Mycket roligt att Michel Dida (St John’s Dance medlem) lagt upp denna video av vår Tilde Noelle, som dansar loss till deras musik, på sin FB-sida ;)

En sjukling till son, en tröttmössa till mamma och en sympatiserande baby stannar idag i sängen och kollar på film för att vila upp sig.

Från och med idag kommer Jonas vara pappaledig varje fredag så att vi kan vara hemma tillsammans. Mysigt!

Tiny Tilde!

Fast just denna fredag har vi skilda planer. Jonas är ute med grabbarna från firman och jag väntar på att mina tjejer ska komma över för att äta tacos med mig och kidsen. När de sedan somnat, kidsen alltså, blir det nog en drink och Idol. Fredagsmys på hög nivå!

Såhär såg det ut när Anton fyra månader gammal fick smaka på sin först smakportion.

Anton Kingston 20080214.

Idag var det Tildes tur. Jonas trodde inte att det skulle bli något problem.

”Jag tror det här kommer bli ett litet matvrak!” sade han redan på BB.

Ser ut som pappa kan ha rätt!!

I väntan på att jag (enligt önskemål) ska hitta ork att fota alla mina skor, får ni så länge njuta av några av Tildes små söta.

Idag var jag på BVC med Tildis för att hon skulle få sina första vaccinsprutor.
Jag kommer så väl ihåg när Anton var liten och fick sina. Hur han skrek när han blev stucken, tårarna efteråt, hans svullna små ben och den långa natten med lite sömn och feber. Så idag var jag beredd på det värsta.
Första sprutan i höger ben, Tilde skrek. Det gjorde ont i mig med.
Det är inte bara något man säger, utan det gör verkligen ont i en när man ser ens barn ha ont.
Så andra sprutan snabbt i vänster ben. Tilde spände sig så att jag trodde att hon skulle slita sig ur mitt grepp.
Efteråt tittade hon på mig med stora sorgsna ögon och blicken sa allt;
”Mamma hur kunde du göra så mot mig?”
Sedan lipade hon åt mig med sin minitunga och blåste ut några slembubblor. Jag förtjänade det, det förstod jag. Men sen var det bra…
Kan ni fatta vilken superunge?!

Vi blev klara just i tid för att gå och hämta Anton på dagis.
Storebror var på sitt allra bästa bushumör och vill inte sitta i vagnen. Inte heller ville han gå fin bredvid. Nej, han hade bara intresse för sin lillasyster. Helst skulle ha nog vilja krypa ned i ligginsatsen bredvid henne där hon låg och sov.
”Upp och hoppa Tilde!” ropade han och hängde över henne.
”Låt din syster vara Anton, hon vill sova!”
”Nähä” sa Anton och tryckte sitt ansikte mot hennes.
Jag förstår att det var menat som en kärleksfull gest, men såg mer ut som ett klipp ur Krokodiljägaren då han försöker överrumpla något farligt djur.
”Låt Tilde vara, hon vill sova!” upprepade jag.
”Nähä!” skrek Anton oroväckande nära Tilde små känsliga öron.
Självklart gjorde detta att hon i panik spärrade upp ögonen och tittade förskräckt på sin bror.
”Hon är vaken [kaken] mamma, hon är vaken [kaken]!” utropade Anton förtjust.
Javisst var hon det, och konstigt vore det annars.
Men trots att han nu fått Tildes uppmärksamhet ville han inte sitta stilla i vagnen.

Ett gott skratt förlänger livet sägs det, och om det motsvarar den smittande glädjen i att höra Tilde skratta så kommer jag bli en mycket gammal kvinna.
Hon har ganska tidigt gett leenden och jollrat lite, men idag bjöd hon upp till en riktig skrattfest.
Jag tycker hon låter som en scratch'ad Kalle Anka, men som mamma kanske det kan vara det vackraste jag hört.

