Då drar vi ut på spökerier då..!

Jag gör så gott jag kan med bloggandet, men den dagliga uppdateringen är det nog tyvärr slut på. Förstår inte hur folk hinner?
Men en liten förbättring från de senaste veckorna ska jag ändå försöka mig på.

Tiden som gått har bara svischat förbi. Jag har kommit in i jobbet igen och ja – det känns som man aldrig varit borta!

Jonas jobbar på han med och kidsen trivs på dagis.

Däremellan ska man hinna med alla andra bestyr som att handla, städa och tvätta.

Lite social vill man ju också vara! Sina vänner får man inte glömma och nya kollegorna vill man lära känna.
Så även kvällarna har det varit full fart på. Gjort stan med tjejerna, teambulilding med jobbet, afterwork, konserter, bio och en och annan fika.
Men nu är jag helt slut!

Skulle vilja stryka ett streck över alla inplanerade aktiviteter i kalendern, samtidigt som jag inte vill missa en enda sak! 
Kunde vi bara kunna lägga till en åttonde dag i veckan så skulle allt lösa sig fint… Va säger ni om det?

Två morsor i farten - jag och finaste Maggan :)

Jag trodde att jag ställt till med vilda fester i mina dagar. Men dagens fest platsar säkert in på plats tre. Nästan i alla fall. För oj som fyraåringar kan festa!

Anton hade själv fått välja vilka som skulle komma. Det blev bästa kompisen Elias och fem dagiskompisar, inklusive favoriten Lukas.

Anton var uppe i varv redan då den första kompisen klev in genom dörren.

”Woohoo, party, kom!” ropade han som en sann partyprisse och slirade över golvet.

Sedan kom gästerna en de en. Lite blygt in puttandes genom dörren av föräldrarna, som också var välkomna att stanna. Blygheten satt dock inte i länge och snart vart det fullt ös. Från propert kalasklädda barn förvandlades de snart med hjälp av Antons utklädningslåda till gastande pirater, clowner, ninjor och racerförare.

Dagen till ära bjöds det såklart på en tårta med Blixten motiv efter födelsedagsbarnets önskemål. Men man kan ju säga att det var att kasta pengarna i sjön. För visst var den fin, men inte hade kidsen tid att beundra den eller knappt smaka på den.

Paketen öppnades lika snabbt och jag måste erkänna att jag inte alls har koll på av vem han fick vad. Men fina saker var det alltihop, så tack!

Självklart ordnade vi även en klassisk fiskedamm. Men hade med tanke på hur speedad Anton blir av godis fyllt påsarna med enbart varsin klubba och en tablettask och sedan fyllt det med små leksaker i form av låtsastatueringar, dinosaurieägg fyllt med ”slajm”, pruttkuddar och småbilar. Vilket var en fullträff! Hade vi kanske planerat att lägga fiskedammen som sista moment för dagen hade kidsen kanske fått med sina saker hem också. Nu var det snabbt utspridda i kaoset bland alla andra fram plockade grejer. Men, men…

Sist men inte minst blev det biovisning av Lejonkugen på projektorduken till mumsande av kex.

Jag och Jonas var båda helt slut då kalaset var över, även partyprissen med blått snor såg färdig ut. Å Tilde var helnöjd efter att ha få hängt med favoriten Tina och spunnit som en liten katt i hennes famn under större delen av kalaset.

På grund utav att jag inte hunnit höra mig för om jag har tillåtelse att publicera några bilder för de andra föräldrarna vill jag avvakta med det. Vilket ni säkert förstår.  Men hoppas att ni ändå fått en bra bild av hur vilt det kan gå till. Så till alla er som har fyraårskalas att se fram emot – lycka till!

Antons ”party” som han själv kallar det, skulle börja klockan två.

Kvart i två slog jag och Anton våra kloka huvuden ihop och bestämde oss för att vi skulle spraya hans hår blått dagen till ära.

”Ja, det är en bra idé!” tyckte jag.

”Mycket coolt!” instämde Anton.

Sedan sprayade vi.

Å blått blev håret, och pannan och öronen, mina händer och badrummet och luften.

Medan jag andades in de blå ångorna undrade jag hur nyttigt detta egentligen var att utsätta sin enda son för.

