Jag gör så gott jag kan med bloggandet, men den dagliga uppdateringen är det nog tyvärr slut på. Förstår inte hur folk hinner?
Men en liten förbättring från de senaste veckorna ska jag ändå försöka mig på.

Tiden som gått har bara svischat förbi. Jag har kommit in i jobbet igen och ja – det känns som man aldrig varit borta!

Jonas jobbar på han med och kidsen trivs på dagis.

Däremellan ska man hinna med alla andra bestyr som att handla, städa och tvätta.

Lite social vill man ju också vara! Sina vänner får man inte glömma och nya kollegorna vill man lära känna.
Så även kvällarna har det varit full fart på. Gjort stan med tjejerna, teambulilding med jobbet, afterwork, konserter, bio och en och annan fika.
Men nu är jag helt slut!

Skulle vilja stryka ett streck över alla inplanerade aktiviteter i kalendern, samtidigt som jag inte vill missa en enda sak! 
Kunde vi bara kunna lägga till en åttonde dag i veckan så skulle allt lösa sig fint… Va säger ni om det?

Två morsor i farten - jag och finaste Maggan :)

När jag och Jonas trötta kliver av tunnelbanan vid vår station tillsammans med ett tjogotal andra glada nattugglor snubblar vi praktiskt taget över en kille som ligger på perrongen.

Vi som sist av är dock de enda(?!) som tillsammans med ett annat par ens stannar för att se hur han mår.

Vi konstaterar snabbt att han är medvetslös och gissningsviss i sextonårsåldern.

Jag ringer därför 112 medan Jonas och paret känner efter puls och försöker få liv i honom.

Jag förklara snabbt situationen för kvinnan i andra änden av luren men hon verkar inte speciellt benägen att nappa på mitt förslag om att skicka ut en ambulans.

”Bor han i närheten kanske ni kan följa honom hem” fick jag som förlag.

Svårt att få fram en adressuppgift bara, tyckte jag, och poängterade igen att han var medvetslös.  

Hon menade dock att detta lät mer som ett polisärende och jag blev därför vidarekopplad. Polisen som svarade ställde sedan en rad frågor. Men som jag nästan uppfattade var mer riktade mot mig och vad jag hade för intresse av killens välbefinnande än hans situation.

Efter att ha genomsökt hans kläder efter plånbok eller något annat för att kanske kunna få fram någon identitet på killen hittar Jonas en spruta. Visserligen i en oförbruten förpackning men fortfarande en obehaglig upptäckt som jag snabbt vidareförmedlade i telefonen.

Efter ett snabb koll på FASS med iPhone fick vi fram att det handlade om ett blodförtunnande medel och polisen tyckte då att det mer lät som ett medicinskt ärende. Jag fick därför prata med den tredje person – en sjukvårdare – och för tredje gången dra hela historien.

Under tiden börjar killen på marken att kvickna till och får hjälp av Jonas att sätta sig på en bänk som han knappt kan sitta upprätt på. Samtidigt kommer två kvinnor gående. Det visade sig vara killens mamma och väninna. Jag räckte därför över telefonen till mamman.

Summan av kardemumman var att ingen ambulans skickades ut och att mamman förklarade det hela med att säga att det var ”lite tokigt” av sonen att hamna i den här situationen. Efter att försäkrat oss om att killen faktiskt var okej lämnade vi dem, men vi var båda en aning uppriva.

Vad har hänt med medmänskligheten?

Vem kliver över en avsvimmad tonåring utan att ens bry sig?

Hur vridet är det inte när man ifrågasätts för sin omtanke istället för att få hjälp då man ringer och slår larm?

Och hur långt har det gått när man som förälder tycker att det bara är ”lite tokigt” när ens son är så pass påtagligt påverkad av något att han inte ens kan ta sig hem utan istället svimmar och blir liggandes. Dessutom livsfarligt nära kanten på en tunnelbaneperrong.