Kärt barn har många namn är ett annat uttryck som också stämmer bra in på Tilde.
Smeknamnen blir bara fler och fler; Tildis, Lillis, Mini, Bubblan, Bubba, Ellie, Elle.
Sen åker hon ju på de gamla vanliga öknamnen som egentligen inte har något med hennes namn att göra. Sådana namn som alla ungar någon gång drabbas av, och som har mer med deras beteende att göra.
Som Tok-Fia tillexempel. Ett adjektiv + ett namn.
Nu råkar jag heta Sofia så lite passande är det kanske trots allt.
Men jag och Jonas kom i alla fall in på det som samtalsämne idag.
Jag menade att jag och syrran, Maja, verkligen fått sådana namn som alla ungar någon gång kallas för.
Jo, för visst känner ni igen det här scenariot; En vuxen tittar på sin unge som just ätit en kaka och därmed är alldeles kladdig i hela ansiktet. Föräldren yttrat då skrattandes följande replik;
”Nämen din lilla Tok-Fia!”
Eller…
”Så du ser ut din lilla Kladd-Maja!”

När jag lade fram de här exemplen för Jonas lyssnade han uppmärksamt.
”Lisa är också ett sådant namn, Fis-Lisa!” fortsatte jag.
Jonas nickade instämmande.
”Okej, nu förstår jag vad du menar, som Janne”, sa Jonas.
”Janne?” Jag rabblade upp adjektiv i huvudet för mig själv men kunde inte förknippa något med Janne.
”Jamen, Snorr-Janne!” påstod Jonas.

Jag vet inte om det är för att jag inte har någon snorre som jag inte känner igen det uttrycket..?
Men då jag inte vill styrka Jonas belägg för att anklaga mig för att vara en Besserwisser kommer jag från och med idag lägga till Snorr-Janne på listan. 
Men jag hoppas, hoppas, att ingen någonsin hittar en anledning till att kalla Tilde för Snorr-Janne.

Idag var vi på BVC med Tildis för en rutinundersökning.
Anton var inte sådär jätte sugen utan ville hellre sitta kvar i bilen.
”Kom Anton vi ska ju gå till doktorn med lillasyster”, sa Jonas.
Anton hoppade då snabbt ur bilen.
”Lillis sjuk?” frågade han med en bekymrad min.
”Nej, doktorn tittar på alla bebisar” lugnade pappa.
”När du var bebis fick då också gå till doktorn fast du inte var sjuk”, sa jag.
Anton började skratta.
”Nej Anton inte bebis, Anton stooor kille!”
Och visst är han det. Efter att han serverat oss potatis och citron som han kokat ihop på leksaksspisen i väntrummet fick han hjälpa doktorn när det var dags att undersöka Tilde.
Tre månader och tre dagar gammal är nu Tilde 60cm lång och väger 4990g. Även hon börjar bli stor!

Resten av dagen gick åt till att städa och handla.
Men så fort kidsen somnat på kvällen kröp jag och Jonas ned i soffan med chips och PS3 God of War III.
Bästa spelet! Rooolit!!

Det är fascinerande med bebisar på så många olika sätt. Allt är så litet, och så mjukt!
Ta Tildes öron som exempel. De är som gummi!
När hon ligger och vrider på sig hamnar de ibland åt fel håll, och om hon ligger kvar så en stund så pekar det sedan rakt ut när man lyfter upp henne.

Morfar Anders hade precis samma tendens när han var baby. Det gjorde att gammelfarmor Kerstin blev orolig att det skulle bidra till att han fick utsående öron. För att motverka detta lindade därför gammelfarmor hans huvud så att öronen helt enkelt inte kund böjas.
En dag hade gammelfarfar Bertil som var marinofficer bjudit över sin chef. Jag minns tyvärr inte hans namn, men för att göra det enkelt kan vi väl kalla honom ”herr Andersson”.
Herr Andersson var en stor och respektingivande man, dock med ett par gigantiska utstående öron.
På besöket hade gammelfarmor stolt visat upp lilla Anders där han låg och sov i sin vagga.
”Men varför i all sin dag har ni lindat pojkens huvud?”
”Ja, jag vill inte att han ska få utstående öron” hade gammelfarmor börjat förklara, men snabbt tystnat och rodnat då hon kom på vem hon talade med.
Herr Andersson hade gett Kerstin en allvarsam blick och sedan Anders.
”Om bara min mamma hade tänkt på det när jag var liten!”