Men AK var nöjd. Nu var han cool. Eller ”coolare”.

Men när hans snor sedan började rinna och det visade sig att till och med detta var blått kändes det inte lika coolt. Eller då hans kläder efter ett tag också hade fått en blå nyans.

När det sedan visade sig att även soffan fått blå fläckar kändes det faktiskt inte så cool överhuvudtaget, utan faktiskt som ganska dum idé.

Men Anton tyckte att han var cool. Eller coolare..!

Fira den blivande fyraåringen, det var det som stod på agendan. Med tårta och ballonger på plats började gästerna anlända vid klockan två. Farmor, farfar, mormor, morfar, faster Anna, Calle, kusin Ebba, moster Maja, Henrik, Max, Linnéa, Izak, Gudmor Angie, Veronica och GH. Fullt hus som ni förstår och med så många gäster kan ni ju bara tänka er hur många paket som födelsebarnet drunknade i.

Men om den är någon som det är roligt att skämma bort så är det Anton Kingston. För han blir då fantastiskt glad över allt han får. Han jublar och hoppar upp och ned och vill leka med precis allt, just då, på en gång.

Dessutom var det ju på tiden att han fick sina fyraårspresenter då han ända sedan han låg på sjukhus för ett halvårsedan och fick paket – vilket han förknippade med födelsedagspresenter – och därför glatt utbrast;

”Hurra, är jag fyra år nu?!”

Nu är det nära. På söndag fyller Anton fyra år. Vilket han är mycket medveten om.

”På lördag är det kalas och på söndag är det party!” konstaterade Anton glatt.

Stämmer bra. Släkt och vänner på lördag och så dagispolarna på söndag.

Han visste också precis vad det innebar att fylla fyra år.

”Då är jag vuxen!” menade Anton.

”Nja, du är inte vuxen, men en väldigt stor kille”, tyckte jag.

”Ja, och då kan inte ni bestämma över mig!” menade Anton.

Great, just great..!

Kärringen mot strömmen, det kan vara jag. Det kan också vara min dotter.

Just nu är allt som förbjudet, just det som lockar.

Säger man nej till något putar hon truligt med underläppen och nickar trotsigt med huvudet.

Vantar och mössa vill hon inte på sig utomhus. Däremot är det en evig kamp att få henne sluta hämta sina skor och ta på sig dem – inomhus. Liksom mössan.

När vi andra vill sova, då är hon som piggast.

Eller favoriten att skita ned sig just efter att ha badat.

Serveras hon en annan mat än Anton, då vill hon ha hans. Får hon den vill hon ha tillbaka sin gamla.

Ja, ni förstår… Kärringen mot strömmen!

Jag hade haft en svag förhoppning om att möjligtvis få lite sovmorgon, med tanke på den sena kvällen igår. Man kan ju tycka att åtminstone Anton som kom i säng långt efter sin normala läggtid kunde förskjuta sitt morgonpigga humör åtminstone någon timme. Inte då!

Halv sju klampade han rutinmässigt in igenom vår sovrumsdörr och ställde sig vid fotändan av sängen med händerna i sidan i en supermannaaktig pose.

”Var är han? Var är min kompis Alias!”

”De åkte hem igår, allihopa”, förklarade Jonas sömndrucket utan att öppna ögonen.

”Typiskt!” utbrast Anton och slog sig på knäna och förändrade därmed snabbt karaktär från superhjälte till att mer förefalla som en besviken liten tant.

Men då vi började prata om gårkvällens bravader sken han snart upp igen. För ja, visst hade han hade han haft jätte roligt och ja, Elias hade faktiskt sagt att han ville leka snart igen. Så det får helt enkelt bli en favorit i repris snart.

Idag blev vi väckta av en ivrig son.

”Är det lördag idag?” frågade han förhoppningsfullt och medan han kröp upp mellan oss i sängen.

”Ja, det är lördag”, mumlade jag och Jonas i mun på varandra.

”Ja! Idag kommer Alias!”

Han menade såklart Elias.

”Ja, idag kommer Elias och hela hans familj hit och äter med middag med oss”, bekräftade jag.

”Ja! Det är lite party!” jublade Anton och gjorde genast några glädjeskutt i sängen.

”Ja, det är lite party faktiskt”, höll jag med om.

