Idag var hela familjen med Anton på hans första tandläkarbesök.

Anton grät.

Ja, alltså inte när var där, utan när vi skulle gå därifrån.

”Jag inte gå hem! Jag stanna tanddoktorn!”

För det var ju hur spännande som helst där. Att få sitta i ”helikopterstolen” och få komplimanger för om att vara duktig av söta tandläkaren när han gapade stort, det rockade.

Så ingen tandläkarskräck här alltså, tvärtom!

Igår kväll var Anton hängig och snorig, så vi bestämde att han skulle få vara hemma från dagis idag.

Det gick dock inte riktigt ihop med mina planer som var att shoppa inför imorgon.

Då ska vi nämligen ha avskedsfest för Natta som drar till Egypten i några månader och jag behöver därför något nytt att ta på mig. Men vad gör man?

Jo, man packar ned kidsen i vagnen med filt och picknick och ger det ett försök.

Å ett bra försök var det, men det kommer dröja länge innan jag vill och orkar göra om det!

Anton satt lugnt i vagnen i ungefär tio minuter. Sedan ville han gå själv.

”Okej, men då får du gå bredvid vagnen!” sa jag.

”Okej mamma!” sade Anton sött.

Så jag gick på det. Tre sekunder senare var han borta. Kvar stod jag med Tilde och vagnen och kände paniken växa. Det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna ta mig fram och hinna ikapp honom med vagnen. Så jag var helt enkelt tvungen att välja. Jag kände mig som i "Sophis choice" och var tvungen att lämna ifrån mig ett barn. Snabbt var jag i alla fall tvungen att fatta ett beslut och det blev att lämna Tilde och vagnen för att springa efter rymlingen. Jag resonerade som så att hon i alla fall skulle finnas kvar på samma ställe tills jag kom tillbaka tillskillnad från sin bror.

När vi alla var återförenade fick Anton sätta sig i vagnen igen under kraftiga protester.

”Gå ner! Gå ner! Gå ner!” skrek Anton oavbrutet som en huligan.

Tillslut gav jag efter och gav honom en ny chans.

”Men då får du inte springa iväg den här gången!” sa jag strängt.

”Okej mamma!” sa han och log.

Lögn! Klart han sprang iväg!

Tre gånger gick jag på det!

Men sedan började han intressera sig väldigt för shoppingen. Inne på HM valde han ut kläder till sig själv och ville sedan vara med och betala. Så vi gjorde det till en lek.

Nästa butik var Gina Tricot där jag bestämde mig för ett par svara leggings.

”Kom Anton så går vi till kassan”, sa jag.

”Jag betala!” sa han och tog byxorna och sprang före.

Framme vid kassan stod några personer före i kö. Men det brydde sig inte Anton om utan traskade förbi dem alla.

”Hallå! Hallå!” ropar han tills han fick butiksbiträdes uppmärksamhet.

”Hej”, sa hon och böjde sig över disken för att se honom.

”Jag betala!” sa Anton och gav henne byxorna.

Genast började alla skratta, butiksbiträdet och de i kön.

”Betala?” sa Anton som inte förstod det komiska.

Jag tyckte nästan lite synd om honom när han ville vara så duktig. För det här var ju helt klart ett steg i rätt riktning ifrån godissnattandet på Ica.

Tillskillnad från sin syster är Anton inget matvrak. I alla fall inte här hemma. På dagis äter han tydligen bra, så jag antar att det kanske är någon slags maktkamp han försöker sig på.

Men för att få honom intresserad av att äta försöker vi locka honom med allt möjligt.

Att vara stor och stark är väldigt viktigt för honom, och ingen är ju häftigare en stora starka pappa. Så det är vår senaste taktik. Att säga att han ser starkare ut för varje tugga han tar. Det fungerar ibland…

”Strak Anton” säger han då stolt och vänder hakklappen till en mantel och spänner sina små spagettiarmar.

