Det har varit dålig blogg uppdatering från min sida… Sorry dudes!

Medan vännerna söta håller på att jobba halvt ihjäl sig innan julledigheterna känns det som jag själv mest tjänstgjort som mentalskötare/dagisfröken/städerska.
Med andra ord – mamma.

Då kidsen turats om att vara sjuka har jag knappt kunnat lämna huset på flera dagar. Detta gör en rastlös själ som mig själv en aning knäpp(are).

Man vet att man varit instängd för länge när man börjar prata och identifiera sig med karaktärerna i kidsens tecknade filmer.

För då mössen i Askungen yttrar sin sympati för henne i ”arbetsången” då brast det.

”Knappt har hon en stund att vila, Roppar dom och hon får ila…” börjar den.

Är det mig de sjunger om? Tänkte jag. Jag började därför lyssna på texten.

Mössen fortsatte sjunga;

Hela dan får, hon arbeta,
hon får jobba,
hon får streta,
putsa, diska, tvätta, damma,
varje dag är det detsamma
här hon putsar,
där hon sopar,
så snart dom inte ropar,
det är ju hon som knogar
tills hon blir alldeles virrig,
darrig, stirrig.

”Jag är Askungen!” konstaterade jag efteråt.

”Du är inte kungen!” protesterade Anton Kingson.

”Jo, Askungen!” propsade jag.

”Nähä, pappa är kungen!”

När alla andra börjar bli friska, då blir det självklart min tur att bli sjuk. Är så förkyld att jag knappt orkar tänka!
Har prövat med allt…

Alvedon √

Nässpray √

Halstabletter √

C-vitamin √

Te med honung √

Vad mer kan jag göra?!

Tur att snälla morfar kunde ställa upp som räddare i nöden och hämta AK från dagis, för jag kommer knappt ur sängen så knappast utanför dörren… Suck…

Luciafirandet… Kommer ni ihåg vilken stor grej det var när man gick i skolan?

Alla skulle samlas i kyrkan där skolkören som övat i flera veckor skulle sjunga och viktigast av allt, längst fram skulle hon stå, skolans Lucia.

Självklart var det självaste gudmor Angelica som röstades fram som vår Lucia. Att hon var skolans rebel iklädd helgonskrud gjorde det hela bara ännu bättre.

Hade man inte utseendet för att bli vald till Lucia, kunde de som hade talang bli utvalda att uppträda under Luciafirandet. Och hade man ingen talang heller kan man ju alltid tjata sig till att få vara med ändå.

Så det var precis vad jag gjorde!

Till tonerna av någon julsång skrev jag min egen låt som jag sedan uppträdde med inför den fullproppade kyrkan. Efteråt förväntade jag mig ett jubel, men det var knäpptyst.

”Man får inte klappa händerna i kyrkan, det är säkert därför!” viskade Angelica tröstande till mig.

Men jag vet att detta bara var en god lögn från en god vän. För då hon tågade ut ur kyrkan hördes en hel del busvisslingar. Och jag är ganska säker på att om det inte är tillåtet att klappa händerna i kyrkan så det definitivt inte tillåtet att busvissla..!

Angie a.k.a. V-by's Lucia -99.

Imorse när vi satt och åt frukost stod MTV på i bakgrunden och Beyoncés låt Ego kom på.

”Den här ska du ju lätt sjunga till mig på vårt bröllop!” säger Jonas.

Really? Tydligen trodde han att Angelica och Natalie mer än gärna skulle ställa upp som bakgrundsdansare också.
Snacka om ego!
Så jag antar att det är en rätt passande låt trots allt..!

Jag jobbar ju inte just nu i och med att jag är mammaledig, så jag blev extra glad då jag ändå blev inbjuden till julfesten.

Riktigt kul och träffa alla, speciellt mitt team som jag saknar jättemycket, och så världens finaste Eva förstås.

Kombinationen av fri bar och mina festglada kollegor brukar resultera i ganska galna fester. Men min tanke var att försöka vara något så när respektabel och höll mig mest till vatten. Efter ett tag insåg jag dock att det var en ganska lönlös strategi då ingen annan där var i stånd att bedöma om jag var ”respektabel” eller inte, för det fanns det ingen annan som var...

Ändå måste jag säga att det nog var den mest städade jobbfesten jag varit på hittills!

Moi et Evet ♥

Jag har alltid varit lite av en anti-jul person. Inte ens som barn var jag speciellt mycket för det, aldrig legat vaken och väntat på tomten eller varit speciellt intresserad av att pynta granen.

