Idag var det farmors tur att ha barnbarnsabstinens och ville mer än gärna vara barnvakt. Vilket passade oss perfekt då Jonas skulle på sin thaiboxning och jag gärna ville fortsätta min skojakt. Så, så blev det…

Förutom att jag inte hitta några ”praktiska” skor förstås. Jag ser ju inte klok ut utan kackar!

För att stilla shoppingbehovet blev det istället ett nytt soffbord, som levereras nästa vecka, och en svart jordglob (som jag inte riktigt vet var eller till vad jag ska ha den till). Och så en massa kläder till kidsen såklart.

Mitt i shoppandet ringde Jonas och påminde mig att han skulle till träningen klockan 16 och att det är idag man ställer om klockan, så att jag inte skulle undra vart han tagit vägen.
”Ja, ja, jag vet!” sa jag.

Men tydligen vet jag inte alls. I alla fall igenting om vintertid. För när min klocka var 16 tyckte jag att jag fått nog av att springa i affärer och lika gärna kunde gå till Jonas träningslokal och möta upp honom. Perfekt timat till att han skulle vara klar och så att jag kunde få skjuts hem. Jäkla bra grej det här med vintertid tänkte jag nöjt.

Bara det att när jag klev in i den bastuvarma och inte så diskret luktande träningslokalen så stod Jonas där pigg, snygg och fräsch. Det vill säga allt det han inte brukar vara efter sina pass.
Då insåg jag att hans träning inte allas var slut utan precis skulle sätta igång.
Jäkla grej det här med vintertid, tänkte jag surt och slog mig ned på åskådarbänken.

Men det visade sig vara ganska kul att sitta och titta på när de kämpade och fightades som galningar. Blev faktiskt riktigt imponerad av Jonas! Tror till och med att gudmor Angie kanske behöver börja oroa sig för sin titel som västerorts slagskämpe… Eller? Kanske ska ta och köra en ultimate fight för att reda ut det hela..?

Så var det dags för föräldramöte…

När vi fick hem lappen med mötestiden fick jag först en klump i magen. Hoppas jag har skött mig den sista tiden tänkte jag…

Sekunden senare insåg jag att det inte var mina föräldrar som var kallade att diskutera mig, utan jag som var föräldern som skulle på mötet. Insikten av detta gjorde att klumpen i magen snabbt var tillbaka.
Oj, oj, nu förväntades det att jag skulle vara vuxen på riktigt alltså.

Ja, man kan väl tycka att jag borde ha insett att jag faktiskt varit vuxen ett bra tag nu. Jag är ju inte bara myndig sedan flera år tillbaka utan även tvåbarnsmor.

Men det sägs ju att man inte blir äldre än vad man gör sig och kanske är det därför jag ibland blir lite paff när jag förväntas göra vissa ”vuxensaker”. Som att gå på föräldramöte!

Men så idag var vi alltså iväg på föräldramötet medans morfar passade barnen…

Det är roligt hos morfar...


AK' fick ett par simglasögon...


...och låna morfars kamera.

Jag har världens bästa svärföräldrar, så kärleksfulla och alltid hjälpsamma.

Men ibland glömmer de nog bort att deras svärdotter är en överanalyserande neurotiker.

Så när jag på Antons kalas skryter om att lilla Tilde är en så snäll bebis och aldrig gör ett ljud ifrån sig då gör man bäst i att bara nicka instämmande. Men istället sa farfar (som också råkar vara läkare) att anledningen till att en del små barn är tysta kan bero på att de inte hör och därmed inte har något ”språk”.

Detta resulterade i att jag spenderade hela gårdagen med att utföra en rad egenpåhittade hörseltest. Jag prövade att göra olika ljud i olika ljudnivåer och från olika håll för att se om och hur hon reagerade. När jag för tusende gången kröp runt Tilde och hoade som en uggla kom Anton och klappade mig på axeln.

”Mamma, du är koko tokig?” frågade han med en oroad blick.

”Ja, jag är rädd för det!” sa jag.

”Okej…” sa han och strök mig tröstande på huvudet.

Sedan vände han sig till Tilde.

”Mamma koko idag!”

Genast började Tilde jollrandes prata tillbaka.

Då slog det mig. Hon är inte döv, hon är bara jäkligt smart. Varför ödsla tid att prata med idioter som mig när man kan vänta tills en vettig person som brorsan kommer…

Idag hade Jonas varit och shoppat till kidsen. Jag tyckte att han kunde vänta med att ge presenterna tills Antons födelsedag på lördag. Men pappan kunde inte hålla sig…

Anton fick en ninja docka som genast blev en favorit.