Jag kan inte förstå…

Barn älskar musik. Det finns till och med forskning som menar att det är nyttigt för barn med musik. Speciellt klassik musik ska stimulera de ungas hjärnor. Jonas gör därför sitt bästa för att stimulera Antons unga hjärna med ”klassisk” musik från hans (vår) uppväxt.

I och med det kan man då och då höra Anton nynna eller slänga ur sig textrader från gamla 80/90-tals hits som farsan pumpat i stereon. Som tillexempel ”Vi vinner, ni stinker”, inspirerad av en låt från den gamla svenska trion Just D. Eller så har pappa pedagogsikt översatt några textrader från amerikans gangster rap till svenska för att göra det med förstårligt för sonen att sjunga med i.

Idag var det Cypress hill gamla goding ”Insane in the membrane” som gick på högsta volym i bilen då vi alla for till dagis.

Ungefär detta fick de som vi passerade med nedvevade rutor ta del utav familjesången:

Jonas: Galen I hjärnan…

Anton: Han är galen I hjärnan!

Alla: Gaaalen i hjärnan!

Jag gillar att planera, att ha koll på saker och ting. Ska vi iväg någonstans vill jag vara förberedd. Så när vi nu var bjudna på dop i Uppsala för minsta sysslingen Matheo hade jag börjat iordningställa för vår lilla tripp redan flera dagar innan. Presenten var köpt, kidsen kläder hängde framme på galgar, babyväskan var packat med blöjor, våtservetter, lite mutor i form av lördagsgodis till AK och annat nödvändigt. Allt jag behövde och ville var att själv kunna få ta en dusch innan vi skulle iväg.

Men självklart går därför ingenting som planerat. Jonas vaknar och mår dåligt. Han har ont i huvudet och tar verktabletter och vill helst bara gå och lägga sig igen. Men det har vi inte tid med. Det ingår inte i planen. Efter att ha fått tagit min dusch springer jag runt som en yr höna och kontrollerar det jag redan kontrollerat flera gånger innan, presenten, kidsens kläder och babyväskan.

Jonas är redan klar och tar på sig sin kavaj och börjar klä barnen. Jag dubbelkollar presenten och att alla namn på dem som är med på den står med på kortet, det gör de. Det hade inte ändrat sedan jag kollade det igår kväll.

Tilde skriker och vill inte samarbeta med Jonas då han försöker kränga på henne strumpbyxorna. Jag kommer på att det kanske är lite för varmt med strumpbyxor ändå. Jonas slänger en irriterad blick på mig. Jag tänker att han faktiskt inte ser så pigg ut.

Sedan konstaterar jag snabbt att vädret kanske inte håller i sig och att det kanske är bra att ta med strumpbyxorna i alla fall. Jag lägger också ned ett par extra tjocktröjor i väskan.

Tilde gallskriker nu. Då hon är påklädd är Jonas är högröd i ansiktet då han tar itu med Anton som, likt alltid annars glömt bort att klä på sig och börjat med något annat. Jag böjer mina ögonfransar.

Jonas är nu påtagligt varm och irriterad slänger demonstrativt av sig kavajen.

Han ser ut att vara på väg att tuppa av. Men istället exploderar han. Nu fick det vara nog. Han klarade inte av det här. Fattade vi inte att han var sjuk?!

Jag och kidsen tittade på honom som tre frågetecken. Nej, det hade vi nog inte, för det ingick inte planen. Vi var ju tvungna att åka nu. Alltså nu, nu på en gång.  

Ja, det hade ju inte behövt vara något större problem med det. förutom den lilla faktorn att jag saknar körkort – Ja, jag vet!

Så vad gör man? Man får helt enkelt ringa räddaren i nöden. Pappa!

Efter många om och men var vi i alla fall på väg, med ny chaufför, till Uppsala och Matheos dop.

Matheo Oscar Andreas.