Men nu när man själv har kids vill man ju inte på något sätt påverka deras julkänsla, så i år har jag riktigt ansträngt mig för att få det lite ”juligt” här hemma.

Julstakar och jultomtar, jag ni vet hela grejen. Men så när jag gick och småstädade idag tyckte jag plötsligt att det såg lite tomt ut här och där. Jodå, mycket riktigt. Jag upptäcker snart att varenda tomte är försvunnen.

Samtidigt ser jag Anton Kingston springa in till sitt rum och han blir snabbt huvudmisstänkt.

”Vad har hänt med alla tomtar?” frågar jag honom.

”Inget!” säger han, vilket är hans standardsvar på allt numera.

”Jag vet ju att det är du, vad har du gjort av dem?!”

”Jag åt upp dom, de är döa bajskorvar i min mage!”

Okej, fint, jag fattar att han inte har ätit upp dem, men borta är de i alla fall.
Ska jag tolka detta som att anti-jul genen gått i arv? Trevligt då det är hem till oss alla ska på julafton.
Men välkommen hem till familjen Grinch då...

Detta var första natten sedan jag blev tvåbarnsmor som jag sovit en hel natt ostört. Tack gode Gud för barnvakter!

Klockan nio vaknade vi dock utav att Jonas jourtelefon ringde och han var tvungen att dra iväg och jobba. Det lämnade mig alldels själv i lägenheten, vilket också var en evighet sedan. Vad tyst det var! Men så hör jag en hund skälla. Det måste vara grannens hund, den har jag aldrig hört förut! Vilket genast fick mig att inse att mina barn skäller högre än hundar…

Sedan njöt jag av att kunna äta en hel frukost sittandes ned, följt av ett besök till toaletten med stängd dörr utan att någon kom och störde och ställde fyrtiofjorton frågor om varför jag inte står upp när jag kissar.

Är det såhär det är att vara singel? Jag minns inte att jag tog vara på dessa enkla nöjen då.

Jag gled vidare i min morgonrock och slog på datorn, laddade upp filmerna från igår, bloggade lite.

Vad snabbt det går utan två kids i knät, fantastiskt!

Sådär ja, då var det avklarat. Nu hade jag all tid i världen att göra precis vad jag ville…

Ja just det… Najs! Humm… Vad ska man hitta på då? Inget att värt att se på TV, nähäpp.

Jag tar en Babybellost – Mmm, det här är livet!

Strosar sedan ut i vardagsrummet och blir stående där i tio minuter.

Jag har absolut ingenting att göra – jag känner mig rastlös!

Lägenheten är tyst och tom – jag känner mig ensam!

Jag får syn på ett foto av Anton och Tilde och saknanden slår nästan omkull mig. Jag vill att mina små monster ska komma hem NU!!

Så var det dags, K-1 på Hovet! Jonas och Victor hade varit där förra året också, men för mig, som alltid tycks lyckas vara på tjocken (värt varje spya!) så fort det är något stort som händer, var det första gången.

Jag var redo för att få lite blodstänk på mig och skrika rösten hes.

Men efter att ha sett några ronder insåg jag att det inte riktigt var så det gick till.

”Brukar det vara såhär tyst eller?” frågade jag brorsorna och de ryckte på axlarna som svar.

Så var det paus och vi funderade på att dra en bira, då plötsligt någon entrar scenen. Vem var det om inte självaste Petter! Jag var snabbt uppe på fötter och langade upp videokameran. Plötsligt lyfte taket på Hovet och det blev bara ännu bättre då super heta September joinade honom i ”Mikrofonkåt” (jag vet att detta ska vara en barnvänlig blogg, men låten heter faktiskt så).
Så jag ber om ursäkt för den skakiga filmningen, men jag var helt enkelt tvungen att slänga upp en näve i luften då och då!

Grymt! Nu var jag taggad och även resten av publiken började komma igång då fighters som till och med jag kände till skulle upp i ringen.

Så jag levde mig in och skrek något när andan låg på. Fast av J’s blick att döma var det helt fel att slänga ur sig kommentaren;

”Snygga glittershorts! Vart har du köpt dem?!”

Men jag försökte i alla fall…

Lär jag mig de rätta fraserna kanske Fighting är min grej, gillar allt omkring också, ringtjejerna och speciellt entréerna med det högt pumpande musiken och elden som sprutade.

Fast kvällens bästa entré bjöd Rickard Nordstrand på!

Tillslut var vi framme vid kvällens sista och största fight Jörgen Kruth VS. Bob Sapp. Det som det snackats om, den stora finalen!