När vi skulle äta, ville Anton inte äta om inte ninjan fick mat också. Så det var bara att servera honom några makaroner.
 

När det sedan var dags att sova ville Anton inte lägga säg i sängen om inte ninjan hade någonstans att sova också. Så det var bara för pappa att fixa en säng utav en skokartong. Så man kan väl lugnt säga att presenten var uppskattad.

Tilde fick en klocka i rosa med hjärtan och en ängel i bikini(?) eller vad det nu ska föreställa..?

Undra var jag kan ställa (undan) denna..?

Så har även Tilde Noelle fått en hyllningstatuering på pappas arm.

Det tog en evighet att göra den, och då är den ändå inte riktigt färdig ännu utan ska finslipas vid ett senare tillfälle. Ont gjorde det också, enligt pappa. Men fint blev det! Se själva…

Eftersom Anton varit hängig, blev det en ganska lugn dag.

Jag och Tildis tog en shoppingtur till nya Bromma centrum och köpte lite nya kläder till henne.

Oj, oj, det finns så mycket fint jag skulle vilja köpa. Hittade en söt liten kappa i rosa i hennes storlek och var tvungen att hejda mig. När ska en femmånaders baby bära kappa? Men som det kliade i fingrarna.

"Kom igen då mamma..."


"Snälla...!"

Tror att jag hittat min nya favorit butik när det gäller inredning också, Nordik. Så mycket snyggt! På nytt var jag tvungen att hejda mig då jag hittade en bordslampa som såg ut som en blomma och som skulle passa så fint in i babyrummet. Med beslutsångest ringde jag Jonas.

Men tydligen är han inte intresserad av lampor och blev inte det minsta exalterad. Enligt honom är det ingen som blir uppspelt över lampor. Möjligtvis tanter, och så jag då. Så jag lämnade även detta fynd och trippade vidare på mina höga klackar.

Då skrek en unge till mig.

”Hallå, du kan inte gå i de där skorna!”

Jag vände mig om, men för långsamt för att hinna säga något då ungen redan kutat runt hörnet.

Då slog det mig. Kanske är jag en tant?!

Jag är långsam, gillar lampor, kan tydligen inte gå i högklackat och blir häcklad av småungar.

Hur var definitionen av en tant nu igen…?

Som ni kanske vet har det redan börjats planeras inför AK’s födelsedag. Såhär går konversationen här hemma.

”Jag tycker vi ska ge honom en upplevelse. Någonting roligt. Kanske ett fantasikalas med ett tema. Så kan vi pynta med små döskallar kanske. Eller jag vet inte…” grubblade jag.

”Jag tycker vi ger honom en bulle!” sa Jonas.

Då insåg jag vilka vi lät som, det var som taget ur Yrrol.

Jag väntade nästan bara på att Angelica skulle kliva in genom dörren och säga något som.

”Jag känner Anton Kingston mycket väl. Uuuunderbar människa!”

På väg att hämta Anton från dagis går jag förbi ett fritids. Där på trappen till deras ingång står två småtjejer (i kanske 10års åldern) och slänger med sitt långa hår och gör inövade rörelser till en Katy Perry låt. Nedanför trappen sitter resten av kidsen och agerar publik.

”Klappa mera!” uppmanar den ena tjejen från trappen.

Genast börjar det applåderas.

Plötsligt fick jag en flashback till då jag själv gick på fritids.

På den tiden var de jag och Angelica som var de där tjejerna med det slängande håret som fick alla att göra som de ville. Då tänkte man inte på hur det uppfattades, men herregud!

För att ge exempel på vilka divor vi var kan jag ju bara nämna att jag tillexempel alltid skulle uppträda på roliga timmen. Varje fredag! Från det att vi gick i ettan till sexan! Och ville någon annan göra något kunde jag ställa till med en jäkla scen.

Ett ytterligare bevis på att vi alltid fick som vi ville var att vi lyckades få killar i klassen att ge oss saker. De började med kulor då det var det som gällde, senare blev de hockybilder.

Här kommer ett utdrag ur min dagbok från när vi gick i fyran:

24e januari

Idag i skolan sa Nicola att han älskade mig mer än Djurgården. Men jag är kär i Jimmy i femman. Det är Angelica också. 

