göra peacetecken.

Efter bön och mutor är dock Anton med på att ta ett ”gulligt” kort. Kärleksfullt kramar han om systern sin, 
dock en aning för kraftfullt för en liten tjej som mest bara ser förfärad ut…


Men skam den som ger sig =)

Efter att ha turats om att vara sjuka här hemma verkar det nu som om att vi alla är på bättringsvägen.

Dock har vi varit lite oroliga att Antons hörsel ska ha tagit skada av alla förkylningar.

Varannan mening består nämligen av; va, huh eller vad sa du?

Därför begav sig hela familjen upp till vårdcentralen idag för att få den lilla herrns öron kontrollerade en gång för alla.

Men nejdå, det var inget som helst fel på hans öron – det såg så fint ut så!

”Han kanske bara är en aning ofokuserad..?” sa doktorn.

”No shit..!” såg jag Jonas mima, men han höll sig från att yttra något.

Eller så hann han helt enkelt inte säga något, för Anton var redan på väg ut genom dörren.

Hej och hå!

Anton är väldigt mån om sin familj och att alla är lika mycket värda. Leker han en lek med olika karaktärer finns det alltid en mamma, en pappa, en lillasyster och självklart en huvudperson – han själv!

Idag lekte han ”mamma, pappa, barn” med sina gossedjurshundar, problemet är att dock att han bara har tre stycken.

Den stora fick självklart vara pappa hunden och den minsta Tilde och så den lite större valpen Anton själv.

”Måste ha en mamma också!” sa Anton.

Sedan började han slänga upp gossedjur efter gossdjur från sin leksakslåda i jakt på en mamma.

”Aha, här är du ju mamma!” sa han och höll stolt upp sitt fynd.

Vad det var för någon figur? Ingen mindre än åsnan från Shrek..!

Tack dude!

Hela familjen samlad!

Idag var det dags för Antons Luciatåg på dagis, klockan tre. Men det sket lillesyrran i, bokstavligen!

Just som vi var på väg ut mot dörren och mot dagis skrynklade hon nämligen ihop sitt lilla ansikte och så spred det sig en välbekant doft.

Så vad gör man..?

Det var bara att ta av ytterkläderna, av med hennes lilla tomteklänning och duscha av henne, på med tomteklänningen och ytterkläderna igen och så stressa järnet till dagis.

Vi hann precis fram till att höra de sista tonerna innan det var över. Som tur var hade Anton haft stort stöd i publiken ändå i form av både mormor, morfar, farmor och farfar.

Som jag nämnt tidigare, fick man varken fota eller fotografera, för att skydda de barn som har skyddad identitet. Så det var ju lite tråkigt såklart…

Men lite bilder på självaste tomtenissen och hans söta syster tog vi i alla fall…

Två av fyra tomtarna är nu återfunna, den ena intakt och den andra i två delar. Jag försökte mig därför på ett snack med marodören och drog klassikern om att tomten bara kommer med paket till snälla barn.

Men han bara skrattade åt det.

”Nähä, tomten kommer till tuffa killar också!”

Vad ska man svara på det då? Meningslöst att hota med att han inte ska få några klappar när jag mer än någon annan bara vill överösa honom med saker. Så jag lämnade det.

Men det verkade som jag hade väckt något slags intresse för jultomten i alla fall för Anton tog upp honom på tal igen lite senare.

”Vad heter jultomten?” frågade han mig.

”Han kallas bara för Tomten”, sa jag.

AK verkade inte alls nöjd med det svaret och fortsatte ställa samma fråga flera gånger under kvällen.

”Men va HETER han?!” sa Anton upprört då han verkade tro att jag inte förstått frågan.

”Jamen vi kan väl kalla honom för Pelle eller nått!” sa jag.

Anton spärrade upp ögonen, sedan skakade han kraftigt på huvudet.
”Nä mamma, tomten heter inte Pille-snopp!”

Anton julen 2007.

Idag var det dags för Antons 3-års koll på BVC. Anton såg fram emot att få åka tunnelbana och skötte sig utmärkt. Höll handen hela vägen, satt stilla på tuben och till och med hjälpte till och knuffa på vagnen när jag körde fast i en snödriva.

”Jag hjälpa dig mamma, jag stor kille!” sa han.

Väl framme hos Barnmorskan fortsatte han imponera med att galant klara alla test. Men efter en kvart började han tröttna på den intensiva utfrågningen.

”Har du några kompisar på dagis?” frågade Barnmorskan.

”Jag har många kompisar!” betonade Anton.

”Vad roligt! Vad heter de då?”

”Inget!”

”Men Anton!” sa jag, men fick en blick av barnmorskan och förstod att det inte var meningen att jag skulle lägga mig i.

”Vad tycker du om att äta för mat då Anton?” frågade barnmorskan för att byta spår.

”Inget!”

Skit, tänkte jag. Hur fungerar det här egentligen? Får han minus i protokollet nu?

Men så gick han fram till mig som höll Tilde i famnen och gav henne en spontan puss på näsan.

