Så fort samtalsämnet körkort kommer upp blir jag alltid indragen trots att jag aldrig säger något (till en början).

Inte bara ska det faktum att jag inte har något körkort diskuteras utan också varför jag inte har körkort.

Jonas börjar alltid med att berätta hur mycket han uppmuntrar mig till att sätta igång och övningsköra och vilken fantastisk bra lärare kan skulle vara. Han hävdar också gång på gång att han inte förstår varför jag inte får arslet ur vagnen. Men ändå kan han inte låta bli att lite längre in i samtalet ta upp hur rädd han var då jag tappade vettet på Max fyrhjuling. Eller hur han trodde att han skulle dö då jag tog med honom på en snöskoter tur i 120 blås.

”Hon gasar helt okontrollerat!”

Själv tycker jag att dessa historier börjar bli lite gamla. Så jag tänkte lägga till en ny.

Idag hade vi nämligen konferensdag med jobbet. Något som började stillsamt i loungen på Globen och avslutades på en go-kart bana i Västberga.

Ja ni förstår säkert var denna historia är på väg.

Jag hade redan förvarnat mina kollegor om att jag sakande körkort (och vett). Samt att inför sådan här grejer drabbas av en rejäl adrenalinkick som i sin tur alltid medför att jag tappar hörseln. Helt sant!

Vilket ofta också är ganska dåligt tajmat då man behöver ta emot instruktioner.

Så där satt jag med hjärtslagen dunkandes i öronen och nickade medan go-kart instruktören visade upp olika flagor och pekade i olika riktningar. Jag nickade upprepade gånger samtidigt som jag för mig själv tänkte att jag inte kan förlora detta.

- Jag måste komma före chefen!

Inget annat existerade.

Efteråt kan jag stolt säga att jag klarade det. Ja, alltså jag klarade väl kanske inte riktigt banan eller hålla varken mig själv eller go-karten i samma skick som innan.

Men jag klarade av att komma före chefen!

Fast go-kart instruktören var såklart inte lika nöjd.

Då han halvvägs in i racet var tvungen att bryta för att dra ut mig från vallen av bildäck som jag kört in i såg han lagom munter ut,

”Du kanske ska försöka ta det lite lugnt!” muttrade han.

Lite lugnt? På en go-kart bana? Jag kände mig förvirrad.

Jag hade fortfarande lock för öronen av adrenalinet så kanske jag hört fel?

Det rann blod från mina händer och en nagel hade rykt (och nej jag använder
inte lösnaglar) så blodet stänkte då jag gestikulerande försökte förklara vad som hänt.
Men han verkade inte speciellt benägen att lyssna eller bjuda på vaken plåster
eller någon sympati.

Men vad betyder några blåmärken en saknad nagel och lite blod - jag vann över chefen!

”Vi syns i Blåkulla!” fick jag som svar utav en av kollegorna då jag i måndags tackade för mig och önskade trevlig Valborg.

Det var först någon minut senare som vi båda reagerade och insåg att Blåkulla nog inte är the place to be på Valborg.

Dit åker väl påskkärringarna på skärtorsdagen?

Fast jag trodde ändå inte att vi var helt ute och cyklade och hävdade att Valborgsmässoelden också hade med häxor att göra, och våren. Våren och häxor.

Men hur det hängde ihop hade jag ingen bra förklaring på.

Jag passade även på att dra historien om min namnmugg som jag hade när jag var liten. Enligt den så betyder namnet Sofia visdom, vilket också stod på muggen. Följt av texten ”Förr i tiden brändes kloka kvinnor på bål”, och så var det en bild på en glad häxa.

Jag undrar vem som gav mig den där muggen?  

Inte en helt okej present att ge till en grubblande och inte helt bekymmersfri unge kan jag tycka. För nog måste det ha varit tack vara den som jag under en längre period var totalt övertygad om att jag förr eller senare skulle brännas på bål.

Hur som helt tog jag mig sedan tid att kolla (googla) upp vad Valborg egentligen står för och varför man tänder eldar.

Det visade sig faktiskt att det handlar om våren och häxor! Se där!

Ursprungligen tändes nämligen eldarna för att skrämma bort häxor, vargar och övernaturliga varelser så att det skulle vara säkert att släppa ut djuren på vårbete.

Visste ni det?

Om inte så har Sofia den vise härmed delat med sig av lite visdom, varsågoda!

Valborg 2011.

Ha och ha och ha – det vill man ha!

Men när stannar man upp och är tacksam för det där som man redan har?

Jag skulle ju absolut ha en MacBook Pro. Absolut, definitivt, fo' sure!

Min kära Acer som jag till min glädje fick i julklapp för två år sedan har med tiden blivit allt segare och nästintill omöjlig att ha med att göra utan att känna sig omedelbart stressad då den blivit så ofantligt seg.

Dessutom hade ju Victor skaffat sig en Mac och Angelica och Natalie likaså, och de menade ju alla att den var så bra. Tjejerna till och med skrev om Mac i sina Facebook uppdateringar, hur kära de var. Hur Mac var mannen i deras liv och så vidare.