När jag kom hem lyssnade jag på min nya CD-skiva och tittade i skolkatalogen. Jag kollade mest på Jimmy. Sen åt jag middag. Efter middagen fortsatte jag att kolla i skolkatalogen. Då kom mamma upp.

”Jaså, men är du kär i då?” frågade hon.

”Ingen!” sa jag och blev sur.

Sen kolla jag på TV en stund innan jag gick och la mig.

25e januari

Idag fick jag massor av Hockeybilder av Nico. Men jag är ändå inte kär i honom. Jag och Angelica har mest Hockeybilder i klassen nu. Det är bara för att killarna som är kära i oss ger oss en massa bilder. Vi har typ 200 bilder nu. Vi har bara köpt 15 stycken själva.

Jag säger det igen, herregud!

Antingen så förstår andra inte min humor, eller så har jag ingen. Eller så är det faktiskt så att man som mamma helt enkelt inte får skämta om vissa saker.

Jag kan bara ta den senaste veckans situationer som exempel…

På Tildes senast BVC besök försökte barnmorskan på nytt övertyga mig om att gå med i en mamma-grupp. Jag som gärna vill välja mina vänner har lite svår att förstå varför jag måste umgås med mammor bara för att jag är mamma själv. Men jag kanske har fel…

Barnmorskan: Om du vill gå i en mindre grupp så har kyrkan en mammagrupp.

Jag: Kyrkan?

Barnmorskan: Ja!

Jag: Ja jag vet inte om de släpper in mig där…

Barnmorskan: Vad menar du?

Jag: Jo jag kallas ju för Satan själv.

En lång tystnad.

Satan själv: Det var ett skämt…

En mamma på dagis kommer fram och börjar gulla med Tilde som ligger i min famn.

Mamman: Hon är så lik dig!

Jag: Va, tycker du? Jag är ju fett mycket snyggare!

En lång tystnad.

Jag: Det var ett skämt…

Också på dagis, samma dag, möter Anton mig med en gigantisk kråka i näsan.

Jag: Du ser het ut kompis!

Dagisfröken: Vänta så hämtar jag en näsduk.

Jag: Skynda dig och ät upp den då innan fröken tar den!

En lång tystnad.

Jag: Det var ett skämt…

Jag har precis beställt kaffe på ett café då cafébiträdet vänder sig till Anton.

Cafébiträdet: Vad vill du ha att dricka då lilla vän?

Jag: Har ni barn latte?

Cafébiträdet: Öh, nä!

Jag: Jaha, då antar jag att ni inte serverar alkohol i barnmuggar heller?

Cafébiträdet: Nej, verkligen inte.

En lång tystnad.

Jag: Det var ett skämt…

Jag vet inte vad det är som har hänt med min vänstra fot. Men min i vanliga fall ganska beniga fot har svullnat upp till sizen av en hobs. Jag började känna av det när jag och Gusmor Angie var ute och gick för två veckor sedan, men tänkte att det kanske bara var skorna som skavde eller något. Men det har bara blivit värre och gör det svårare och svårare att gå.

Eftersom jag är något av en hypokondriker inser jag snabbt hur allvarligt det här är.
Jag ser hela scenariot framför mig. Doktorns allvarliga min när han berättar att de måste amputera min fot. Jag som snyftar till och börjar gråta. Men sådär snyggt, som på film. Inte som i verkligheten med allt hulkande, snor och röda ögon.
Nej, nej, bara lagom dramatiskt vackert ska det vara. Sedan bär de ut mig på en bår från besöksrummet och direkt till operationssalen. Kvar ligger bara mina röda Louboutin klackar som jag (aldrig haft, men) aldrig mer kommer att kunna ha.

Samtidigt, i verkligheten, kommer Jonas hem från jobbet. Med en dramatisk gest visar han fram en omlindad tumme.

”Jag har klämt den i bildörren och den hänger halvt av!” säger han.

”Men guuuuud!” säger jag och haltar fram till honom för att trösta.

”Jag vet inte om den går att rädda men pappa kommer över för med nål och tråd för att sy”, fortsätter han.

Farfar Roffe är nämligen läkare.

Strax därefter kommer Roffe hem till oss. Medan han lindar av bandaget kring tummen är Jonas ansikte förvridet i smärtsamma grimaser. Jag vill inte titta, men måste.

Jag möter Jonas blick och vi vet båda två vad farbror doktorn kommer säga härnäst. Att han måste amputera hela fingret. Men istället ställer han en fråga.