Men idag var han inte bara Anton, han var Super AK (Anton Kingston). Det innebar att han efter middagen sprang runt i full mundering i form av Spindelmannendräkt, mantel, mössa och pappas (två olika) tofflor.
 

”Jag stark!” ropade han.
Sedan stannade han upp, som om han plötsligt kom på något.

”Jag mera stark, jag äta!” meddelande han mig och sprang sedan till sitt rum.

När han kom tillbaka såg han ut som en stoppad korv, men stoltare än någonsin.

I sin dräkt hade han nämligen stoppat varenda gossedjur som han äger.

”Jag stora tuttar och stor mage! Jag tuff nu!” proklamera han nöjt.

Denna glada bild togs trettio sekunder innan Anton upptäckte att jag mördat Svampbobs älskade husdjur Gary.
”Gary döig mamma!” sa Anton bestört och pekade på snigeln som jag penetrerat med min klack.

Sorgen var påtaglig och spred sig snabbt.

”Neeej…”, snyftade Anton förtvivlat å snigelns vägnar.

”Neeej…”snyftade jag förtvivlat å mina klackars vägnar.

Det blev en dyster promenad till dagis.

”Vad är det som har hänt?” frågade dagisfröken som mötte oss då hon såg våra miner.

Men vi kunde inte förmå oss att prata om det. Så vi sa ingenting och kommer aldrig göra det heller…

Dagens outfit bestod av kalsonger och ridhjälm.
Det var i alla fall vad Anton hade på sig när jag kom för att hämta honom på dagis.

  

Härom dagen ringde det på min mobil från okänt nummer, är man kontrollfreak som jag är det inget man gillar.

I vanliga fall brukar jag inte bry mig om att svara, men Jonas hade sagt att han skulle ringa mig från jobbet så jag var ganska säker på att det var han.

”Vem ringer mig från okänt nummer? Jag dissar privatsamtal!” svarade jag med sång.

Men tydligen var det ingen Kapten Röd fan som ringde för det var helt tyst.

”Eh, hallå?” säger jag.

”Hallå?” säger personen på andra sidan luren.

"Ja?"

”Är du Anton Kingstons mamma?” frågar personen.

”Det beror på”, sa jag för att vara på den säkra sidan.

”Jag ringer från ett produktionsbolag och vi har sett Anton Kingston på en bild och undrar om han skulle vara intresserade av att komma in på en casting för en reklamfilm?”

”I så fall är jag hans mamma!” svarade jag.

Så var det med det, och idag var det alltså dags för castingen. Eftersom vi skulle vara på andra sidan stan klockan halv fem började jag stressa redan vid hämtningen på dagis. Inte blev det bättre av att Anton hade målat sig med blå färg över hela armarna och halva ansiktet.
"Ja, han tyckte det var så roligt att måla", sa dagisfröken.
Mindre roligt tyckte mamma Kingston.

Smile and wave, just smile and wave...

Hemma, badad, äten och snyten väntade vi bara på att pappa Kingston skulle komma hem. Så fort han sedan kom drog vi.
Väl framme visste vi inte vart vi skulle gå, men det löste sig tillslut och vi blev visade att sitta och vänta i ett väntrum.
Där mötte vi familjen rutinerade, som redan varit med i ett antal reklamfilmer. Deras tvååring, Svala, gick rakt fram till mig och lade sin gossehund i mitt knä sedan satte hon sig bredvid mig. Så var jag hennes nya best buddy. Hon såg väl att vi låg på samma mentala våglängd eller nått.

Anton däremot satt inte stilla en sekund. Hur skulle det här gå egentligen?

När det var vår tur följde jag med Anton in i castingrummet där en tjej filma och den andra intervjua.

Medan de berättade vad de sökte; ett litet barn som precis lärt sig borsta tänderna. Var Anton redan på G. Utan att någon av oss hade sett det hade han greppat deras rekvisita bestående av tandborste och tandkräm och klämt ut ungefär halv tuben. De började skratta hysteriskt och Anton log stolt med tandkräm i hela ansiktet och drog nöjt borsten fram och tillbaka.