- Rooolit!

Så med det i åtanke gott folk tog jag saken (Tilde) i egna händer, och skåda den märkbara skillnaden…

Idag hade vi en ganska lugn och slapp dag, jag och barnen. När Jonas kom hem åkte vi över till mormor och morfar för att lämna Anton, då de ska agera barnvakter inför faster Annas bröllop imorgon.
Jag kunde såklart inte låta bli att ta med min nya leksak!

Babytiden går så fort. Jag vet att alla säger det, men det stämmer verkligen.
Kan knappt fatta att Tilde redan är sju veckor, dagarna har bara flugit förbi.
Från att bara ”ha varit” börjar hon nu ge lite gensvar. Det är jätte kul!

Har man henne i famnen ligger hon och tittar och tittar. Från att inte ha kunnat fästa ögonen möter man nu en stadig blick som nästintill scannar av en. Som om hon studerar varje liten detalj, sökandes efter identifikation. Så ibland stannar hon till och lägger huvudet på sned, som för att säga;
”Men hallå, dig känner jag igen, du är ju min mamma!”
Har man riktigt tur kan man då också få ett leende, och då ler man som ett fån tillbaka och börjar rabbla innehållslösa stolliga fraser som;
”Nämen hallå, hej. Ja hej, hej, heeeeeej!”
Gärna också med sin gällaste mest upp pitchade tillgjorda röst.
Responsen blir ofta en häpen grimas och så återgår hon till den där scannande blicken. På nytt lika sökandes, som om hon ifrågasätter det hon just konstaterat.
”Inte kan väl den här flinande dåren vara min mamma?” 

De senaste dagarna har Tilde lagt till ytterligare en respons i form av ett mjukt jamande läte.
Ja, som den goaste lilla kattungen piper hon rofullt då man jollrar med henne. Så sött!

Men säg inget till farmor bara om att Tilde är en katt, för då får hon nog fnatt.


Hello Kitty!

Idag var vi tillbaka på BVC med ”lillis”. Mjölkersättningen hade dock gett resultat och Tilde har nu ökat i vikt.


Looking good Tildis!

När Tilde gråter, vilket inte är ofta, är Anton snabbt där. Han vill gärna krama, klappa henne på huvudet eller försöka ge henne nappen.
Man kan också sjunga för henne. Anton sjunger gärna med melodin från "Lilla snigel";
”Lillasyster akta dig, akta dig, akta dig. Lillasyster akta dig, annars tar jag dig!”

Tilde in pink!

--- DELAR AV DETTA INLÄGG ÄR LÖSENORDSKYDDAT! ---
För att ta del av hela inlägget samt bilder -
Klicka här > http://kingstonochnoelle.blogg.se/privat/2010/july/20100502-sondag-lamnar-bb.html#comment

Efter de vanliga kontrollerna där det konstaterades att hon var en frisk och stark liten tjej, kunde vi åka hem.
Å vad vi längtade efter att Anton skulle få träffa vår nya lilla familjemedlem.
Så fort vi kommit hem ringde vi mormor och morfar som varit barnvakter och bad dem komma över.
Senare kom också farmor, farfar, moster Maja, Henrik, farbror Victor och Sara.

"Titta mamma, liten fot!"

--- DELAR AV DETTA INLÄGG ÄR LÖSENORDSKYDDAT! ---
För att ta del av hela inlägget samt bilder -
Klicka här > http://kingstonochnoelle.blogg.se/privat/2010/july/20100501-lordag-antligen-ar-hon-har.html#comment

Hon var beräknad den 26:e april. Men jag hade mentalt förberett mig på att hon skulle komma tidigare. Men så fel jag hade! När gått både en, två, tre, fyra och fem dagar över tiden, vilket kändes som en evighet, började jag tro att hon aldrig skulle komma. Jag var trött och hade ont och kände mig stor som ett hus. Nej vänta, jag var stor som ett hus. Till och med Anton hade dagarna innan spärrat upp ögonen när han fick syn på min mage och utbrustit.
”Stooor mage, stooor bebis!”
Jag var rädd att han skulle ha rätt, men jag var redo. Bara hon ville ta och komma någon gång!
Allt var planerat, babyväskan var packad och mormor och morfar var bokade som barnvakter till Anton.
”Ja, bara det inte blir på valborg för då ska vi ha fest” hade mamma sagt till mig.
Men såklart att jag började få värkar under valborgsnatten.