”Har ni några plåster?”

”Plåster? Ja, men ingen kirurgtejp liksom bara vanliga plåster”, sa jag.

”Det blir bra”, säger han.

Jag tittar på Jonas och han ser lika förvånad ut som jag, men jag går i alla fall och hämtar plåster.

Hello Kitty är de enda jag hittar i medicinskåpet, så jag tar med dem.

Efter att Jonas blivit omplåstrad tar Roffe en blick på min fot och konstaterar med ens att det förmodligen bara handlar om att jag haft på mig fel typ av skor.

Jag tittar på Jonas igen och han lyfter blicken från sin Hello Kitty tumme och besvarar min blick med ett besviket uttryck. 

Med såhär dramatiska föräldrar kan ni ju bara tänka er hur våra kids kommer bli!

Får jag presentera ortens drama queen och hennes kung...

Veronica har fyllt år och eftersom jag har ensam hand om kidsen denna vecka, då Jonas har jouren. Styrde vi upp en tjejmiddag hos oss för att fira. Anton stortrivdes som enda killen. Och att han fick paket av födelsedagsbarnet själv gjorde henne snabbt till kvällen idol.

När det blev läggdags var han inte intresserad av att sova utan ville vara upp och festa med oss andra. Prinsessan på fjärten, Tilde, somnade däremot så fort hon fick ligga i Carinas famn.

Vi konstaterade att det känns ganska konstigt att tänka att för några år sedan var det jag som låg där och prutta som baby. Men jag hoppas att likheterna stannar där för jag har ju fått höra vilken ful unge jag var.

En jul för några år sedan gav jag ett julkort till Carina med ett foto där hon sitter som nybliven mamma med en bebis i famnen. Sedan kom Angelica hem och fick syn på det.

”Nä, fy fan vad ful jag var som bebis!” utbrast hon.

”Men hallå, tack för den, det där är ju jag!” informerade jag lagom stött.

Den enda trösten är att veta att Angelica var precis lika ful. Till och med Carina sa ikväll att hon hade svårt att se skillnaden på oss, så haha!

När kidsen somnat satte det ökända tjejsnacket igång på riktigt. Senare körde Filippa, som utbildar sig till make up artist en test sminkning på oss till sin portfolio.

Hon fick till och med den här fula ankungen att känna sig som en svan! Grymt duktig!

Tack tjejer, Angelica, Veronica, Carina, Filippa, Sofie, Maja och Anniz för en grymt rolig kväll!

PUSS!!

Minns ni när man var liten då man kunde bli sådär total förälskad i en ägodel att man ville ha med den överallt?

Anton har en sådan relation till sin Svampbob mössa.

Den har varit gömd och glömd under sommaren, men när jag häromdagen packade fram höstplaggen fick han syn på den. Det blev ett kärt återseende och den gula mössan med Svampbobs ansikte på åkte på direkt.

”Titta den passar ju jätte bra till dina nya gummistövlar som du fått av farmor”, sa jag.

Men det skulle jag inte ha sagt, för nu ville han även ha dem på sig.

Aja, de var ju nya och oanvända så jag lät honom gå omkring med dem och mössan inomhus.

När det började bli läggdags tyckte jag att han kunde ta av sig ytterplaggen. Det tyckte inte han.

Och eftersom jag efter alla åt tillslut träffat min överman när det gäller envishet, somnade Anton nöjt iklädd mössan, kalsonger och gummistövlar.

Själv hade jag en period, då jag var kanske fem år, då jag alltid skulle ha kjol. Att det var höst och kallt ute spelade ingen roll. Inga undantag gjordes, inte ens när vår familj med vänner skulle ge sig iväg ut och paddla kanot gav jag vika.

Att alla andra barn skulle ha overall eller att mamma och pappa tjatade spelade ingen roll. Jag antar att det var då mina envisa föräldrar insåg att de mött sin överman i envishet. Så det fick bli en kompromiss.

Tittar man på bilder från den paddlingsfärden ser man hur jag glatt sitter i en kanot med mamma och pappa, iklädd overall och kjol. Jag kan inte påstå att jag var någon trendsetter, men om det någon gång skulle bli på modet så vet ni vem som var först!

Efter mitt plastpåse-missbruk och att de jäkla isbjörnarna plågat mitt samvete gick jag och köpte miljövänliga blöjor. Som en kompensation för det hela liksom.