Sedan var det snabbt över till nästa grej. Anton skulle hålla i en nummerlapp och säga sitt namn medan de tog ett kort. Det gick inte, han stod inte stilla en sekund utan skulle styla och visa sin bästa sida. Sin bakdel.

Ja, som ni förstår lär det kanske dröja innan vår lilla stjärna blir en filmstjärna. Men kul hade vi i alla fall. Efter att de haft casting med 60 barn(!) skulle de höra av sig. Ska försöka svara på ett lite vettigare sätt den gången…

När vaknade du senast och slog upp ögonen och tänkte – Åh, äntligen måndag!

Nej det hör inte till vanligheten kanske.

Men det var precis så jag kände imorse. Jag säger bara tack gode Gud för dagis!

Visst älskar jag min son så att jag tror att mitt lilla hjärta ska spricka ibland, men även den bästa mamman behöver en paus då och då. En paus från att bara vara mamma och faktiskt kunna vara lite Sofia också.

Att kunna sätta sig ned och äta en hel måltid utan avbrott eller att kunna gå på toaletten själv, med stängd dörr! Det är lyx!

Efter att ha sträckt på mig tog jag en titt på klockan. Den var strax efter sex. Bara tre timmar tills dagis öppnar och Anton hade inte vaknat ännu. Easy, tänkte jag.

Sekunden senare stod Anton i dörröppningen.

”Här är jag!” kungjorde han högt.

Tre timmar till dagis – hur mycket kan hinna hända?

Jo det kan jag tala om…

Två frukostserveringar, då den första hamnade på golvet, macka och saftsoppa och allt.

Två bad och två klädombyten på grund av spill och kladd.

En häftig diskussion på grund av meningsskillnader beträffande att servera glass till frukost eller inte.

Tre nära döden upplevelser efter hopp från höga höjder. En gång från sängen, en gång från soffan och en gång från köksbordet.

Ytterligare ett klädombyte då herrn, medan jag klädde på Tilde, passade på att ta av sig sin tröja och doppa den i sin mugg med saftsoppa.

Två häftiga kärleksattacker mot lillasyster i form av hårda kramar, men som tyvärr lätt blir lite för mycket för en så liten människa och resulterar i tårar.

Jag skulle kunna fortsätta, men jag vill inte att ni ska tro att jag klagar. För det gör jag inte! Jag bara berättar hur det faktiskt är!

När vi väl har kommit så långt att vi faktiskt står i hallen och tar på oss ytterkläderna tycker jag att Anton kan ta på sig en mössa. För visst känns det plötsligt som att hösten kom på en gång!

Anton säger inte emot utan tar glatt på sig en mössa. Den är svart och han säger att den är tuff. Jag håller med.

Väl ute kommer Anton på att man kan dra ned mössan över ansiktet, hela ansiktet. Jag låter honom hålla på, men det tar en himla tid då han samtidigt ska envisas med att gå själv. Till en början går han försiktigt med armarna ut. Men snart släpper allt och han springer runt som en galning med luvan neddragen.

”Panga, panga!” skriker han och formar tummen och pekfingret till en pistol.

Vi möter en dam som är ute och rastar sin hund. En sådan där ”Jag går med Go-Go på promenad” hund, ni vet!

Hon tittar förfärat på Anton med öppen mun.

Min första tanke är att ursäkta min sons beteende, men känner sedan att jag inte alls har någon skyldighet att göra det. Han är tre och han leker och har kul.

”Panga, panga!” fortsätter Anton att gasta.                            

”Han leker bankrånare!” sa jag till damen.

Hon fnös och drog hunden närmare sig med hjälp av kopplet.

”Du förstår han vill så gärna bli som sin far”, sa jag.

På SKÄMT!

Damen lyfte snabbt upp ”Go-Go” i famnen och gick med snabba bestämda steg därifrån utan att vända sig om.