Barnmorskan charmades uppenbarligen av detta då hon kom av sig och fnissade till.

Sedan vände hon sig mot dator och knappade in något.

Vad är det de antecknar egentligen?

När vi skulle gå sa barnmorskan att han hade varit duktig och skulle få välja ett klistermärke ur en kartong.

”Jag tar två!” sa Anton och blinkade med ena ögat mot henne.

Hade jag haft armarna fria hade jag slagit mig för pannan. Varför fick vi för oss att lära honom den där blinkningen?!

Jäkla söta, smarta, kaxiga unge!

När jag kom för att hämta Anton fick jag hör att han faktiskt bojkottat killarnas tjej-terror och varit mer intresserad av julgranen. Jag vill gärna tro att detta är ett bevis på att jag och Jonas i alla fall har lite gott inflytande trots vår stundom osäkerhet beträffande uppfostringsteknik!

Under hela vägen hem var julgranar det enda han pratade om. Hur långa granar passade i höga hus och hur små granar passade till små killar. Jag kom då på att vi faktiskt har en liten platsgran på vinden, så det nämnde jag. Anton blev helt lyrisk och ville genast hämta den. Jag tyckte att han kunde vänta tills Jonas kom hem för att be honom hämta den då det annars blir ett väldans projekt med Tilde på armen.

”Var é han! Var é lilla lanen?” upprepade Anton som ett eko tills Jonas äntligen kom hem.

Anton störtade ut i hallen för att möta honom.

”Lanen! Lanen! Var é lilla lanen? Vi måste hämta lanen!”

Så de begav sig för att hämta den lådan med julpynt. Anton hoppade upp och ned som en ivrig hund medans jag öppnade kartongen och då jag fick fram den lilla tilltufsade plastgranen slog han förtjust ihop händerna.

”Där é han! Lilla lanen!”

Efter att ha pyntat den med julgransbelysning, julgranskulor och glitter ställde vi in den i Antons rum och tände den. Vi samlades hela familjen runt den och Anton log lyckligt.

”Får jag ta ett kort på dig och granen?” frågade jag.

”Ja!” jublade han.

Så det gjorde jag. Sedan vill han att jag skulle ta ett till där han såg jätte(!) glad ut. Så det gjorde jag. Sedan ville han att jag skulle ta ett till där han skulle se arg ut. Så det gjorde jag utan att riktigt förstå. Sedan ville han ta ytterligare ett där han såg förvånad ut och sedan tokig. Så visst, det gjorde jag. Han är bra knäpp den där ungen, men med ett ganska imponerande minspel.

Anton med sin julgran.


Glad...


Arg...


Ledsen...


Förvånad...


TOKIG!

Det är mycket tankar och funderingar kring superhjältar just nu. Idag var det Batman som gällde.

”Jag är Batman och jag tuff!” sa Anton.

”Vem är Tilde då?” frågade jag.

”Tilde Batman också och pappa Spindelmannen!” berättade Anton.

”Vem är mamma då? Är jag också Spindelmannen?”

”Nej, mamma spindelapa!”

Jaha, tack för den!!

Jahapp, då går ingen säker längre. Anton har nämligen upptäckt att hans leksaks ninja (jag får inte kalla den för Barbie-ninja för Jonas) har likadana Sai-svärd som pappa. Så plötsligt blev pappas svärd väldigt intressanta.

Idag medans jag bytte blöja hörde jag hur Anton konkade ut en stol från köket.

”Vad ska du göra?” ropade jag med en sådan där gäll och lite nojig röst.

”Inget!” svarade Anton, vilket självklart var en lögn.

Med blöjan endast halvt på Tilde var jag tvungen att se vad busungen var på väg att ställa till med.

Jodå, visst var det svärden han var ute efter. Vi trodde vi lagt dem säkert bakom en glasdörr högst uppe i vår bokhylla. Men det är inget som är omöjligt med en stol och ren och skär vilja.

Så nu får pappan allt ta och hitta någon annanstans att lägga sina leksaker för jag vill inte ha någon Ninja turtle relaterad olycka i mitt hem!

Likadana!

Mitt i morgonstöket bestämdes sig Jonas för att ta ned Antons gamla gåbil för att så småningom introducera den för Tildis.

Anton är världens finaste storebror, men det här med att överlåta sina gamla babyleksaker skapar lätt lite separationsångest. Speciellt när det gäller coola saker som bilar och som dessutom blinkar och spelar musik..!

Precis utanför dagis finns en brant backe med en slingrig väg som leder ned till en lekpark. I den branta backen finns det också en stor stenbumling som dagiskidsen av någon anledning är otroligt fascinerade av.

Varje dag gör Anton ett rymningsförsök precis när jag är upptagen med att stänga dagisgrinden bakom oss. Allt vad han kan springer han på sina korta ben mot branten. Oftast hinner jag greppa tag i honom innan, men idag var han helt enkelt för snabb. Fort som bara den kutade han upp på den där förbannade stenen. Där stod han sedan och log malligt.

”Gå ned från stenen!” ropade jag som inte ville köra ned med Tilde i vagnen nedför branten.