Men nu ger jag upp!

Imorse var fjärde morgonen i rad som Tilde väcker mig av gråt för att hon ligger och är blöt för att blöjan läckt. Med go green menar de egentligen go brown, för det är färgen på lillis sängkläder. Så nu åker de i sopen!

Sorry isbjörnarna, men Tilde går före. Jag får hitta på något annat, som att dra in på Antons hårsprayskonsumtion eller något ;)

När ska jag förstå?

En puss när vi var 16år och Jonas visste direkt att det var vi som hörde ihop. I fem år fortsatte han sedan att ringa och fråga ut mig, och varje gång vi träffades ute eller på någon fest bad han om en dejt.

När jag efter alla år tillslut gick med på en dejt friade han innan kvällen var slut. Det var 2006.

Så när ska jag förstå?

Igår fick jag (ännu ett) frikort från kidsen för att kunnat smyga över till Angie för en kväll med tjejerna. Efter ett par glas vin blev det, som ni kan förstå, en hel del ”tjejsnack”. Rapporter om deras dåliga dejter och trassliga relationer avlöse varandra. Det pratades om killar som antigen var för seriösa eller oseriösa. För upptagna eller för på. För stora kändisar eller riktiga nobodys. Då fick jag plötsligt en sådan hemlängtan.

Den där killen de söker – han med hjärtat, hjärnan, tiden och intresset – han har jag redan!

Så jag fattar!!

Det finns alldeles för många vackra tjejer i detta land som letar efter just han. Måste haffa! Måste skynda mig att göra honom till min! För alltid! Gift dig med mig, NU!

På väg hem efter att ha lämnat Anton på dagis stötte jag på en granne i trapphuset.

”Har du varit ute och joggat såhär på morgonen?” frågade han glatt.

Jag skakade på huvudet utan att förstå varför han gjorde det antagandet.

”Nä, jag har varit och lämnat sonen på dagis”, sa jag.

”Jaha!” sa han och blev full i skratt.

Värst vad han var konstig tänkte jag. Tills jag kom in i hallen och såg mig själv i spegeln.

Pannan var blank av svett och håret stod åt alla håll som om jag sprungit i motvind. Dessutom hade min leggings glidit upp så att de smet åt kring min mammamage tightare är Lance Armstrongs cykelbyxor.

Jahapp, är det den här besynnerliga figuren jag kommer möta i spegeln framöver.

Förr när man kände sig hängig räckte det med att ta en dusch och ta på sig lite mascara så kände man sig fräsch igen. Men det här är en annan typ av hängighet, den kallas ”mammarollen” och lämnar inte mycket tid över till att pyssla om sig själv.

Jag kan förstå att vissa mammor ger upp helt om sitt utseende.

Kämpa Sofia, kämpa, du får inte ge upp!

Tilde piper till och jag väcks ur mina funderingar. Så jag tar upp henne och vyssar henne på en arm medan jag sparkar av mig skorna. Tilde gäspar och somnar om och jag lägger nöjt ned henne i hennes babykorg. Då ringer mobilen. Skit! Alltid…

Det var Jonas som ville vara snäll och kolla läget.

Jag berättar om pärsen att lämna Anton på dagis.

Vissa dagar går det hur bra som helst medans det andra dagar, som idag, inte går alls!

Imorse var det fullt med aktiviteter när vi kom till dagis.

Utomhus höll några ungar iklädda gummistövlar och beväpnade med spadar och krattor på att leka med en vattenpöl.

”Det här ser väl roligt ut!” sa jag till Anton.

”Vill inte!” skrek Anton.

Så vi gick in. Efter att ha bråkat säkert en kvart om att ta av skorna kunde vi förflytta oss från hallen och in till ett av samlingsrummen.

Där satt en fröken och pysslade med några barn. Någon la pussel, en annan ritade.

”Titta vad kul, vill du också lägga pussel Anton?” frågade jag.

Anton skakade truligt på huvudet.

Så jag tar med honom till det stora lekrummet där det var det fullt ös med sång och musik. En fröken spelade gitarr och en annan hoppade runt och dansade.

Men Anton ville inte stanna.

Jag förstår inte?! Jag ville stanna!

Men det är väl bara att vara glad att detta, tack snälla, inte är ett så vanligt förkommande humör.

Jonas hade inte mycket sympati för mig.

”Äh, det är väl bara att lämna honom till någon dagisfröken”, menade han.