Anton som hade dragit upp mössan över ögonen tittade på mig med ett lurigt leende och det var som att titta in i en spegel. För jag är helt säker på att jag just då hade precis samma min.

Partners in crime!

Jag och han!

Plötsligt hade jag inte alls någon lust att lämna honom på dagis längre, för vem ska jag då ställa till med trubbel tillsammans med?

Den moderne Batman har bytt bort de fula långkalsongerna mot ett par färglada boxerkalsonger. Han har också gjort sig av med den opraktiska manteln och skaffat sig en praktisk handväska.

Ja, i alla fall den Batman som bor hemma hos oss…

Jag frågar Batman som bor hemma hos oss vad han har i handväskan.

En fråga som säkert fler vill ha svar på.

”Bärten-pengar svara han.

För ja just det, den moderna Batman uttalar sitt namn så - Bärten!

”Vad ska Batman köpa för sina pengar då?” undrar jag nyfiket.

”Glass och makaroner till lalillopa!” svarar han.

Just precis, den moderna Batman bryr sig inte om hämnd och interna intriger. Den moderna Batman ser till att folket får mat och efterrätt. Vilken hjälte!

Precis som alla andra superhjältar är han svår att fånga på bild då han alltid är i farten.

Efter att ha varit och fikat med Angie och mormor Eivy går jag och hämtar Anton från Dagis klockan tre. Där får jag en rapport om en toppendag med duktiga toalettbesök, bra ätet vid lunch och inga slagsmål.

Mycket duktigt tänker jag stolt.

Anton går hela vägen hem själv utan att springa iväg eller väcka Tilde som som vanligt ligger och sussar.

Mycket duktigt, tänker jag ännu stoltare.

Vi kommer innanför dörren, Anton tar av sig skorna själv och ber att få leka med Play-do lera.
Självklart. Vi hjälps åt att plocka fram lekleran och några formar till bordet. Sedan behöver Tilde en ny blöja så jag lämnar Anton ensam en minut.

När jag kommer tillbaka står Anton bredbent på bordet.

”Vad gör du?” frågar jag.

”Kissar mamma, kissar mycket!”

Här säger mamma något fult som man inte ska yttra framför små barn. Anton tittar storögt på mig.

”Förlåt Anton, men det där är inte okej!” säger jag och bär honom till badkaret.

”Lite tokigt!” erkänner Anton men ser alldeles för glad ut för att mena det.

Med Anton i badet och Tilde på armen går jag för att ta hand om ”olyckan”.

”Anton var är leran då?” undrar jag då allt jag ser bara är tomma burkar.

”Borta!” skriker han tillbaka.

”Borta?”

”Borta!” bekräftar han.

Någonstans i vår lägenhet finns alltså denna play-do-lera, men vart? Bara de inte är i Jonas nya skor… Jag väntar nog lite med att berätta det här för honom…

Idag gled jag och Anton in på dagisgården med stil,
båda iklädda skinnjacka och sunbrills.

”Hej Anton!” hälsade en dagisfröken.

”Hej!” hälsade vi tillbaka och gjorde peace-tecken.

”Anton är alltid så stylad när han kommer till dagis!” sa hon.

”Tack!” sa jag och log.

Men sedan såg jag hur hon utbytte en blick med en annan
dagisfröken och fick plötsligt känslan av att det inte alls var
menat som en komplimang. Stod hon verkligen och helt öppet
hånade mig och min son?

Vad är det med folk? Varför så bittra?

Jag handlar väl kläder på HM som varenda annan småbarnsmorsa.
Så varför är det en sådan big deal att hans byxor matchar hans tröja?

Jag borde kanske inte bry mig. Huvudsaken är ju att Anton gillar det.
För det gör han verkligen. Idag ville han inte ens ta av sig skinnjackan
och solglasögonen fast de skulle vara inomhus.

”Nej, vill ha tuffa motorcykeljacka och dadäron (solglasögon)!” sa han bestämt och lade armarna i kors.