Men vad händer? Bjässen Sapp ger upp efter vad som känns som bara några ögonblick in i första ronden. Mest besviken verkade nästan Kruth själv då han pratade med Paolo Roberto medans Bob Sapp buades ut av publiken.

Så that’s whatsapp ;)

Häromdagen ringde en fotograf som tidigare plåtat mig för ett tidningsomslag och frågade om jag var intresserad av jobb.

”Ehmm öh?” svarade jag.

Typiskt, inte nog med att han av någon anledning fått för sig att jag är snygg nu skulle han väl tro att jag var dum också!

”Det är till en artikel om Wii sports och jag tycker du skulle passa perfekt!” sa han.

”Alltså jag fick mitt andra barn för ett halvår sedan och jag kan väl inte påstå att jag är en direkt sportig”, kände jag mig tvungen att erkänna.

Men han skrattade bara och frågade om jag kunde komma förbi studion på torsdag (idag).

Så tack vare lite övertalning och en hel del hjälp av familjen kom jag faktiskt iväg dit.

Anton lämnades på dagis och skulle hämtas av morfar och Maja ställde upp som chaufför, stöd och barnvakt till Tildis.

Maja är riktigt duktig på att köra bil och jag kände mig helt trygg att åka med Tilde i baksätet trots att det kommit en hel del snö.

Extra roligt görs färden genom att Maja då och då slänger ur sig kommentarer, som jag tror mest är ägnade till sig själv, men som verkligen är citat tagna från vår far.

”Gör om! Gör rätt!” sa Maja högt till sig själv när vi var framme och hon fick kämpa lite med att parkera.

Jag skulle säkert att retat henne för det om det inte vore för att jag började bli en aning nervös.

”Tänk om han tar en titt på mig och sedan ber mig gå hem!” bävade jag.

”Det kommer han inte göra!” lugnade syrran.

Det gjorde han inte heller och det gick faktiskt ganska bra! Eller ja, jag tror det i alla fall… Han sa att han fått ”bilden” efter en timme och det kändes bra för då började jag faktiskt få lite kramp i mungiporna.

De som tror att det inte krävs något för att bli modell har i alla fall helt fel. Även om jag hade haft utseendet för det tror jag inte att jag hade klarat av det!

”Le stort! Titta åt vänster! Hitta ljuset! Sträck ut höger arm! Glöm inte blicken! Sträck på dig och glöm inte att le! Titta mer åt vänster och släng med håret, men glöm inte att sträcka ut höger arm, hitta ljuset och le!”

Suck…

Ja, alla var där… Alla polare, golare, gangstas, wankstas, rappare, rockare, stekare och så krogens egna stammisfyllon förstås. Å så jag och Jonas…

Anledning till att vi alla samlats var Morgans födelsedag och upptändanden av en hel del sköna rappare som visade upp sina skills.

Medan Jonas hängde med grabbarna från förr och snackade graffiti hamnade jag som vanligt på dansgolvet med tjejerna.

Efter en hel del uppträdanden, danser och skålar stängde stället. Klockan var då tre och jag och Jonas lyckades på något sätt ta vårt förnuft till fånga och tacka nej till efterfesten då vi skulle upp tidigt. Ganska glad för det idag…

Nu ska vi iväg och hämta kidsen för att sedan ta en födelsedags brunch med Victor och familjen Löf.

Så var det lördag och dags för fest...

Kidsen överlämnades till barnvakterna vid lunch. Sedan dess har jag och Jonas hunnit med att storhandla mat, slösa alldeles för mycket pengar på nya kläder, varit förbi Systemet, åkt hem och duschat och gjort och klara för kvällen. Sedan tittade vi på klockan; 18.30.

Jahapp… Vad skulle vi hitta på nu då..?

Medans jag lockade håret hann Jonas bli sjukt rastlös. Nu spelar alldeles för hög musik och springer runt och gör då och då några breakdance moves (och höll nyss på att ha ned hela TV-väggen) och skyller på att han har ADHD.

”Va gör de som inte har kids?” tänkte jag högt.

”Dricker!” menade Jonas.

Det har varit Batman, det har varit Svampbob och det har även varit dinosaurier. Men nu är det drakar som is da shiet. Ja i alla fall om man ska tro Anton.

I april var vi på bio med Anton för första gången och såg filmen Draktränaren.

Första biobesöket 20100423.