Hur kunde jag klara mig utan en Mac i mitt liv? Det kändes snart omöjligt.

Så Jonas köpte en, för min skull, för jag ville ju så gärna ha en.

När det gällde kvalité och tid skulle Mac’en underlätta både i mitt skrivande och i mitt redigerande av bilder, vilket i stort sätt är det enda jag använder datorn till.

Ja, mycket lättare skulle det bli, det var jag övertygad om.

Så en vecka senare och några tusenlappar fattigare fick vi hem min efterlängtade Mac.

Så snygg han var!

Jonas hjälpte till med alla grundinstalleringar och sedan tog jag över.

Men…

Va? Vad var det här?

Mac kunde visst inte läsa mina sparade filer.

Inte heller stödde han mina ordbehandlingsprogram.

Det visade sig också att mina älskade bildredigeringsprogram enbart var anpassade efter PC. Inte heller spelade det någon roll hur många snabbkommandon jag tryckte in, de ville Mac inte veta av, det var tydligen PC-språk.

Men det här måste jag väl ändå ha vetat om innan?

Ja… Det kan man ju tycka!

Jag svor och försökte med aggressiva knapptryckningar beordra honom till både det ena och de andra, men som han likgiltigt nonchalerade. Under tiden formaterade Jonas om min gamla Acer som efter lite omtanke blev som ny. Snabb, enkel och helt villig och mottaglig för mina rutinmässiga kommandon.

Så den enda som kanske är glad över att Mac inte är den nya mannen i mitt liv, det är nog Jonas.
Fast kanske inte han det heller när jag tänker efter. 
Han är nog inte så glad över att ha lagat ut en smärre förmögenhet på sin otacksamma, opålästa och giriga fästmö som absolut ville ha en MacBook Pro..

- Absolut, definitivt, fo' sure!

Mannen i mitt liv, punkt.

Ni vet hur man kan bli en aning ”arbetsskadad”. Man har vissa rutiner på jobbet som man utan att tänka på råkar upprepa av bara farten när man sedan är hemma.

Jag gör visst samma sak när det gäller rutiner med barnen.

Idag efter lämning på dagis hade jag sällskap till tunnelbanan av en av dagispapporna. När vi kom fram till övergångstället strax innan tunnelbanestationen stannade vi båda upp.

”Ingen bil, ingen buss, ingen krokodil!” mumlade vi sedan i kör.

Sedan tittade vi på varandra för att samtidigt inse vad vi höll på med och att vi faktiskt inte hade några barn med oss.

Att kalla det ”barnskadad” låter inte helt rätt, men ni förstår vad jag menar!

Idag är det den 24 november. Det betyder att det är en månad var till julafton.

Tycker inte alls som det känns som så.

Nu är ju jag kanske inte den ”juligaste” personen du kan träffa, kanske mer åt Grinch hållet om jag ska vara ärlig.

Detta stoppar mig dock icke från att hota mina barn med klassikern ”Är man inte snäll får man inga julklappar”.

Fast det är en bluff som Anton dessutom synande redan förra året med att kontra att Tomten faktiskt kommer till coola killar också.

Inne i stan vid mitt jobb är det redan juldekorerat men massa stora röda julgranskulor hängandes i lyktstolparna längs hela Klarabergsgatan.

Jag antar i alla fall att det är julgranskulor det ska föreställa?

Även om de faktiskt mer liknar gigantiska talgbollar.

Absorberar alltså ingen vidare julkänsla där heller.

Ingen snö har vi heller. Förra året hade jag redan tröttnat på den vid den här tidpunkten.

Ja som sagt, Grinchen har ni här. ¨

Så vad ska jag göra åt min bristande julkänsla?

Har ni några tips?

Vad får er att få in julkänslan?

Ljuvligt juliga Tilde Noelle för ett år sedan (sju månader).

Min såkallade smartphone är, som sagt, ganska dum. Som jag nämnde i tidigare inlägg går det inte att ladda hem några appar. Inte heller ansluta till USB eller ladda för den delen.

Detta innebär dessutom att jag inte kunnat överföra några av de foton jag tagit med mobilkameran till datorn.

Men så, från ingenstans, kom jag idag på att jag nog hade en USB-sticka som man kan sätta in minneskortet direkt i och tadaa – så kunde jag överföra en massa fina bilder!

Inte helt oväntat var det nästan enbart bilder på kidsen, de flesta ur fokus och med åtminstone en unge halvt ur bild. Men så fanns det också några guldkorn.

Mina favoritbilder är helt klart då de håller hand!

Jag vet inte riktigt varför eller vad det egentligen är som gör att jag blir så himla berörd av just det, men jag bara tycker att det är det finaste i hela världen och kan nästan klämma fram en tår!

(Ja jag säger då det, vad har hänt med denna forna hårdhudade rebel…)

I alla fall.

Ni kan ju då tänka er mig när jag fick upp den här bilden på alla tre älsklingarna som håller hand. Snörvel och snyft så fina de är!