Ibland lägger han också till egna accessoarer till outfiten. Häromdagen vill han tillexempel ha på sig hatt och en sådan känsla för mode ska man väl bara uppmuntra? Så självklart fick han ha på sig hatt till dagis.

Nästan fashion guru, såhär kopierar du Anton Kingstons egenkomponerade stil…

Hatt från HM
Blå farfars tröja
Väst från HM
Svarta Converse
Döskalleklocka Ur & Penn
Ljusa jenas KappAhl

Jag vaknar med ett ryck.

”Bajskorv, bajskorv, bajskorv!” sjunger någon glatt.

Vad håller Jonas på med egentligen, tänker jag.

Sedan hinner min hjärna vakna. Anton!

Jag rusar upp och är nära att slå ihjäl mig på sparkcykeln som ligger slängd i hallen. Men hinner precis återfå balansen och rädda mig själv från att göra ett faceplant ner i Antons potta.

”Titta mamma, bajskorv!” säger Anton och pekar på pottan.

”Vad duktig du är!” säger jag stolt och ger honom en stor kram.

Äntligen! All träning och allt tjat har äntligen gett resultat!

Det måste vara gårdagens barnvakter som har haft ett bra inflytande.

”Var är Calle?” frågar Anton, ivrig att få visa upp sitt mästerverk.

”Calle och Anna har åkt hem”, sa jag.

Anton ser besviken ut.

”Calles bil åsså?” frågar han.

”Ja, Calles bil har också åkt hem. Men pappa är hemma!” försöker jag locka.

Anton rör inte en min. För precis som allt annat som är trendigt är det de senaste som gäller.

I det här fallet idolen Calle.

Efter att ha tagit hand om toalettbestyren återvänder jag till sovrummet med Anton i släptåg.

Till takterna av Svampbob börjar han glatt sjunga.

”Inte mamma. Inte pappa. Inte Tilde. Antons bajskorv!”

”Vad fint du sjunger, men nu måste vi vara tysta”, försöker jag.

Men Anton byter bara till en högre tonart och fortsätter.

”Inte Anna. Inte Calle. Antons bajskorv!”

”Schyy!” väser jag som mer än allt annat bara vill krypa ned i sängen och somna om.

Anton tystar en stund med tar sedan i allt vad han kan.

”Calles kaviar! Antons bajskoooooorv!”

Suck. Jag inser att en sovmorgon bara är att glömma och tar med sångfågeln ut i vardagsrummet för att i alla fall låta Jonas sova ut. Tufft att vara både päron och partyprisse. Gamla börjar vi bli också, innan vi gick och lade oss igår klagade Jonas över sin ljumske och jag över mina knän. Men med tanke på att vi gled runt i stan på sparkcyklar och gjorde bort oss igår antar jag att vi i alla fall har barnasinnet kvar. Kul var det i alla fall.

Så ett stort tack till faster Anna och Calle som ställde upp att vara barnvakter så att vi kunde följa med på denna oförglömliga kväll!

Att Anton älskar att vara storebror är uppenbart, men även den bäste kan ibland tröttna.

Häromdagen när Tilde pep tittade Anton på henne och suckade sedan pekade han på mig.

”Tilde hoppa in i magen!” beordrade han.

Jag började skratta.

”Nämen det går inte Anton”, sa jag.

”Typiskt!” sa han.

Och så imorse när vi gjorde oss i ordning för att gå till dagis, så skrek Tilde när jag lade ned henne i vagnen.

”Skynda dig och ta på dig skorna nu Anton för nu vill lillasyster att vi ska gå”, sa jag till honom.

”Vänta!” sa han och kilade så snabbt iväg att jag inte hann hindra honom.

Men det dröjde inte länge innan han var tillbaka, med Tildes rosa hörselkåpor på sig.

Han är ju inte dum!

När vi tillslut var klara och jag tog upp nycklarna för att låsa dörren upptäckte jag att herrn också gjort sin egen packning i babyväskan.