Han tyckte det var jätte spännande, men också lite skrämmande och ville efter halva filmen sitta i mitt knä. Klart att han fick det, men lite trångt blev det förstås då jag vid den tidpunkten var höggravid med beräknat födelsedatum tre dagar senare. Så jag hade lite svårt att koncentrera mig och var mest nojig för att vattnet skulle gå. Men det gick ju bra då Tilde väntade med att komma både då och på det beräknade datumet och ytterligare fem dagar. Låter jag bitter?
You bet! Med all rätt skulle jag säga! Ni mammor som gått över tiden vet precis hur galen man blir…

I alla fall har Jonas köpt filmen och den går nu varm här hemma. Det ska lekas att man är drakar, det ska ätas som drakar och flygas som drakar. Vilket säkert uppskattas av våra grannar som bor under oss då det sker en hel del hopp från soffan.

Idag gick det i alla fall lite lugnare till då Anton ville att vi skulle måla drakar.

Pappa och son målar med stor inlevelse.


De ska såklart sprutas eld ur munnen!


Titta vilken fin "mammadrake" Anton ritat.


Tilde "Drakätaren" Noelle tittar glatt på.

Anton: Love you mummy…

Jag: Love you too!

Anton: Jag inte Too! Jag Anton Kingston!

Jag: Förlåt, I love you Anton Kingston.

Anton: Bra där!

Jag och min pappa ♥

Idag vakande jag av att Anton bokstavligen hoppade på mig.

”Du vaken mamma?” skrek han i mitt öra.

”Ja, nu är jag det…”

Några minuter senare vakande även Tilde av brorsans tjo och tjim.

Men Jonas sov såklart. Han skulle kunna sova genom en jordbävning!

Medans Jonas snarkade på förklarade jag för Anton att det var farsdag och vi skulle ge Jonas hans paket idag. Anton sprang genast och hämtade det och med ens förstod jag att det skulle vara slutsovet för den lilla pappan.

”Pappas paket!” skrek han förtjust när han kom tillbaka med det i högsta hugg.

Han hade även passat på att styla sig själv genom att sätta på sig Tildes lilla rosa mössa.

”Vad snygg du är!” sa jag som gärna vill uppmuntra hans och därmed vårt gemensamma intresse för kläder och mode.

Jag gillar att han liksom kör sin egen stil men ändå med en viss modekoll. Lite som Lenny Kravitz.

(BTW: Josefin Crafoord – radioprataren och programledaren – tycker att Jonas liknar Kravitz! Jag kan inte säga att jag ser det, men efter Jonas kan nog Kravitz vara den hetaste. Så jag har inte argumenterat emot).

Hur som helst, tillbaka till farsdag.

”Pakeeeeeeet, ditt paket pappa. Hallå!” hojtade Anton.

Jonas rörde inte en min.

Anton bestämde sig då för att banka paketet i pappas huvud. Det fungerade.

”Du vaken!” jublade Anton då Jonas sömndrucket öppnade ögonen.

”Ehm… Grattis på farsdag?” sa jag tveksamt.

Anton tyckte tydligen att pappa behövde hjälp med att öppna paketet och började slita av papperet.

”En panga-panga bok!” konstaterade han och visade upp den för den halvsovande pappan.

Helt fel tyckte jag inte att det antagandet var då bokens titel är Maffia – Den kompletta historien.

På förmiddagen besökte vi sedan morfar (min pappa!) med en blomma och non stop.

Vilket bara spädde på deras barnbarns förväntan om att hos mormor och morfar får man alltid godis.

”Dodis!” sa Anton så fort han fått av sig ytterkläderna.

Mormor och morfar skrattade, men dukade sedan fram en god kladdkaka till alla kakmonsters stora förtjusning.

På morgonen vakande jag av att jag inte kunde andas då jag låg med näsan hårt intryckt mot Jonas.

”Varför ligger du så nära?!” muttrade jag.

”Ja jag vet inte. Varför ligger du på min plats?” sa han.

Tydligen hade jag när jag kommit hem från min sena utekväll med tjejerna krupit nära för att sedan genast däcka på hans kudde.

Nu hoppas jag att min goda brunch bestående av scrambled eggs och bacon (yummie!) som Jonas gjort ska få mig att må bättre och att min lilla busunge kommer hem snart från barnvakterna. För även om jag kämpar hårt för att behålla titeln som partyprinsessa så finns det ingen bättre titel än kunna kalla sig mamma. Så ikväll ser jag fram emot en myspys kväll med kidsen då det är Jonas tur att gå ut och svänga sina lurviga.

Idag var det BVC-besök med Tildis och dags för hennes andra vaccination. Det gör alltid lite ont i mammahjärtat när de sticker i ens unge. Men Tilde är en kämpe. Första sprutan reagerade hon inte ens på, vilket fick mig att dra parallellen till Lisbeth Salanders brorsa i Millenniumtriologin. Vilket jag självklart var tvungen att säga till barnmorskan.