På kvällen fick jag och Jonas ännu en barnfri stund då vi åkte över till Fejan igen, denna gång för att kolla in Governor Andy med flera som skulle spela. Det blev såklart en grym spelning, med massa sköna låtar och härliga människor som dansade och sjöng med.

Ibland har man det bra. Lite för bra kanske för att inse hur bra man faktiskt har det…

När vi idag kom ut till landet – som bara det är en lyx att kunna åka ut till – så insåg jag att jag glömt minneskortet till min kamera hemma i datorn. Vilket störde mig något enorm!

Jag vart irriterad på mig själv och på situationen och gick jag sedan ältade det om och om igen. Något sådant fick ju bara inte hända! Det var något fruktansvärt vad jag tyckte synd om mig själv..!

Sedan fick jag höra på radion om dåden i Norge och plötsligt ställdes allt i perspektiv till det.

Här är jag ute på landet med mina älskade, Jonas, barnen och dessutom världens finaste svärföräldrar. Alla är vi friska och mår bra, solen sken och vi hade inte ett problem – förutom mig och mitt minneskort!

Samtidigt som det inte långt härifrån har skett en katastrof som är så hemsk att jag knappt kan ta till mig att det verkligen har hänt!

Det är då man inser hur bra man faktiskt har det och aldrig någonsin vill gnälla över småsaker eller ta någon eller något för givet…

Mina tankar går till alla offren i Norge och deras sörjande ♥

Jag kanske har fått solsting, men nu vill jag ha en cykel. Jag vill verkligen, verkligen ha en cykel.

Men inte vilken cykel som helst, en riktig stylish. Nä, inte någon sådan där dyr värsting cykel.
Som fungerar…

Jag vill ha en gammal skruttig damcykel som jag kan pimpa. Kanske måla den i guld eller i rosa och smycka den med en ringklocka i form av en nyckelpiga (jag har sett att de finns!) och en färgglad flätad cykelkorg med pärlor.

Jonas var helt med på att även jag borde få mig en cykel. Tills jag nämnde min just hur min drömride såg ut.

”Men ska du cykla runt så? Folk kommer ju tro att du är en knäppskalle!” var hans spontana respons.

Men jag antar att jag är en knäppskalle, för jag vill verkligen, verkligen ha en sådan cykel.

Någon annan knäppskalle som vet vart man kan införskaffa sig en sådan?

Snodd bild, som ni säkert förstår...

Till kvällen verkade Tildes magknip ha gott över. Sömn – äntligen, tänkte vi!
Men denna ändlösa historia med magont ville visst inte komma till något slut. Nu var det nämligen Jonas tur att krypa ihop i fosterställning och vrida och vända sig av smärta.

"Hämnden är ljuv", tänkte jag elakt först, då jag själv haft duktigt med ont i magen de två sista dagarna på sjukhus (vilket jag inte ens nämnt) och som Jonas då bara avfärdade med en fnysning och åkt därifrån.

Men nu skulle det bli mer dramatiskt än så…

Utmärkelsen för världens sämsta stöttande flickvän tog jag lätt hem den kvällen.
För hur mycket jag sympatiserade med Jonas och hans elände kunde jag inte dölja hur uppspelt jag blev av att eventuellt få följa med i helikoptern. Vilket jag inte heller lyckade dölja speciellt bra. Jag vankade med pirr i magen av och an och sprang vid minsta lilla ljud ut i hopp om att det var helikoptern som anlände.

Jonas däremot var inte lika sugen på helikopterfärden och bad till och med Roffe att ringa och be dem avvakta med den att skicka den. Men då var det försent då den redan var på väg.