Borrmaskinen och några bilar.

Efter att ha sovit tre timmar kan jag inte direkt påstå att jag känner mig pigg.

Men a mom gotta do what a mom gotta do! Det är bara att gå upp när kidsen vill gå upp. Laga frukost när den lilla herren begär det och vagga den lilla damen när hon begär det.

Dessutom får jag väl skylla mig själv som lät gudmor Angie dra med mig på Ken konsert mitt i natten. Men det ångrar jag inte. Den var grymt bra och grymt drag med en känsla som tog en tillbaka till svunna tonårstider och sommarminnen i orten.

Inspirerad av nattens konsert tänkte jag att jag skulle föra musiken vidare. Så jag föreslog för Anton att han skulle be fröknarna spela Ken på sångstunden på dagis.

”Så kan du och dina kompisar sjunga; Vi är grabbar direkt från förorten, and vi bor i västerort!” trallade jag.

”Huh?” sa Anton.

”Känner du inte till Ken från betongen?” frågade jag.

”Ka-kången (=kalsongen)?” sa Anton frågande.

”Nej, betongen. Ken från betongen”, sa jag.

”Ka-kången?”

”Nej, be-tongen” betonade jag.

Anton såg ut att fundera ett tag, sedan sken han upp som han plötsligt förstått.

”Aha, Kens ka-kånger!”

Anton tror att sniglar jamar. Detta skyller jag helt och hållet på TV och framförallt en viss Svampbob Fyrkant.

Antons favorit figur Svampbob har nämligen ett husdjur. Det här husdjuret heter Gary och är en snigel och snigeln Gary jamar. Alltså tror Anton, helt förklarligt, att sniglar jamar.

Jag har i min dumma vuxenvärld tänkt att Anton säkert bara skojar när han säger att sniglar jamar, att han vet bättre. Men hur ska han veta bättre när den enda snigeln han känner är rosa och turkos och låter som en katt?!

Detta bevisades på nytt när vi idag var på väg till dagis och vi fick syn på en snigel på gångvägen.

”Titta Anton!” sa jag och pekade.

”Gary!” utbrast Anton förtjust.

”Neej… En snigel”, rättade jag.

”Gary snigel mamma?” frågade Anton och såg otroligt lycklig ut.

Jag kunde inte förmå mig att krossa hans lilla hjärta.

”Ja, snigeln kanske heter Gary”, sa jag.

”Gary!” sa Anton kärleksfullt och hukade sig fram för att se bättre.

Snigeln fortsatte sin slemhasande promenad, oberörd över all uppmärksamhet.

Då gav Anton ifrån sig ett högt jamande som fick Tilde att rycka till på sin sida av vagnen.

”Mjaauuuuuuuu!”

Sedan tittade han på snigeln med en förväntansfull blick i tron om att den skulle svara honom.

”Gary, mjau!” försökte han igen.

Inget svar.

”Gary, va göru?”

”Sniglar jamar inte”, förklarade jag.

”Joho!”

”Nej…”

”Jojo!”

”Nej…”

Denna dialog fortsatte sedan hela vägen till dagis där Anton blev så ivrig att berätta för dagiskompisarna om vad vi sett att han glömde bort att argumentera.

”Gary snigel på vägen!” sa han och hoppade och pekade för att illustrera sin historia.

”Gary snigel?” sa en av de andra kidsen.

”Gary snigel!” bekräftade Anton och nickade stolt.

”Mjaaauuuuuuu!” jamade då den andra ungen högt.

Jag ger upp! Tack för den Svampbob!

Efter dagis bakade vi muffins, det blev kanske inte så värst goda måsta jag erkänna. Men väldans fina!

Mycket glasyr ska det vara.


Och små hjärtan som pynt.


Sedan väntar vi otåligt medan de gräddas...


Men den som väntar på något gott..! Se så fina de blev!