”Har hon ingen känsel och det kommer ut bland folk så kommer de säkert vilja testa henne. Blir hon slagen blir hon antingen ett offer eller en slagskämpe själv…” filosoferade jag högt.

Barnmorskan gav mig en klapp på axeln.

”Det är den andra sprutan som svider så den här kommer hon garanterat känna”, sa hon.

Notering till mig själv; tänk först, prata sen!

För visst har hon känsel lilltjejen, och lungor. Vilket vrål! Vilket skrynkligt rött litet fejs.

Så ont i mammahjärtat javisst, men lite lättad var jag ändå att hon inte hade en naturbegåvning för yrket som torped.

En minut senare hade Tilde fått tillbaka sitt leende och jag mitt förnuft. I alla fall för nu…

När man har känt varandra i ett decennium, som jag och Jonas.

Då kan man räkna med att man har hunnit beta av en hel del gräl, som jag och Jonas.

Man har sagt och gjort en hel del dumma saker som man inte menar.

Men de senaste månaderna har vi befunnit oss i en ”kärleksbubbla” och allt har bara flutit på och varit på topp.
Ja, tills igår.

Jag vet faktiskt inte ens vad det var vi började bråka om, säkert något dumt och oviktigt, som det oftast är. Men satan i gatan var förbannade vi var. Jag till och med klädde på mig ytterkläderna som ett hot om att jag skulle dra därifrån.

”Jamen gå då, din rugguggla!” skrek Jonas.

Rugguggla?! Det var det gulligast skällsord jag hört!
Men jag hann inte analysera mer över det utan kände mig tvungen att fullfölja mitt hot om att gå.

Så det gjorde jag. Men jag var nog inte vara borta mer en timme och den spenderade jag ändå på att köpa presenter till Jonas och barnen. Så det var en fullständigt meningslös bestraffning.

Så jag återvände hem och fann Jonas i vardagsrummet.

”Rugguggla!” sa vi i mun på varandra och ingen av oss kunde låta bli att börja smila.

Hur mycket tycker man inte om varandra när det värsta man kan komma på att kalla någon är rugguggla!
Vi har ju helt klart gått från världsmästare i att munhuggas till att vara totalt värdelösa.

Lika bra att vi ens låter bli att frösöka!

Så tillbaks till kärleksbubblan…

Anton har upptäckt hur roligt det är att göra grimaser och tränar flitigt för att uppnå perfektion. Hans senaste mission är att titta i kors med ögonen.

”Såhär mamma!” visar han.

Jag som själv är lika road av grimaser kände mig som den ultimata läraren, då min specialitet nämligen är att titta i kors.

”Du menar såhär!” sa jag och tog i för att skela.

”Nä…” sa Anton.

”Jo, titta!” menade jag och grimaserade igen.

”Nä mamma!” sa Anton besviket.

”Kom igen, vi gör tillsammans!” sa jag och höll upp kameran för att fota oss ihop som vindögda.

Nu när jag tittar på fotot inser jag snopet att jag ju faktiskt inte alls är någon mästare..!
Jag skelar kanske lite lamt med ena ögat, men i kors är de ju knappast!

Jag som (i mitt huvud) trott att jag sett hysteriskt rolig ut varje gång jag tagit i och skelat arslet av mig.
Vilka fler av mina partytrick är bara illusion? Kan jag inte beatboxa eller göra suveräna kändisimitationer heller..?!

Förmodligen inte…

”Bengen, bengen!” skriker Tilde mitt i natten.

Jag vaknar med ett ryck och tittar mig paranoid omkring. Men ingen polis syntes till.

”Varför skräms du sådär!” sa jag anklagande till henne.

Hon log ett stort tandlöst leende tillbaka.

Visst har vi väl alla någon gång drömt att vi blivit jagade av polisen… Men jag tycker (och hoppas!) att man vid sexmånaders ålder borde vara både för ung och oskyldig för det!

Jag han precis somna om innan nästa utrop kom.

”Vovve, high five, apaaaa!” skrek Tilde.

Eller ja, hon kan ju förstås inte prata, men det är ungefär så det låter.

”Nu får du faktisk vara tyst och sova”, väste jag till ordbajsaren.

”Apaaa!” skrek hon till mig.

Såhär höll vi sedan på i säkert en timme, och det är femte natten i rad nu!

Vad är det hon kommer på mitt i natten som hon som desperat försöker förmedla?! Jag fattar inte!!