Jag valde att inte säga något.

”Ajuste, jag skrev upp oss på en namninsamlingslista om att förbättra dagisgården”, sa jag.

”Varför då?” undrade Jonas.

”Ja, för det kanske finns roligare saker att göra för kidsen än att bara sparka grus”, tyckte jag.

”Nähä!” sa han.

”Joho!” sa jag.

”Som vadå?”

”Jag vet inte… En gräsmatta och kanske buskar och träd eller en ny klätterställning.”

”Nähä!” sa han.

”Joho!” sa jag.

”Men grunden är ju betong, hur ska de plantera på det?”

”Det går säkert att hitta på något!”

”Nähä!” sa han.

”Joho!” sa jag.

”Det kommer inte att gå!” sa Jonas bestämt.

”Joho!” sa jag.

”Nähä!” sa han.

”Jamen då tar jag väl bort ditt namn från listan då!” sa jag uppgivet.

Ibland är skillnaden att prata med Jonas och hans son Jonas Jr hårfin.

Jag känner mig ofta som en rookie-mamma. Men i kompisgänget har jag varit först ut att få barn och även om jag inte vet om det egentligen räcker för att göra mig kvalificerad att ge råd. Så är det i alla fall så det har blivit.

De vanligaste frågorna är:

1. Gör det ont att föda?

2. När börjar de prata?

3. Vad behöver jag för saker?

Jag svarar alltid detsamma på första frågan; JA!

Ja, det gör ont att föda barn! Det är ingen myt! Men det finns mycket hjälp att få från sjukhuset, både när det gäller stöd av personal och smärtlindring, om man vill det.

Dessutom kommer den känslan inte i närheten av känslan då du håller i ditt barn för första gången! Då kommer du känna dig som Superwomen!

Fråga två är så pass individuell att den inte går att ge något konkret svar på.

Vissa ungar lär sig snabbt att prata andra senare. Men de som utvecklar språk senare kanske lär sig gå snabbare. Det bästa är nog att försöka låta bli att jämföra sina ungar med andras i så stor utsträckning som det bara går. Skippa höga förväntningar och njut av varje steg i din unges utveckling i stället för att försöka skynda på dem.

Fråga tre är såklart också väldigt beroende på vem du är och hur du lever ditt liv. Men jag tänkte i alla fall dela med mig av min topp-fem lista av ”bra att ha” saker för kidsen. Take it or leave it. Agree or disagree! Här kommer den i alla fall…

Vår familj har slutat med att storhandla. I alla fall tre fjärdedelar av vår familj. Vilket har lämnat mig ensam med ansvaret att veckohandla mat, blöjor etc.
Detta beror främst på att killarna inte kan hålla sams.
För eftersom jag är den som vet, eller tror mig veta, vad vi behöver har det blivit att jag ansvarar för att hämta och pricka av varorna på inköpslistan. Detta lämnar tyvärr Jonas med ansvaret för babyn och odjuret. Ja just det, odjuret aka Anton Kingston.
Han kanske ser oskyldig ut med sina blåa ögon då han blinkar sött med sina långa ögonfransar. Men då vi närmar oss en affär blir blicken plötsligt tom och all hyfs är som bortblåst. Bara en enda sak existerar…
”Måste springa!” säger Anton när vi är framme vid affären.
Och redan när man lyfter ut honom ur bilen börjar hans små ben veva i luften och släpper man honom är han borta på två röda.
Det som lockar är de mekaniska bilarna (eller helikoptrarna eller något annat fordon) som man stoppar ett mynt i och så får ungarna åka i 30 sekunder medan de vickar lite fram och tillbaka och ger ifrån sig något monotomt ljud.

Min fråga till alla butiksägare är; VARFÖR?!
Varför envisas alla matkedjor med att ställa dessa helvetesmaskiner utanför sina butiker?
Det tillför en sådan dramatik till något så vardagligt som att gå och handla.
Synen av en stressad och olycklig förälder som sammanbitet får släpa sin skrikande unge därifrån är allt för frekvent förekommande.
Kanske om det fanns någon slags barnvakt (fångvakt?) som kunde stå där och passa barnen medan man gick och handlade. Då vore det något!
För som det är nu… Suck…
Även om man faktiskt lyckas få med sig Anton in i affären, förbi bilarna, så är abstinensen så stark att han kan ta till vilka medel som helst för att ta sig tillbaka. Han har till och med hittat en genväg genom affären, mellan gångar och under hyllor som gör att han på det snabbaste och mest effektivaste sättet kan nå sitt mål.
Pappa kutar såklart efter, men det är lönlöst. Så jag har en stor förståelse för att Jonas inte har någon lust att följa med längre.