De häftigaste personerna jag träffat råkar vara mina kids. Ett fantastiskt sammanträffande!
Så känner säkert alla föräldrar, och om inte så önskar jag att alla föräldrar skulle känna så.

Vissa säger att personligheten hos ett barn framträder först då det lär sig att kommunicera. Men Tilde har både personlighet och ett sätt att kommunicera på, så det så!
Det var samma sak med Anton. Jag tyckte att jag kände väldigt tidigt vem han är.

Såhär skrev jag i hans första fotoalbum när han bara var några veckor;

Anton är en riktig komiker. När han ligger i mitt knä tittar han hela tiden koncentrerat på mig. Men om jag vänder bort blicken då ger han mig genast några snabba sparkar. Lyckans han med det fånga ens intresse vänder han istället bort blicken, som att säga ”det var inte jag”. Men sedan dröjer det inte länge innan han tjuvkikar på en med ett stort smile.
Han kommer bli en riktig busunge tror jag. Men med glimten i ögat! En sådan unge som på kalas äter upp tårtan från ens tallrik när man inte ser, men sedan säger ”tack så mycket”.
Jag tror han kommer ärva envisheten också. Han kommer vilja gå innan han kan krypa, snacka innan han kan prata, ni förstår vad jag menar. Jag ser tendenser.

Kunde jag ha mera rätt?!
Ta bara det sista om att gå innan han kan krypa. Anton hoppade ju helt över det stadiet med att krypa och ställde sig med stöd och gick istället.
Och att han är en busunge och komiker vet alla som träffat honom.

Finare son kan man inte få!

Vad har ni för minnen av Anton som baby?

Fröken Tilde har en annan typ av karaktär. Om jag ska ta och förutspå hennes drag så tror jag att hon kommer vara lite mer lay’d back än sin bror.
Hon har ett lugn som är fruktansvärt coolt att se hos en så liten bebis. Hon gnäller aldrig och gråter hon så finns det alltid en förklaring. Till och med Antons plötsliga vrål och häftiga kramattacker bemöter hon med ro.
Jag tror att det kommer prägla hennes personlighet till att bli en cool, orädd och tålmodig tjej.
Hon kanske inte är en pajas som sin bror, men att hon har humor går inte att ta miste på och hennes skratt är det skönaste jag någonsin hört!

Finare dotter kan man inte få!

Summan av kardemumman är två underbart coola kids och de är mina!

BiTurbo bilsäng - http://www.cilekmobler.se/?cat_id=114&head_id=0

Tror ni det skulle vara lätt att få herrn att sova i en sådan säng?
Tur att den kostade några lusingar, annars hade vi köpt den rakt av bara för att den var så cool.

Istället hittade vi lite smått och gott till alla…

En farfarströja till pappa, söta små tofflor till Tildis och en (till) vattenpistol till Anton.

Jag hittade ett par skor – såklart!
Men så stoppade jag mig själv i sista sekund. Ska fundera några dagar om det bara vara var en impuls från skogalningen inom mig eller om jag är lika förälskad om några dagar.

Visst är de fina?

Mamma (mormor Inga) tycker att jag ska göra ett inlägg där jag fotar och lägger upp alla mina skor. Men eftersom jag har ett par stycken skulle det vara ett ganska krävande projekt. Fast får jag tid över någon dag kanske jag kan fota i alla fall mina senaste favoriter…
OK mams?

Jag och Anton älskar att kladda med färg och lera. Det gör inte pappa. Så det gäller att passa på när pappa inte ser. Så idag medan pappa och Tildis tog en tuppis passade jag och Anton på.

Fram med färg och penslar.


Det blev bara roligare...


...och roligare.


"Kladdig!" ryter kladdmonstret.


"Bajsvatten" tyckte Anton och gjorde pruttljud med båten när det var dagsatt tvätta av sig.

Sedan var det bara att glatt städa upp (både golv och vägg) innan pappa vakna.
För det man inte vet, tar man ingen skada av. Eller?
Så nu måste jag kanske lösenordsskydda bloggen från pappa?