Vi bestämde oss för att inte lämna barnen till barnvakt och dra iväg på någon galen nyårsfest i år. Vi ville istället ha en mysig kväll tillsammans med kidsen och nära och kära. Käka gott, titta på fyrverkerier och skåla vid tolvslaget. Enkelt, trevligt och utan konsekvenser för morgondagen.

Trodde vi ja! Det är som att vi omöjligt kan göra något utan att det urartar i någon form av galenskap.

Kvällen började bra med att Max, Linnéa och Izak kom över. Visserligen hade vi inte räknat ut hur vi skulle tillaga oxfilén, potatisgratängen och rödvinssåsen och få det att tajma. Vilket det såklart inte gjorde heller! Men det som väntar på något gott…
Å gott var det verkligen!
”Smakar som utsökt!” sa Anton (som visserligen serverades pankis).

Efter middagen kom Angelica direkt från jobbet och vi gick tillsammans ut i kylan för att smälla av några raketer och fyrverkerier medan kidsen fortfarande var vakna.

Anton höll spänt Jonas i handen med skräckblandad förtjusning. Betyget blev ”asgrymt” som allt annat son faller den lilla herren i smaken.

Tilde och Izak tittade på tryggt nedbäddade i dubbelvagnen och verkade inte allt för störda av allt smällande. Men inte tillräckligt avslappnade för att somna heller, vilket vi kanske hade hoppats på.

Efter att ha kommit in i värmen igen och smarrat i oss efterrätt var det dock inget större problem att få kidsen att somna, då de alla hade fått vara uppe långt över deras normala tid för nattning.

Sedan var det bara vi stora barn kvar. En minut i tolv rusade Filippa in genom dörren, precis i tid för att joina oss på balkongen och fira tolvslaget genom att skåla i champagne och titta på fyrverkerierna som smällde över hustaken.

Senare fick vi även äran att träffa Angelicas nya pojkvän.

Galenskaperna då?

Ja, som vanligt då vi anordnar något somnade Jonas redan innan gästerna gått. Under tiden gav jag och Angelica prov på vår tävlingsinstinkt och fick höra att vi är dåliga förlorare då vi spelade en omgång ”Hur fan visste du det?”. Medan vi hävdade att man bara är dålig förlorare om man faktiskt förlorar. Fast vann gjorde vi ju förståss inte heller utan blev totalt manglade av den ödmjuka Linnéa.

Sedan snöade vi såklart in på annat än det områden som gällde spelet och i takt med att vi skrattade och skålade, rann också tiden iväg.

Som för de flesta andra avrundades kvällen med jakten på taxi, vilket efter att vi nästan gett upp hoppet om fick tag på.

Lagom till att vi stod i hallen för att säga hejdå till de sista gästerna, hördes ett kraftigt hostande från Tildes rum.

Jag gick för att titta till henne men var inte alls beredd på att lill’ skruttan faktiskt hade kräkts.

Vilket hon sedan fortsatte att göra i omgångar under resten av natten och morgonen.

Så trots vår enkla, trevliga och alldeles perfekta nyårsafton så blev det ändå oanade konsekvenser dagen efter.
Hej och hå och gott nytt år!

”Är det julafton nu igen?” frågade Anton lyckligt då vi packade ned några paket att ta med över till Max, Linnéa och Izak.

Ja, det är ju lätt att tro då julklapparna fortsätter flöda. Av Max och Linnéa blev vi bortskämda med varsin tröja med ett personligt tryck.

Anton ville genast ta på sig sin med en drake på framsidan, liknande den Jonas har tatuerad på ryggen och med trycket ”Den ovärderlige Kingston” på baksidan. Namnbetydelsen för Anton är just den ovärderlige, så det var ju extra fiffigt.

”Den är asgrym!” bekräftade Anton.

Sedan spenderade vi dagen med att umgås, prata, mysa, busa med ungarna och helt bryta trenden med julmat genom att beställa pizza.

Anton spenderade större delen av dagen på golvet sysselsatt med tågbanan som jag och Linnéa – fast beslutna över att inte behöva ta hjälp av papporna – lyckades bygga efter att ha kliat oss i huvudet, byggt fel, byggt om, men tillslut fått ihop.