Jag var nu så uppspelt att jag höll på att kissa på mig. Då jag för fjärde gången besökte dass hörde jag plötsligt ljudet av de roterande helikopterbladen. Så jag rusade ut med byxorna på halvstång medan jag ivrigt vifta åt dem i luften för att de skulle se oss. Roffe stod redan utanför och viftade med en lysande iphone i brist på ficklampa. Helikoptern cirkulerade runt och runt och vi viftade och viftade. De svängde runt och kom tillbaka och vi viftade ännu mer. De försökte sig på att landa på grannens brygga men lyfte sedan och svängde runt och vi fortsatte vifta.

Efter vad som kändes som en evighet (för mina viftande armar) såg jag plötsligt hur det rörde sig bland träden och hur någon hissades ned från helikoptern i luften. Ur skogsdungen klev sedan en sjukvårdare samtidigt som hon likt i en film knäppte av sig hjälmen och med stora hjälteaktiga kliv kom och mötte mig. Hon presenterade sig och förklarade att de inte fanns tillräckligt med yta för dem att landa här. Jag visade henne till min kvidande pojkvän medan farmor Annica tog över samtalet och förklarade att det fanns en äng på andra sidan ön där det fanns gott om plats för att agera landningsplatta.

Efter att hon undersökt Jonas konstaterade hon att de var lika bra att åka in med honom till sjukhuset i Norrtälje för vidare undersökning. Sedan vände hon sig till mig.

”Nu kan du säga till Åke att han kan sluta vifta, vi såg er direkt vi kom hit vi cirkulerade bara runt i sökandet efter en landningsplats”, förklarade hon.

”Åke? Jaha, Roffe!” sa jag som nu upptäckte att han fortfarande stod där ute med iphonen riktad mot skyn.

 
Så efter att fått klartecken att helikoptern kunnat landa på andra sidan åkte jag, Roffe och sjukvårdaren över dit i båt med den dubbelvikta Jonas.

Men trots det kunde han inte sluta skämta och rollen som hjälplös sjukling spelade han inge vidare även om det var uppenbart att han hade ont.

Till beskådan för en liten folksamling som skapats runt helikoptern fick Jonas sedan kliva ombord. Då kom det definitiva beskedet att det inte fanns någon plats för mig.

Mina tarvliga försök att prata in mig hjälpte inte ett dugg och jag fick snopet ställa mig bland de övriga i folkmassan för att se på då helikoptern majestätisk lyfte och nästan blåste bort oss med dess kraft.

Ja ni märker ju själva hur den här historien om stackars Jonas i all min egoism kom att handla om mig.

Jonas själv var även tydlig med att klargöra det för mig med hans sista ord innan de lyfte, då jag talade om att jag inte kunde följa med;
”Bra!”

”I wanna be on the cover of Forbes magazine”, sjöng min pappa igår när vi gick förbi tidningsställen I affären.

Ja, vem skulle inte vilja det! En vacker dag kanske… Till dess får jag nöja mig med att vara på ett nytt omslag för M3. Men hey, lite extra pengar gav det ändå, ett steg närmare mot att bli en billionaire.

Ordet ”bajs” förekommer rätt frekvent här hemma. Vi har två små barn som gör verbet till en verklighet flera gånger per dag och att Jonas gett sig själv yrkestiteln ”bajsspolare” är ju känt.

Men man får tydligen inte säga bajs…

Sist Jonas skulle hämta Anton på dagis var busfröet i sitt esse tillsammans med bästisen Lukas.
Uppe i varv sprang de runt som galningar och stojade. Jonas joinade dem på lite bus samtidigt som han försökte klä på Anton och plocka ihop hans saker. En fröken kom samtidigt ut i hallen.

”Du är en bajskorv!” sa Lukas och pekade på Jonas och skrattade.

”Du är en bajskorv!” sa Jonas tillbaka.

”Men Lukas, så får man inte säga!” tillrättavisade fröken.

Men det gjorde nog mer effekt på Jonas som snabbt bara ville därifrån.

Men nu har vi lär oss en läxa – man får inte säga bajs, när fröken kan höra det…

Blev inte covergirl denna gång, men istället kan jag lägga till mig titeln som pingpongproffs (alltså inte den snuskiga sorten!).

