Just som vi var på väg att ge upp vår leksaksjakt kom vi till en butik fullproppad av leksaker från golv till tak.

Kidsen blev lyriska och gick trollbundna från det ena krimskramset till det andra. Tilde förälskade sig snabbt i ett par rosa prickiga små flamenco skor, så de var ju givna.

Tanken var att de skulle bli en gullig souvenir att ställa på hyllan hemma, men lilla señorita ville annat. När vi senare kom till hotellrummet plockade hon själv fram dem ur påsen och satte på sig dem och steppade glatt runt tills vi fick tvinga dem av henne.

Nu drar vi till Lanzarote en vecka!

När jag höll på att överföra foton till datorn passade jag även på att föra över några gamla filmklipp.

Hittade då den här sekvensen på Tilde där hon dansar loss. Som att döma från de stapplande stegen och de få fjunen på huvudet, borde vara filmad kring det att hon nyss fyllt ett år.

Helt klart är det också att hon fått musiksmaken efter pappa, men dansstilen efter mamma!

När pappa är hemma med kidsen blir det lätt lite stökigt... Eller?

På kvällen fick jag och Jonas ännu en barnfri stund då vi åkte över till Fejan igen, denna gång för att kolla in Governor Andy med flera som skulle spela. Det blev såklart en grym spelning, med massa sköna låtar och härliga människor som dansade och sjöng med.

Vid morgonronder konstaterades det att Anton fortsatt att gå ned i vikt, 13,1kg.

Fortfarande ovetande om vad som bidrar till att han mår som han mår beslutades att man skulle ge honom Nexium, som man vanligtvis ger det patienter med magkatarr eller magsår.

Då Anton vaknat till gick vi till den gemensamma matsalen och fick sällskap av mamman till den lilla bebisen som vi delar rum med. Hon var jätte go och vi pratade genom frukosten om oron som vi båda fått smaka på. Hon berättade också att hennes lilla bebis, under hela tiden han låg i magen hade kallats för Anton, till dess att han kom ut och de såg att det var en Theodor, så vi sa att det kanske var menat att de skulle infinna sig på samma plats just nu.

Medan vi pratade lyckades jag få i Anton tre skedar yoghurt, men det var också allt. En timme senare hittade han godisasken med zoo apor som han fått och som låg vid hans sängbord och som han började peta i sig. Ett litet framsteg i alla fall!

 Då Jonas och Tilde kom gick vi ned till lekterapin och vår nyfunna vän (och svans) Mohammed följde ivrigt med.

Där hade de bjudit in ett sällskap som spelade afrikanska sånger och dansade och spelade på tummor. Tillsammans med andra barn och deras föräldrar satt vi i en halvcirkel runt dem och lyssnade. Alla klappade och nynnade med, men då de bjöd in oss att joina dem i dans skruvade folk obekvämt på sig.

Ja, alla utom Anton förstås! Han klev modigt fram och ställde sig i mitten vilket bemötes av imponerade applåder. Så småningom gick också Mohammed upp och de fick lära sig några steg.

Det gjorde nog Anton gott, men hela hans kroppsspråk visade hur trött han var och hur dåligt han egentligen mådde. Efter att han fått provspela på trummorna kröp han utmattad upp i mitt knä och bara hängde där, så då beslutade vi att det var dags att ta det lite lugnt på rummet.

Ett kort litet suddigt mobilklipp...

Då Jonas och Tilde lämnat oss somnade Anton precis som igår. Precis som igår vakande han också strax därefter och hade ont. Denna gång fick vi besök av doktorn och ”magexperten” Petter som verkade klok men som även han var förbryllad. Han sa att om inget drastiskt hände under morgondagen så skulle det bli gastroskopi under narkos och eventuellt sondmatning för Anton på fredag.

Strax efter att de lämnat oss med det beskedet hörde farmor Annica av sig och frågade om hon kunde hjälpa till på något vis och då kände jag att det skulle vara ganska skönt med sällskap. Dessutom kurrade min mage något otroligt då jag i allt kaos kring Antons matvanor glömt bort att äta själv. Så Annica var gullig att även ta med sig mat till mig.