Tilde förälskade sig i Izaks gungelefant, polisbil och lilla stol med Spöket Laban, mellan vilka hon sprang fram och tillbaka som en galning.

”Umpa, bumpa! Umpa, bumpa!” ropade hon glatt om och om igen, medan vi försökte lista ut vad ungen egentligen menade.

Izak visade upp sin nya gångstil och roade sig med att fixa håret, sortera mössor och ringa telefonsamtal från hemtelefonen till okända nummer.

Som vanligt blev det alltså mycket fokus på barnen, men också tid för oss vuxna att bara hänga och ta det lugnt. Skönt!

Måndagen avslutades med en myskväll hos farmor och farfar i deras nya fina lägenhet med god mat och julklappsutdelning.

Ebba öppnar (och smakar på) julklappar!


Ebba myser med gammelmormor.


Calle & tilde läser en bok.


Anton fick ännu en "asgrym" julklapp!


Små kusinerba testar TV-spel.


Farbror Victor och Tilde busar.

Nu ska vi iväg och fira jul (igen!), tillsammans med hela Löfhögen i och med att Anna, Calle och Ebba inte var med oss på julafton. Tycker att de är så himla kul att Anton och Tilde har en liten tjejkusin och att hon bara är nästan exakt ett år yngre än Tilde. Ett år kan verka mycket i den åldern de är i nu. Men jag har en känsla av att det inte dröjer länge innan Ebba knappar in på sin äldre kusin.

Jag vet hur kul jag hade det men min ”lill’kusin” på släktträffarna när vi var små. Hur vi sprang runt och busade och jag tvingade henne att vara med i olika dans och teaternummer som jag koreograferade och regisserade. Stackars söta…

Hoppas i alla fall att Ebba och Tilde får lika mycket glädje av varandra.

Söta som få är de i alla fall båda två och jag kan inte låta bli att tycka att de är lite lika, även om jag vet att alla inte håller med…

Tack för en riktigt go julafton och för alla fina paket!

Mormor & Tilde


Tomten & Anton


Tilde & moster Maja


Farbror Victor & Anton med sitt seanste fotoleende.


Farmor & Tilde upptäcker förtjust att de båda har finaste halsbanden på.


Me and Mini-me ♥

Visst var det något alldeles speciellt med Julaftonsmorgonen när man var liten?

Man hade knappt sovit av all förväntan och tassade sedan upp ännu tidigare än vanligt för att se om Tomten varit där under natten och förhoppningsvis lämnat något paket.

Jag och Jonas var därför beredda på att bli väckta i ottan av Anton. Men inte då.

Det var istället vi som vaknade först, förväntansfulla över att få se reaktionen över paketen som vi placerat under granen då kidsen somnat. Så vi väntade och väntade.

Tilde vakande och placerades sedvanligt mellan oss i sängen med hela hennes entourage av gossekaniner. Medan vi kunde höra hur den lilla tomtenissen högt snarkade vidare två rum bort.

Tydligen hade han bestämt att för en gångs skull ta sovmorgon, just idag.  

Tillslut bestämde vi oss faktiskt för att ta och väcka honom. Men i samma stund som kikade in genom dörröppningen satta han sig käpprak upp i sängen.

”Har Tomten varit här?”

Om han hade, och inte helt oväntat blev Anton salig.

Även Tilde slet glatt bort papperet från kartongen som innehöll en Skrållan docka.

”Åcka!” konstaterade hon lyckligt och gav Skrållan en kärleksfull kram så fort hon var ute ur förpackningen.

Fullträff Tomten!

ÖNSKAR

♥ Tilde Noelle & Anton Kingston ♥

Så gav jag mig på det omöjliga uppdraget igen – årets julbild.

Men ja, ni vet ju hur det brukar bli med de där arrangerande bilderna…

Denna gång var det två galna tomtenissar som inte alls ville lyssna på den dikterande kamermannen/kvinnan/mamman.

De kastade sig handlöst omkring i sittpuffen som jag febrilt försökte få till att likna en julklappssäck. Tilde vägrade också att både spotta ut nappen och släppa sina gossekanniner som hon prompt ville gnugga upp i ansiktet medan Anton tyckte att det hela var hysteriskt roligt och helst ville göra actionbilder i form av hopp över sin syster.