För visst ser det ut som om jag kan det där med pingis, har inte ens ögonen på bollen – skillat ;)

Familjen är dock inte så värst imponerade.

Jonas tycker inte att det ser ut som jag då han menar att mina ögon inte är så framträdande.
Tilde vill hellre äta tidningen än att titta på den och Anton tyckte mest att det var konstigt att mamma var på en sida men att pappa inte var på nästa…

Foto: Robert Eldrim

Jahapp, som om det inte vore nog att jag antagligen kommer betraktas som en galning av mina grannar framöver (se tidigare inlägg). Så finns det tydligen risk för att jag ska drabbas av fysiska och psykiska komplikationer i framtiden.

Ja i alla fall om man ska tro testet om självkänsla som jag nyss gjorde...

Jag gjorde mest på skoj då jag anser mig ha ganska bra självkänsla. Självklart är självförtroendet inte alltid på topp, men jag är ändå ganska säker på vem jag är och vill vara även om jag är mänsklig och klantar mig ibland.

Men såhär blev mitt resultat;

”Dina höga svars poäng indikerar att du inte verkar ha något bra förhållande till dig själv, det finns risk att du ska drabbas av fysiska och psykiska komplikationer. Det behöver inte leva med dålig självkänsla. Kognitiv terapi har visat effektivt för att bättra på självkänslan.”

WTF?! Tydligen ska man svara nej på frågor som;

En viktig faktor för att mäta mitt värde som person är hur bra jag utför mitt arbete?

JA! Har jag missförstått det hela med att vara en god medarbetare?

Vilken chef värderar inte en anställd som utför sitt arbete till det yttersta högre? Både som person och rent pengamässigt!

Vilken kollega vill inte ha schyssta medarbetare?

Vilken sambo eller partner vill inte ha en respektive som gör sitt bästa för att hjälpa till att dra hem pengar till hushållet?

Det är väldigt viktigt för mig att andra inte ogillar mig?

JA! Självklart vill jag inte att någon ska ogilla mig! Jag försöker hålla mig på god fot och visa respekt för alla, även de jag har svårt att förstå mig på. De handlar inte om att ha ”dålig” självkänsla utan att försöka vara en ”god” person med hög moral. Har jag fel?

Jag har mycket svårt för att visa vilka svagheter jag har?

JA! Att visa sina svagheter är att visa sig sårbar. Sårbar är jag ändå! Jag anstränger mig hellre för att visa mina styrkor. Att jag inte är perfekt är ganska uppenbart, men jag har ändå perfektion som mitt mål. De ger mig styrka att alltid ge det lilla extra och aldrig ge upp!

Trots att det är ett gäng grubblande terapeuter som sammanställt detta test verkar de inte riktigt ha tänkt igenom dessa frågor innan de publicerade det…

Testet hittar du här!

Om man inte tycker att det är bökigt nog som det är att lämna på dagis, så kan man ju alltid ställa till det lite mer för sig själv. Så det var precis vad jag gjorde…

Ute var det snorhalt och det första jag gjorde då jag kom ut från porten var att nästan dratta på ändan.

Nere på gården mötte jag en granntant som var desto bättre förberedd med broddar och stavar.

”Ja du gör nog bäst i att hålla dig i vagnen!” uppmanade hon mig.

Jag nickade och log mot henne, och fortsatte stapplande framåt.

Under vår något långsamma promenad upptäckte Anton (en aning sent) att träden inte hade några löv.

Jag försökte pedagogiskt förklara förloppet med löven som faller på hösten.

”Nähä, det där trädet har ju löv!” ropade Anton och pekade på en gran som stod på en liten kulle.

”Nja, det där är en gran. Granar har inte löv, de har barr”, sa jag.

”Nää…” sa Anton.