”Nähä!” ropade Anton tillbaka.

”Jo, kom tillbaka!” befallde jag.

”Nähä, jag måste stå här!” menade Anton trotsigt.

Så jag har inget annat val än att parkera vagnen och gå för att hämta odågan. Men innan jag hann fram blev jag omsprungen av en annan odåga. Dagiskompisen Stig som snabbare än blixten sprungit från sin mamma.

”Stig kom hit!” ropade hans mamma som stod upp i backen med en barnvagn med Stigs lillebror i.

Men Stig var i full färd med att klättra upp för stenen.

Sedan stod de där, partners in crime, Anton och Stig på en sten.

Jag vet inte om Stigs mamma jobbar som gisslansförhandlare men hon lyckades i alla fall få Stig att tillslut att ge med sig. För efter tio minuters förhandling och med överenskommelsen om att Stig skulle få stå på stenen fem gånger imorgon (vilket Stig begärde) kom han tillslut ned.

Själv hade jag slut på både ord och tålamod och klättrade tillslut upp på stenen (på höga klackar som vanligt) och bar den sprattlande odågan tillbaka till en förtvivlad Tilde.

Suck och stön!

De senaste gångerna jag kommit för att hämta Anton på dagis har han suttit för sig själv. Inte ledsen eller besvärad på något sätt, men ensam. Så självklart började jag grubbla över det.

Vill han inte leka med de andra barnen, eller får han inte vara med de andra?

Så idag kände jag att jag var tvungen att fråga dagispersonalen.

Först tittade dagisfröken på mig med en frågande blick, men när hon förstod att jag menade allvar log hon lite snett.

”Nja, om jag säger såhär, Anton är nog det barn som är minst ensam av alla barn!”

”Jaha?” sa jag.

”Ja och om han sitter själv ibland skulle jag nog bara tycka att det är nyttigt för honom.”

”Jaha!” sa jag och fattade precis vad hon menade.

Att vara i centrum, överallt och hela tiden vet jag någon annan som ville vara redan på dagistiden. Humm…

Men det gör mig glad att hör att han har många kompisar!

Att gå och handla med Anton är alltid ett äventyr.

Blippar han inte varor för 11000kronor på Coop, så snattar han godis på Ica.

Idag fick jag honom i alla fall någorlunda intresserad av att gå med mig då han fick den viktiga uppgiften att dra varukorgen.
Det var fört när vi kom till kassan som jag såg att han plockad ned fem kexchoklad och två tandborstar.

Åtminstone har han ju vett att veta att man måste borsta tänderna om man äter så mycket choklad.

Jag antar att det är i det här ögonblicket han får syn på kexchokladen (till höger), därav blicken!

Det är så roligt att ge Anton saker för han uppskattar verkligen allt han får.

Extra kul är det att han uttrycker sin glädje så skönt med utrop som; Wow, wawawiiwaa och YES!

Bilen som han fick av Veronica igår var det första som han tänkte på när han vaknade. Genom att stolt visa upp den för sovande och intet ont anande Tilde och trycka på knappen som gör att bilen ger ifrån sig ett högt gasandeljud och gitarr riff, vakande hon med ett tjut.

Så den fungerar alltså också som en effektiv väckarklocka, så igen, tack Veronica, verkligen…

Bilen skulle sedan följa med till dagis där de har stränga regler om att man inte får ta med sig egna leksaker. Men en svag mamma orkade med att ta denna konflikt då det var morgonens fyrtiofjortonde.

Så den fick hänga med och visas upp för imponerade polare för att sedan placeras på hyllan resten av dagen.

Jag vaknade av att ninjan petade mig i örat med sitt svärd.

Va gör han här mitt i natten tänkte jag och öppnade ögonen. Då insåg jag att det inte alls var mitt i natten. Nej, för mitt i natten var jag fortfarande ute och snurrade på stan på After Work och sedan vidare till Berns. Å nu hade det redan blivit morgon, alldeles för snabbt tyckte jag och mina organ. Men man får bara skylla sig själv och bita ihop och snällt styra upp frukost när ninjans buktalare talar om att de vill ha ”luktost”.

Som tur var va Jonas snäll och tog på sig att lämna Anton på dagis så att jag och Tildis kunde ta en tuppis innan dagen börja på allvar.

Sedan gick tiden rätt snabbt, vid två hämtade Jonas Anton från dagis och sen åkte han till jobbet då hans jourvecka börjar idag.

Så sedan dess har jag varit själv med kidsen och det har varit fullt ös.

Trodde jag skulle hinna städa inför Antons kalas imorgon, men nähäpp…

Jag och Angie hade till och med planer att baka bullar, men det fanns det absolut inte tid för.

Så när klockan började närma sig halv åtta såg jag fram emot att få kidsen i säng och krypa ned i soffan och glo på Idol. Filippa ska ju vara med och sminka idolerna idag, så det ville jag ju inte missa!

Men nu är klockan över tio, Idol har slutat och inte en unge sover…

Underbart…