Anton själv var något piggare än vid gårdagens besök men var så uppenbarligen plågad av något då han andades tungt och då och då kurade ihop sig som en boll i sängen.

När det blev läggdags fick våra rumskamrater besked om att de kunde få åka hem, så det kändes skönt både för deras skull men även för att det kanske skulle innebära en lite lugnare natt för oss.

Trodde jag ja…

Då man gå runt på helspänn krävs det inte mycket för att få en att hoppa till. Men att Mohammed hade krupit in under sängen medan jag var på toaletten och borstade tänderna, för att sedan hoppa fram och halvt skrämma ihjäl mig gjorde ju inte saken bättre.

Efter att ha lugnat ned mig efter skrämselattacken kunde jag faktiskt få ro att somna in. Men det dröjde inte länge innan jag på nytt satt käpprätt upp i sängen. Men mitt i natten fick vi nämligen sällskap igen. Denna gång av våra nya rumskompisar, ännu en bebis med oroade föräldrar. Tre timmars sömn gav det mig allt som allt, bäst hittills dock.

Här kommer vårt klipp och motivering;

Klippet är på när Anton Kingston, vår son och familjens entertainer dansar loss, enbart 14 månader gammal. Nästan varje dag sker något nytt upptåg som man önskar att man kunde fånga med en schysst kamera. Något som vi är i stort behov av med kvalitén på detta klipp att döma ;)

Eftersom sonen dessutom kastat pappas telefon i backen nyligen, så den gick sönder, vore det ju dessutom himla coolt om han med sitt klipp kunna gottgöra pappa med att vinna en ny telefon
- en Xperia™ arc! ^^

Anton har ju uttryckt att han vill ha en lillebror – ”en till liten kort kille” i familjen.

Så vilken tur att Jonas har fått äran att ha Izak som Gudson. Anton och Jonas har därför anammat termen Gudbröder.

Å helt klart verkar det som att brödralika kärleken är ömsesidig då man kan se hur Izak fascinerat följer Anton med blicken och skrattar åt alla hans påhitt.

Man kan ju undra varför leoparden som vi såg i djurparken vart så fascinerad av oss. Såg den oss möjligen som potentiella byten?

Jonas var helt säker på att det var kidsen som den siktat in sig på och nog verkade det så då den intensivt följde dem med blicken och slickade sig runt munnen.

När jag googlade efter leopardens föda fick jag upp en sida där det stod att den består utav alltifrån vårtsvin, babianer och mellanstora antiloper till små däggdjur och fåglar. Lite längre ned stod det sedan ”människoätande leoparder är ganska sällsynta”.

Ganska sällsynta, vilken tur då...

Ganska skönt att vår egna lilla leopardunge är totalt ofarlig i alla fall…

Källa: Aftonbladet

”En studie genomförd på London School of Economics har kommit fram till att män som klassas som fysiskt tilltalande har 13,6 poäng högre IQ än genomsnittet. För kvinnor är värdet 11,4 poäng högre.

Satoshi Kanazawas forsning visar att personer som är vackra inte bara attraherar andra vackra, utan också intelligenta partners. Det leder till att deras barn ärver egenskaper från båda föräldrarna vilket ger både intelligens och utseende.

– Fysiskt attraktiva kan positivt knytas till intelligens, oavsett om man tar hänsyn till social klass, kroppsstorlek och hälsa, säger Kanazawa till Sunday Times.” 

Så stämmer detta?

Såklart det gör! Se bara på min vackra och smarta treåring!

Idag åkte vi till Åkersberga för att fira att min morfar (kidsen gammelmorfar) fyllt 85år.

Han verkade jätteglad över att vi kom, även om han stundtals glömde vilka vi var. Men varje gång någon förklarade att Anton och Tilde var hans barnbarnsbarn sken hans ansikte upp.

Rätt som det var blev han pigg som attan och ställde sig upp och började busa runt med Anton som tjöt av glädje. Sedan lyfte han upp Tilde som även hon skrattade och jollrade sött. Ett helt klart lyckat födelsedagskalas!

Jag skriver ganska ofta, och senast igår, om hur Anton freakar loss och dansar, och fick frågan hur det ser ut...