Jag är inte direkt någon Skogsmulle-mamma. Men jag vet i alla fall så mycket som att granar inte har löv. Ja, om jag ska vara ärlig kanske det är det enda jag vet om skog och natur. Så jag tänkte att jag skulle briljera med min kunskap, innan sonen själv går om mig i utveckling.

Så jag parkerade vagnen med kidsen på parkvägen och tog tre stora kliv upp för kullen, mot granen, för att hämta lite barr.

Det var bara det att det inte alls var en kulle… Det var en snödriva. En snödriva med en gran i mitten, och så jag förstås, fast där med snö upp till midjan.

Va gör jag nu?!

Då ser jag granntanten komma med sina stavar. Jag vinkar till henne och hon möter min blick med en förskräckt min.

Då slår det mig; hon kanske tror att jag sitter och kissar!

För tanten vänder bort blicken och går istället mot vagnen.

”Hur är det?” böjer hon sig fram och frågar Anton.

Anton ger ifrån sig en suck och rycker uppgivet på axlarna.

Jag måste göra något! Måste säga något så hon förstår att vi är en normal familj och att hon inte behöver ringa socialen.

”Alltså det finns en pappa med i bilden!” är det första jag får ur mig.

Anton nickar glatt.

”Ja, han är en bajskille!” bekräftar han stolt (Jonas jobbar med avlopp).

Å nej! En kissmamma och en bajspappa! Vad ska hon tro? Nu kommer hon garanterat ringa socialen!

På något sätt fick jag kraft nog att ta mig loss och klättra ur mitt snöfängelse och tillbaka till vagnen.

”Jag gör nog bäst i att hålla i vagnen”, sa jag som en bekräftelse på hennes tidigare uppmaning.

Hon nickade och knatade sedan snabbt vidare med imponerande snabba små steg.

Dags att börja planera för det nya året. För oss handlar det nog mest om att planera hur vi ekonomiskt ska få alla våra drömmar att gå i uppfyllelse… Vi vill ju både gifta oss, renovera och kanske ha råd att göra något roligt på semestern. Nu gäller det bara att prioritera vad som är viktigast. Vill man ha det fint, ha det kul eller vara fru i första hand..?

Passande nog när jag zappade runt mellan TV-kanalerna häromdagen fastande jag för ett reportage som handlade om skillnaden mellan gifta och singlar. Hur de mår beträffande hälsa, psykisk och fysik, samt om de själva ser sig som lyckligare.

Forskningen hade visat att gifta män har det bättre än singel män.

De lever längre, har bättre hälsa, sannolikheten att de hamnar i ett beroende är lägre och de anser sig själva vara lyckligare.

Jamen då så! Då är det väl som i sagorna att så fort man får sin drömprins och en ring på fingret så kan man leva lycklig i alla sina dagar..!

Men sedan redovisades resultatet för kvinnor. Då visade de sig att gifta kvinnor inte lever lika länge, har sämre hälsa, sannolikheten att de hamnar i ett beroende är större och de anser sig själva inte vara lika lyckliga som sina singelsystrar…

Humm, det är ju inga bra odds alls!! Varför tror Ni det ser ut såhär i vårt samhälle?

Var ju som sagt och shoppade idag inför Nyår...

Jag trodde häromdagen att jag hade min outfit klar, men då jag visade Jonas mina paljettleggings blev jag kallade hippe.

Jahapp, tur att man sparat kvittot för en gång skull då! Så tillbaka på noll alltså med inget annat val än att ge mig ut och trängas med alla andra stressade nyårs shoppare! För visst vill man vara snygg för sin man..?!

Det enda jag visste var att temat för vår kväll var ”too much” och att jag verkligen ville införskaffa ett par nya röda high heels.

Så jag, Angelica och Jessica sprang i varenda butik enbart för att inse att allt snyggt redan var utplockat. Inget glittrigt och inga röda klackar!