Så det blev alltså en favorit i repris från förra året då det tog en evighet innan jag tillslut fick den fina bilden nedan på kidsen. Mer om fotografering från 2010 kan du läsa om här, här och även se några av de kort som togs innan vi tillslut fick till det.

Men i år gav jag faktiskt upp. De blev ingen julbild på två små tomtenissar sittandes på en julklappssäck.

Däremot blev det en härlig bild på mina fina kids då de helt och hållet var sig själva!

Men den bilden fåt ni vänta med att se på Julafton, så det så!

Idag överlät jag och Tina barnansvaret till papporna och spenderade förmiddagen i stan för lite ostörd shopping. Efter att ha sprungit i de flesta affärerna och hunnit med att luncha åkte vi sedan och mötte upp våra Jonasar med kids. I samlad trupp gav vi oss därefter iväg till en inomhuslekpark för att umgås, fika och ha en liten julklappsutdelning.

Anton och Elias lekte som vanligt med största inlevelsen och leenden ända upp till öron då de sprang från ena lekstationen till den andra.

Till och med Tilde släppte på alla hämningar och sprang ivrigt runt som en galning med tungan hängandes ut ur munnen. Medan Emil lyckligt placerades i bollhavet där han kastade bollar och kiknade av skratt.

Men plötsligt ylade Anton av smärta. Han hade fastnat i ett klätternät med foten och trillat. Han grät och gnydde och betedde sig otröstligt ett bra tag, vilket inte är likt honom. Så man kan anta att han faktiskt gjort sig illa ganska ordentligt.

”Hur är det Amton, mår du bättre?” frågade Elias omtänksamt och lade en tröstande hand på hans axel.

Goa lilla unge – det kan man kalla för en kompis!

Glass är gott tycker Tildis!


Det tycker Elias också!


Medan Emil är lika nöjd med bara struten.


Elias och Anton.

Jonas och Tilde har kommit på en ny grej att sysselsätta sig med. Det hela går ut på att Jonas sitter i sittpuffen och Tilde springer en bit bort från honom, vänder sig om, tar sats och sedan i full fart springer mot Jonas som tar emot henne i ett högt lyft.

Lite som ”Dirty dancing” ni vet. Fast utan något som helst dirty med det hela såklart, bara väldigt sött och roligt!

Vad blir kombinationen av själv vara ett impulsivt kontrollfreak och vara tillsammans med någon med hakuna matata livsstil?

Jo ett par med en hel del ToDo-listor som, tvärtemot själva strategin och anledningen till listornas uppkomst, oftast åtgärdas i sista minuten utan någon större eftertanke.

Då detta har försatt oss i situationer där man stressat och pressat promt måste beta av någon punkt på listan vid en tidpunkt som inte alls passar in i vardagsruljansen har vi kommit fram till att vi måste byta taktik.

Väldigt vuxet och ansvarstagande kom vi överens om att det ska bli mindre snack (list skrivande) och mer verkstad.

En punkt som funnits med på listan var att ordna pass till kidsen inför vår kommande Spanien resa. Så varför vänta och riskera att vara för sent ute?

Vi beslöt oss därför att direkt efter jobb och hämtning av barnen hoppa in i bilen och bege oss av mot polisstationen i Solna.

Tilde gnällde ihärdigt från sin hopknölade position i barnstolen med mössan på svaj och gosse kaninen argt viftande i luften.

Anton fick i sin tur syn på en McDonald’s skylt och började därmed metodiskt tjata om att vi skulle åka dit. Inte så mycket för maten, utan som kanske de flesta ungar, med vetskapen om att det alltid medföljer en leksak i Happy Meal.

”Jo, ja, kanske efter att vi varit hos polisen”, sa jag till Anton då vi faktiskt i vårt nya planerande och ansvarsfulla leverne inte tagit ansvaret att planera in någon middag.

”Nuuuuu!” tjöt Anton.

”Sen…” svarade jag samtidigt som jag i en obekväm position försökte lugna Tilde genom att nå bak till henne och klappa henne på huvudet.

”Hur ser hon ut att må?” frågade jag Anton då jag själv inte kunde se henne på grund av barnstolens placering och höjd.