Klockan fem kom de punktligt. Fem över fem hade en-meters-killarna redan hunnit dra fram varenda bil som finns, dragit på sig utklädningskläder och vält ut hela legolådan i hallen. Men det är det helt klart värt då de har så himla kul ihop.

Jonas och Jonas ”boundade” snabbt över vår projektor som min Jonas höll på att pilla med och så försvann de in i ett samtal om teknikens alla under, medan jag och Tina och jag tog oss ann köket.

Det blev en okonstlad tacomiddag, med lite spill, lite tjat och en massa skratt.

Men Anton och Elias hade svårt att sitta stilla. Så då de var färdiga satte vi igång projektorn så att de fick titta på ”bio” medan de sörplade pärondricka nedsjunkna bredvid varandra i vår BigBoy.

Tilde och Emil ville också vara med, men föredrog att krypa upp och ned, kasta sig och glida ned för den gigantiska beanbagen, vilket Anton och Elias inte var sena att haka på. Koncentrationen för filmen var därmed snabbt över och så var det full fart på dem igen.

Tilde däckade dock i någorlunda normal tid. Men småkillarna de höll igång.

De drog fram gåbilarna och körde race och krockade in i varandra och väggar medan det skrattade hysteriskt.

Jag tror klockan var runt elva då tillslut kunde manipulera dem med en film att lägga sig i vår stora säng och varva ned. Vilket de efter ett tag gjorde och slutligen snarkade sött bredvid varandra.

För oss vuxna fortsatte kvällen till sent då vi avverkade samtal efter samtal, djupa och seriösa blandade med några mer oseriösa med en massa skämt och skratt.

Slutbetyg – en mycket lyckad kväll!

Igår kväll var Tilde minst sagt hängig och under natten var hon uppe och bökade och höll både mig och Jonas vakna. Säkert en förkylning, inte allt för ovanligt vid den här årstiden och dessutom direkt efter dagisstart. Så vi kom fram till att det var bäst att låta henne stanna hemma idag. Anton med, då han säkerligen också skulle insjukna snart han med, så mycket som de är upp i ansiktet på varandra.

Men inte alls. Då Jonas redan var uppbokad på jobb var det jag som fick stanna hemma med kidsen – som inte visade minsta symtom på sjukdom!

Redan innan lunch hade de vänt upp och ned på lägenheten. De skulle spelas musik och dansas. Titta på TV för att sedan byggas kojor. Pyssla för att i nästa sekund förvandlas till krigande pirater.

Jag var helt slut när Jonas väl kom hem. Kidsen däremot röjde i full fart ända tills det var dags att lägga sig.

”Du var ju inte sjuk”, sa jag förebådande till Tilde då dagen snart var slut.

Tilde skakade ivrigt på huvudet så att hennes blonda lockar for fram och tillbaka runt ansiktet.

”Hon lurade dig mamma”, menade Anton.

”Ja, jag tror det också”, höll jag med.

”Du har blivit lurad”, småsjöng Anton och log skadeglatt.

”Ja…” sa jag och började verkligen känna mig blåst.

”Haj pajv Tilde!” sa Anton och höjde handen mot Tilde för en high-five-klapp.

De där två alltså, trubbel duon… Undra vad de kommer hitta på för blåsningar i framtiden.

Kanske lika bra att vänja sig redan nu..!

Förra veckan var det hans son, Izak, en av våra mista homies som fyllde år.
Men idag är det vår gamla goda vän Max tur. (Ja, jag vet som sagt att detta kommer uppdateras i efterskott!)

Stort grattis! Hoppas vi får möjlighet att fira dig snart!

Max & Izak.

Medan kidsen klädde på sig fick de titta på Dinosaurietåget, ett animerat barnprogram som går tidiga mornar. Idag tog de upp skillnaden mellan växt- och köttätare.

”Växtätare äter blommor och gräs. Köttätare äter kött och sånt.” återberättade Anton för mig när vi sedan var på väg mot dagis.

Jag nickade imponerad över han inte bara tittat utan faktiskt lyssnat och tagit in informationen.

”Förstår du mamma?”

”Ja, jag förstår”, bekräftade jag.

”Så… Om jag var en dinosaur skulle jag vara en pannkaksätare!” konstaterade han sedan bestämt.