Det enda jag hittade var en klänning som jag inte hann pröva men som såg snygg ut på galgen. Och ytterligare ett O.P.I nagellack, för de är ju så snygga! Fast lite väl dyra (150kr) för en som aldrig använder nagellack!
Men det är ju aldrig försent att börja ;)

Hur som helst kom jag hem lite smått besviken, men han inte börja beklaga mig för Jonas då han på en gång försvann ut för att ge sig iväg för att göra sin nyårs shopping.

Men när han kommer hem och jag ska sätta igång och gnälla räcker han över en kartong.
Å ladys, min dude kan sina grejer, för vad var det inte om ett par röda high heels..!!

Det är inte ofta det är roligt att åka buss. Men idag när jag klev på bussen, efter att ha varit och shoppat med Angelica och Jessica, önskade busschauffören alla som klev på god fortsättning. Förvånad och glad åt detta ovanliga bemötandet slog jag mig ned bakom några pälsbeklädda äldre damer i hatt.

Då alla klivit på och tagit plats fortsa tta busschauffören imponera genom att önska alla en trevlig resa och passade på att informera att SL remsorna inte kommer att tas bort vid årsskiftet utan gälla även hela 2011 också.

Då det var längesedan jag köpte en remsa var det inte något som jag ens hade vetat om.

Men för damerna framför mig var detta en lycklig nyhet då de gav ifrån sig ett lyckotjut och en av dem slängde till och med av sig sina strutshandskar och började ivrigt applådera.

”Bra SL!” utropade hon.

”Ja, heja!” sa väninnan och började klappa händerna hon med.

”Ja för det här tramset med att man ska skicka meddelanden från sin bärbara telefon, det förstår jag mig inte på!” sa den tredje.

Jag blev full i skratt och fick anstränga mig för att inte börja fnissa för mig själv. Dels bara för att de var så söta i sina hattar, dels att de applåderat och dels de att de kallar mobilen för ”bärbar telefon”. Sött!

Undra vad det är för nymodigheter man själv inte kommer förstå sig på i framtiden, tänkte jag.

Sedan slog det mig… Jag har visserligen en ”bärbar telefon” men någon iPhone har jag inte, inte ens en iPod! Jag förstår mig inte på grejen med Facebook, för att inte tala om Twitter.

Är jag redan nu för tantig för att hänga med i tekniken?

Kanske lika bra att jag går och köper mig en hatt och joinar damerna på bussen..!

Dags att uppgradera den bärbara eller skaffa hatt??

Ja det är cirkus här hemma även på natten.

Tilde bestämde sig nämligen i natt för att öva på att stå och väckte mig med ett skrik då hon trillat och låg hopklämd mellan spjälorna i sängen. Då jag tröstat och fått henne att somna om tittade jag till brorsan hennes.

Han låg som Pippi med fötterna på kudden och snarkade ljudligt. Skönt, då kanske jag också kunde få återgå till min sömn.

Men jag han bara blunda innan Jonas började ge sig ifrån ljud. Det lät till en början bara som mummel, men blandades sedan men några amerikanska svordomar. Då förstod jag att han rappade!

(Det måste vara Rapstar till PS3 som spökar…)

Det hela avslutades med att Jonas satte sig halvt upp och pekade på garderoben.

”Loser!” ropade han och lade sig nedan på kudden igen.

Jag kunde inte låta bli att börja skratta och var rädd att jag skulle väcka hela huset. Men alla galna sömntutor sov så gott så…

Idag hade Anton sönder (ytterligare) en av sina leksaker.

”Du måste laga den mamma!” beordrade han.

”Men den går inte att laga den, den är helt sönder”, sa jag.

”Du kan tejpa den”, tyckte han.

”Nej, det går inte. Jag kan inte laga den!”

”Du kan inte?”

”Nej, jag kan inte…” bekräftade jag.

”För du är gammal…”

Tack kompis!