”Bra”, svarade Anton, ”hon kräks”.

Samtidigt kom bekräftelsen på det med ett hulkande läte bortifrån den bortvända bilstolen.

”Great…” mumlade Jonas samtidigt som vi svängde in till parkeringen utanför Polisen.

Efter att plocka ut, tröstat och torkat av Tilde verkade hon må bättre. Å nu när vi efter mycket om och men ändå tagit oss hit, ja då bestämde vi oss att det var lika bra att få det överstökat.

Fast det var såklart lättare sagt än gjort.

Tillskillnad från sin bror, linslusen, ville Tilde inte vara med på kort. Jonas försökte med viss möda hålla i henne och placera hennes huvud i rätt position för kameran. Samtidigt hoppade jag runt som en idiot och gjorde gester och läten för att försöka få henne att titta in i linsen och med lite tur locka fram ett leende för att hon inte skulle se allt för lidande ut.

Men stone-face-Tilde ville inte vara med på noterna. Det tog flera försök innan det tillslut blev en bild med rätt position av ansiktet för att godkännas.

Sedan var det Antons tur. Han hade såklart inget problem med att posera, fast det kanske också var just det som var problemet. Poserandet.

Han ville inte helt oväntat se cool ut, vilket man tydligen gör genom att le sammanbitet med uppskjuten haka och kisande ögon. Icke godkänd pose menade polismannen som försökte hjälpa oss. Anton var inte övertygad och fortsatte med sina Gudfadern miner tills det tillslut i alla fall blev en bild där han inte tiltade huvudet allt för mycket bakåt.

Pust. Så var vi klara och kunde packa in oss i bilen hem. Skönt!

Fast Tilde tog genast upp där vi slutat, genom att gny och gnälla och Anton drog igång med McDonald’s tjatandet.

Samma procedur, klapp, klapp på Tildes huvud och samtidigt försöka få tyst på tjatmostern.

”Hur ser Tilde ut att må nu då?” frågade Anton.

”Hon kräks igen!” rapporterade Anton sakligt.

”Great…” mumlade Jonas.

Då detta inte är första gången hon kräks under bilturer, kan man förmodligen konstatera att vår lilla sessa lider av åksjuka.

Så vi må ha fixat pass, men någon bilsemester blir inte att se fram emot.

Julpynt hör ju till julen – vare sig man gillar det eller inte.

Själv kallas jag ju inte Pysselfia för intet!

Så idag pysslades det av bara heliske. Jag och Anton bestämde oss för att slänga ihop en trolldeg och satt sedan djupt koncentrerade på varsin sida av köksbordet och knåpade ihop små snögubbar och tomtenissar.

Anton stod för rullandet, design och konstruktion medan jag hjälpte till att accessorera genom att (med viss möda) sno ihop små tomteluvor och halsdukar till de olika kreationerna.

Men visste blev de himla fina våra ljuvliga små julvarelser..!

Lite oflyt kan man ju säga att jag haft den senaste tiden när det gäller teknikens under. Internetabonnemanget som mystiskt avslutas, den nya datorn som jag inte förstår mig på och sist men inte minst, min älskade smartphone som gick sönder. Efter mycket vånda och svår separationsångest skickade jag in de på Service hos CDON, då den efterhand inte ens gick att ladda.

Efter mycket om och men innan jag ens kunde skicka in den, och efter flera dagars väntan fick jag tillslut ett mail om att jag nu fått ett svar angående mitt ärnade. Uppspelt klickade jag på länken där jag sedan kunde läsa följande;

Hej

Vi har mottagit följande meddelande från verkstaden:
"Det är inte garanti på apparaten på grund av er µUSB-kontakt som inte fungerar har utsatts för en större belastning än den är konstruerad för. Sony Ericsson har säkerställt hållbarheten av µUSB-kontaktlösningen i sina produkter och i detta fallet innebär det att skadan som har uppstått på din µUSB-kontakt inte omfattas av Sony Ericssons produktgaranti. Uppladdad bild visar en spricka i µUSB-kontaktens förstärkning. Kostnadsförslaget avser byte av, kretskort, IMEI-Label, Arbetskostnad, knappsats och frakt Reparation kostar 1055kr. Apparaten kan returneras oreparerad (kostar 300 kr) eller så kan vi skrota apparaten utan kostnad. Får vi inte svar inom 14 dagar avslutas ärendet och apparaten skickas tillbaka mot debitering."