Eftersom det är ganska svårt att beskriva med ord bjuder jag istället på morgonens show som Anton bjöd på. Koreografin är inspirerad av en av hanns favoritfilmer ” A Goofy movie” som han fått av Gudmor Angie.

Så var det dags, K-1 på Hovet! Jonas och Victor hade varit där förra året också, men för mig, som alltid tycks lyckas vara på tjocken (värt varje spya!) så fort det är något stort som händer, var det första gången.

Jag var redo för att få lite blodstänk på mig och skrika rösten hes.

Men efter att ha sett några ronder insåg jag att det inte riktigt var så det gick till.

”Brukar det vara såhär tyst eller?” frågade jag brorsorna och de ryckte på axlarna som svar.

Så var det paus och vi funderade på att dra en bira, då plötsligt någon entrar scenen. Vem var det om inte självaste Petter! Jag var snabbt uppe på fötter och langade upp videokameran. Plötsligt lyfte taket på Hovet och det blev bara ännu bättre då super heta September joinade honom i ”Mikrofonkåt” (jag vet att detta ska vara en barnvänlig blogg, men låten heter faktiskt så).
Så jag ber om ursäkt för den skakiga filmningen, men jag var helt enkelt tvungen att slänga upp en näve i luften då och då!

Grymt! Nu var jag taggad och även resten av publiken började komma igång då fighters som till och med jag kände till skulle upp i ringen.

Så jag levde mig in och skrek något när andan låg på. Fast av J’s blick att döma var det helt fel att slänga ur sig kommentaren;

”Snygga glittershorts! Vart har du köpt dem?!”

Men jag försökte i alla fall…

Lär jag mig de rätta fraserna kanske Fighting är min grej, gillar allt omkring också, ringtjejerna och speciellt entréerna med det högt pumpande musiken och elden som sprutade.

Fast kvällens bästa entré bjöd Rickard Nordstrand på!

Tillslut var vi framme vid kvällens sista och största fight Jörgen Kruth VS. Bob Sapp. Det som det snackats om, den stora finalen!

Men vad händer? Bjässen Sapp ger upp efter vad som känns som bara några ögonblick in i första ronden. Mest besviken verkade nästan Kruth själv då han pratade med Paolo Roberto medans Bob Sapp buades ut av publiken.

Så that’s whatsapp ;)

Om den nya generationen får för sig att starta ett tribute band till KISS, då är Tilde en självklar kandidat som Gene Simmons!
Hon må vara lugnt och tyst, men spexa det kan hon allt! Speciellt med tungan!
Varannan bild sticker hon ut den på och hon kommunicerar väldigt mycket genom att lipa och ”prutta”.

Jag hoppas bara att det är clowngenen som gått i arv och inte är något symtom för Tourettes som Jonas säger…

”Jag leka farfar!”

Den repliken upprepades ungefär hundra gånger under gårdagen. Det började när vi skulle till dagis och när jag sedan kom för att hämta honom hade det eskalerat från en önskan till en begäran.

”Jag leka farfar nu!”

Tjatet fortsatte tills Jonas kom hem och som då ringde farfar för se om han hade möjlighet att träffa sitt barnbarn. Tyvärr kunde han inte då, men lovade att Anton kunde få komma och sova över imorgon (alltså idag).

Anton var mycket nöjd med det. Tjat lönar sig alltså.

Detta unnar även både mig och Jonas, då jag har planer för utgång med tjejerna och Jonas därmed får 50% avlastning med barnpassningen.

Det blev en extra happy Hallowwen då Anton fick födelsedagspaket i efterskott från Max, Linnea och Izak.
Såpbubblor och en transformers bil. Kärlek vid första ögonkastet!

"Tack Linnea och Max!"

Mitt i morgonstöket bestämdes sig Jonas för att ta ned Antons gamla gåbil för att så småningom introducera den för Tildis.

Anton är världens finaste storebror, men det här med att överlåta sina gamla babyleksaker skapar lätt lite separationsångest. Speciellt när det gäller coola saker som bilar och som dessutom blinkar och spelar musik..!