Från början visste jag inte om det var på ”riktigt” eftersom jag haft ganska kraftiga förvärkar som kommit och gått i några veckor nu. Men efter midnatt tog det till och jag väckte Jonas.
”Jag tror det är på gång nu”, sa jag.
”Okej, jag fixar kaffe”, sa Jonas och lunkade upp (betydligt mer sansad än då Anton skulle födas).
Vid två-tiden ringde jag Danderyds BB och berättade att jag hade värkar som kom ungefär var sjätte minut.
”Ja, vi har fullt just nu och vi ser gärna att värkarbetet har kommit igång lite mer innan vi tar in någon”, sa barnmorskan till mig.
Så det fanns inte så mycket mer att göra än att vänta. Jonas låg i soffan och tittade på TV medan jag gick varv efter varv runt i vardagsrummet.
Tid halv sex hade jag så pass ont att jag ringde på nytt och bad att få komma in, och de sa att det gick bra. Så det var bara att ringa och väcka barnvakterna a.k.a festprissarna. De hade hunnit sova två timmar när vi levererade en morgonpigg Anton.
Vi kom in till BB och skrevs in kl 06:10. Jag blev då undersökt av barnmorskan Kerstin som konstaterade att jag ”bara” var öppen 3cm.
”Ja, vi får väl se om ni får åka hem igen, det är inte ovanligt för omföderskor att vara öppna ett par centimeter i några dagar”, sa hon sedan.
I helvete heller, tänkte jag, men sa;
”Men jag tror verkligen att det är på gång, att hon kommer idag”.
”Ja, vi får väl se”, sa barnmorskan igen och log.
”Ja…” svarade jag och försökte le, men såg antagligen grotesk ut med mitt krampaktiga leende.
”Stanna här en timme så gör vi en ny undersökning då och ser om det har hänt något.”
Efter att hon lämnat rummet var jag snabbt uppe på fötterna för att ”jobba ut” ungen.

Efter en timme kom en annan barnmorska, Mirja, och undersökte mig.
”Oj, bra jobbat, det blir nog en bebis idag trots allt!”
”High five mamma!” sa Jonas.
”Lustgas tack!” bad jag.
Det fick jag. Sedan var jag borta intellektuellt. Varje gång en värk var på gång hyperventilerade jag som en galning vilket resulterade i att jag blev sjukt snurrig och hörseln försvann.
Jonas tyckte det var väldigt underhållande och skämtade med mig om det genom att göra teckenspråk och mima varje gång jag påpekade att jag inte hörde vad de sa.
Barnmorskan och sköterskorna skrattade och tyckte han var väldigt lustig.
Jag tyckte plötsligt att han hade en konstig panna och började skratta jag med.
”Panna, haha…” sa jag och pekade på honom.
”Vadå?” undra Jonas.
Effekten av lustgasen började försvinna.
”Jag vet inte”, sa jag uppriktigt.
Sedan skickade Jonas sms till våra nära och kära för att tala om att det var på gång.
Angelica svarade snabbt och frågade hur jag mådde. Jag ville promt svara själv, men lyckades bara åstadkomma ordet ”bäng” och trycka på skicka-knappen innan nästa värk kom.

När klockan var 10:45 hade jag krysstvärkar och 11:04 var hon här – världens mest efterlängtade lilla flicka.
Underbara, perfekta, lilla Tilde Noelle!


En lycklig mamma och Tilde Noelle, en blondin på 3380g och 50cm.


En stolt pappa och Tilde.

Ganska lika varandra är dom barnen, förutom att Anton hade mörkt rufsigt hår. 
Anton vägde 3410g och var också 50cm då han föddes.