Vänligen återkom med ert beslut.

Är detta ett skämt? Ska jag nu behöva pröjsa 300kr för att få tillbaka min trasiga mobil, eller eventuellt betala 1055kr när nypriset på samma modell på deras egen sida är 1390kr..?!

”Vänligen återkom med ert beslut”, skrev de.
Vad ska man svara?

Jaha, tack så mycket för ingenting då!

Alla småbarnsföräldrar vet vad den trettonde december betyder – Luciatåget och det stora framträdandet.

Så som vi i evinnerlighet fått höra Tipp tapp och En sockerbagare i alla olika tonarter, med alla dess gester, flera dagar innan. För att idag tillslut få klä upp de förväntansfulla små Luciafirarna i glitter eller små röda luvor.

Jag blev upphämtad av farmor och då vi kom till dagisgården mötte vi även upp morfar.

Likt otåligt väntande på SL tågen i rusningstrafiken stod vi sedan på gården tillsammans alla nära och kära och trängdes och huttrade och väntade på det stundande Luciatåget. Det skulle nämligen ske utomhus i år.

Fint. Men kallt och lite bökigt med tanke på att ungarna såklart ville ha sina Lucia- och Tomteoutfits utanpå overallen.

Ja, inte Anton dock. Han nöjde sig med sin overall och aningen förstora tomteluva med den lurviga tofsen som och då och då dinglade ned framför ansiktet. Han var också först ut av alla och ställde sig nöjd med detta mitt framför alla utan antydan på någon form av scenskräck.

”Sjung något!” ropade jag uppmuntrande.

Men han fnissade bara och vinkade ivrigt åt mig och log stort då han fick syn på farmor och morfar.

Så småningom kom fler och fler knoddar ut på gården. Tilde blev, inte helt oväntat, utburen på armen av en fröken, ofantligt söt, snoret till trots.

Med ledning av en dagisfröken tog de sedan ton och satte igång och sjunga alla de klassiska visorna. Trots att man vet precis hur det går till och det är samma sak varje år kan jag inte låta bli att tycka att det är bland det gulligaste som finns.

Hur det alltid är någon liten tomtenisse som står felvänd, medan en annan får syn på mamma eller pappa och lämnar showen för att rusa i deras famn.

Hur någon unge alltid ska sjunga väldigt mycket högre och dra ut på varje ton, medan kompisen glömt allt som har med sång att göra och föredrar att peta näsan istället.

Hur det alltid lyckats uppstå någon mindre konflikt över de där små låssasljusen som tomtenissarna ska hålla i.

Hur det trots all utveckling som sker inte kommit någon bättre typ av Luciakrona, utan fortfarande är de där otympliga plastiga gröna som man själv hade som liten som fortfarande pryder var och varannan lilltjejs huvud. Och ja, i detta tåg även en hals, då kronan under framträdandet faktiskt åkte ned över huvudet och blev som ett halsband med ljusen som galler för ansiktet på den förvånade lilla Lucian.

Ja, ni känner säkerligen igen det. Men, som sagt, fortfarande bland det gulligaste som finns!

Vi har just handlat den första julklappen. Känns som om vi är ute i god tid, men jag vet också att det ändå brukar vara så att jag dagen innan springer runt och stress shoppar det sista.

Men i år har vi inte riktigt tid med det, så vi tänkte att vi skulle vara smarta.

Göra en lista på vad vi vill köpa till var och en och se vart de finns att inhandla och till vilket pris så vi inte spräcker budgeten (vilket jag också brukar vara skyldig till varje år).

Men det är ju så roligt att handla julklappar! Tycker inte ni det?

Samtidigt blir jag tillfrågad vad barnen önskar sig. Vad står på deras önskelistor?

Så idag tog jag faktiskt tillfället i akt. Ja, Anton kan man ju fråga, men med Tilde handlade det väl mest om att inspektera och fundera vad hon faktiskt tycker om att leka med.

Så här kommer de efter önskemål av nära och kära…

Anton önskar sig i stort sett varenda pryl som visas i reklam på TV, utan att knappt veta vad det är, hopplösa unge…

Men hans stora och oförändrade intresse sedan han var liten är bilar. Därav har han också ett hundratal, känns det som. Men leken har förändrats lite. Fortfarande kör han gärna runt med dem, men han gillar också att plocka isär dem, mecka lite med dem och försöka sätta ihop dem igen. Så bilbyggset står i toppen av önskelistan.

Fortfarande är det också Blixten McQueen och Spiderman som är de största idolerna. Så i stort sett allt som har med de två att göra går hem hos vår son, som hos de flesta fyraåringarna.

Anton gillar också att pyssla och vara kreativ. Att rita, leka med lera, klippa och klistra kan hålla honom sysselsatt i timmar. Så allt eftersom färgen i pennorna tar slut, leran stelnar och materialet tar slut är påfyllnad alltid uppskattat.

Att spela apa gör Anton för det mesta, men han har också ett stort intresse för spel. På önskelistan i år står bland annat Hide and seek Safari och Jolly Octopus.

Antons mest typiska karaktärsdrag är hans ”coolhet”. Att vara just cool är väldigt viktigt och något som han pratar om nästan varje dag.

Genom att röra sig på ett visst sätt, posera, le, men också klä sig på ett visst sätt uttrycker han detta på ett mycket medvetet sätt. Att tillexempel ha solglasögon är ”coolt”, men också ha likadana byxor som pappa, eller liknande fluga som farfar eller morfar är ”mycket coolt”.

Så en cool julklapp och passande inför nyår vore kanske ett par snygga jeans eller en fin fluga?

Det är lite svårare att sammanställa en önskelista för Tilde, då hon faktiskt inte kan uttrycka vad hon vill ska stå på den. Men jag har som sagt försökt fundera på vad hon gillar och även observerat henne när hon leker och hur hon leker.

En av favorit sysselsättningarna är att klä på och av sig själv och även dockorna. Detta kan hon göra flera gånger per dag och hips vips kan hon varit tvättkorgen och krängt på sig brorsans gamla nedkladdade syltdränkta T-shirt och pappas förstora strumpor.

Kläder har därmed sin säkra plats på önskelistan. Mjuka och mysiga dagiskläder till hennes själv och kläder till Skrållan har därför fått en hög placering på önskelistan.

Även andra docktillbehör skulle hon nog tycka var då hon inte har några i dagsläget, men gärna delar med sig av sina egna nappar och nappflaskor till dockorna.

Den lilla leksaksspisen är en annan sak som den lilla damen gärna roar sig med att pula vid. Där lagar hon gärna pannkakor och kokar saker i de små kastrullerna. Fler ingredienser, leksaksfrukter, mat eller köksverktyg skulle säkert falla henne i smaken.

Tilde älskar också musik. Dansat har hon gjort sedan hon knappt kunde gå och nu har hon även ett nyfunnet intresse – att sjunga. Hon sjunger och sjunger, högt och gärna, men utan ord men med inlevelse som väger upp med råge. Musikleksaker, instrument, sångböcker eller ja vad man nu kan tänkas komma på i musikväg skulle garanterat bli en hit.

När det gäller djur är det katter och kaniner som är de stora favoriterna. Gossedjur stora som små kramas ömt och nästan jämt släpas någon mjukis med under armen vart hon är går.

Klämde också in ett par skor i kollaget men om jag ska vara ärlig så är det nog lika mycket, om inte mer, en av mammans återkommande önskning och svaghet.

Ha och ha och ha – det vill man ha!

Men när stannar man upp och är tacksam för det där som man redan har?

Jag skulle ju absolut ha en MacBook Pro. Absolut, definitivt, fo' sure!

Min kära Acer som jag till min glädje fick i julklapp för två år sedan har med tiden blivit allt segare och nästintill omöjlig att ha med att göra utan att känna sig omedelbart stressad då den blivit så ofantligt seg.

Dessutom hade ju Victor skaffat sig en Mac och Angelica och Natalie likaså, och de menade ju alla att den var så bra. Tjejerna till och med skrev om Mac i sina Facebook uppdateringar, hur kära de var. Hur Mac var mannen i deras liv och så vidare.

Hur kunde jag klara mig utan en Mac i mitt liv? Det kändes snart omöjligt.

Så Jonas köpte en, för min skull, för jag ville ju så gärna ha en.

När det gällde kvalité och tid skulle Mac’en underlätta både i mitt skrivande och i mitt redigerande av bilder, vilket i stort sätt är det enda jag använder datorn till.

Ja, mycket lättare skulle det bli, det var jag övertygad om.

Så en vecka senare och några tusenlappar fattigare fick vi hem min efterlängtade Mac.

Så snygg han var!

Jonas hjälpte till med alla grundinstalleringar och sedan tog jag över.

Men…

Va? Vad var det här?

Mac kunde visst inte läsa mina sparade filer.

Inte heller stödde han mina ordbehandlingsprogram.

Det visade sig också att mina älskade bildredigeringsprogram enbart var anpassade efter PC. Inte heller spelade det någon roll hur många snabbkommandon jag tryckte in, de ville Mac inte veta av, det var tydligen PC-språk.

Men det här måste jag väl ändå ha vetat om innan?

Ja… Det kan man ju tycka!

Jag svor och försökte med aggressiva knapptryckningar beordra honom till både det ena och de andra, men som han likgiltigt nonchalerade. Under tiden formaterade Jonas om min gamla Acer som efter lite omtanke blev som ny. Snabb, enkel och helt villig och mottaglig för mina rutinmässiga kommandon.

Så den enda som kanske är glad över att Mac inte är den nya mannen i mitt liv, det är nog Jonas.
Fast kanske inte han det heller när jag tänker efter. 
Han är nog inte så glad över att ha lagat ut en smärre förmögenhet på sin otacksamma, opålästa och giriga fästmö som absolut ville ha en MacBook Pro..

- Absolut, definitivt, fo' sure!

Mannen i mitt liv, punkt.

Anton har agerat världens bästa storebror och lekledare när det gäller att sysselsätta Tilde de här dagarna då jag vart utslagen. Men idag hade jag inte längre hjärta att hålla honom hemma för min egen vinnings skull då det var uppenbart att det spritte i hela honom efter att få springa runt och busa av sig med jämnåriga kompisar.

Så idag fick det bli dagis för hans del.

Vi tjejer drog oss kvar i sängen medan killarna trodde att de tyst smög iväg, fast de var ganska högljudda, men gulliga.

Efter att ha vaknat till någorlunda läste vi i böcker. Den ena efter den andra medan Tilde gosade med sin lilla snuttekanin. Eller i själva verket är det kanske framför allt lappen, tvättrådslappen, som hon verkar tycka är allra mysigast.

Hon pillar på den, luktar på den och till och med drar den mellan tårna. Knasiga unge!

Men så har hon hållit på ända sedan hon var gammal nog att greppa tag i den där kaninen.

Anton har en likadan snutte fast föreställande ett lejon som han fortfarande håller väldigt kär. Har för mig att han också pillade med lappen. Kanske är något alla ungar gör?

Lite samma sak som när barn får fina paket och de intresserar sig mer för paketsnörena eller kartongen som leksaken ligger i än själva leksaken.

Idag är ingen vanlig dag, för idag är det Elias födelsedag – Hurra, hurra, hurra!

Yes, så var de fyra år båda våra (stora) små busungar!

Lite svårt att fatta att jag och mamma Tina busade omkring på dagis tillsammans när vi var i den ålder och nu är det våra söner som blivit best buddys och har tagit busandet till nya höjder.

”Grattis Alias!” önskar Anton och hela familjen.

Så var det redan den första december. Snart är det julafton och alla julbestyr börjar redan göra sig påminda. Till och med Tomten själv tar till hjälp av sina tomtenissar!

Så inte är det väl så konstigt att även jag behöver lite hjälp?

Fast inte i form av Santas little helper, snarare mummys little helper – Anton Kingston!

För då inte bara Tilde utan även jag kände mig febrig idag, var de två ganska gnälliga tjejer som motvilligt fick stanna hemma även idag. Men Anton ställde villigt upp som räddaren i nöden. Han hjälpt till att laga mat, sätta igång filmer, leka någorlunda stillsamt med Tilde och säga uppmuntrande saker som att vi var ”Jätte, jätte, jätte, jätte vackra!” ♥