Själv är jag en sådan shopoholic att jag till och med tycker det är roligt att gå och handla mjölk. Därför tog jag villigt på mig uppgiften att själv handla idag medan Jonas passade kidsen.
Men hör på det här…
Inte nog med att ”veckohandling” i sig ger vuxenpoäng, hur många poäng blir det inte av att jag kör Shop-and-go med en sådan där liten scanner (eller ”blippare” som vi döpt dem till)?
Så lätt och så slipper man stå i kö vid kassan – I love it!

Fast lite nervös gör det mig också. För tvärtemot vissa som utnyttjar systemet felaktigt och inte ”blippar” alla varor, måsta jag säkerställa flera gånger om att jag fått med allt.
Värst är det när man blippar en vara och scannern ger ifrån sig en kraftlös signal och på skärmen visar texten ”varan kan inte hittas, visa i kassan”.
Är det något jag verkligen vill ha måste jag alltså lägga denna pryl i min vagn ”utan att betala” tills jag kommer till kassan. Plötsligt slår hjärtat lite snabbare och jag blir lätt paranoid. När som helst kommer säkert en väktare och hugger tag i mig.
”Hörru du lilla morsan, vad tror du att du håller på med”, kan jag tänka mig att de skulle säga.
Sedan för de mig till något hemligt förhörsrum där de kör klassikern badcop och goodcop tills jag bryter ihop och erkänner.
”Ja, det var jag! Jag blippade inte blockljuset!”
Sedan tar det en bild av mig där jag ser ovårdad och full ut. Inte för att jag skulle ha druckit utan för att det hör till ett riktigt mugshot att se full ut.
Sedan printar de ut bilden, stort, och sätter upp den utanför affären med ett stort rött kors över och med texten ”snattarmorsan”.
Stackars Tilde och Anton, de kommer bli retade och vi tvingas flytta…

Fast jäkla smidigt är det förståss med det här Shop-and-go.

I början av sommaren var jag och Angie supermotiverade att börja träna.
Två gånger i veckan, minst, skulle det bli.
Eftersom vi båda har extremt höga krav på oss själva och gärna inte vill visa våra svaga sidor kändes inte gymmet som det bästa stället att börja på.
Valet stod tillslut emellan dans och joggning. Men då Angie har rullande schema på jobbet kom vi på att det kommer det göra det svårt att hoppa på någon danskurs. Så joggning fick det bli.
Vi var mycket belåtna med vårt beslut.
Så vi tar reda på det mest effektiva sättet att jogga på och går och köper de senaste skorna inom träning.

Med dessa, Reebok Easytone på fossingarna skulle vi snart se ut som Gisele Bundchen. Vänta bara!

Träningspass 1
Angie har glömt sina skor, men eftersom vi är supermotiverade fixar hon ett par andra och vi drar ut. Två timmar är vi ute och vi är mycket stolta över oss själva.

Träningspass 2
Jag har fått skavsår av de nya skorna, men eftersom vi är supermotiverade plåstrar jag om mina sargade hälar och så drar vi ut. En timme blir det och vi är ganska nöjda.

Träningspass 3
Det blev inget den här gången, men vi är fortfarande supermotiverade!

Det här var i juni... Behöver jag säga något mer…?

Men nu, NU, är det dags att ta upp det igen. Snart… Kanske nästa vecka…?

Idag när Gudmor kom förbi blev det i alla fall ingen träning.
Istället blev det en hel del brainstorming kring våra andra stora planer!! Får se hur det artar sig…

Jonas: Vem blir nästa lama?
Sofia: Vad menar du?
Jonas: Vem blir lamans efterträdare?
Sofia: Nästa lama?

Jonas: Ja, du vet laman!
Sofia: Menar du Dalai Lama?
Jonas: JA!

Haha, nu får jag skäll för att jag gör Tilde till en flicka. Klär henne i rosa och rosetter. Så dumt av mig, varför skulle hon vilja vara en flicka! För det suger ju att vara det… Eller?!

Hur är det med dubbelmoralen? Går det verkligen att säga att man är feminist och sedan säga att det är fel av mig att ”göra” henne till tjej?!

Dessutom, sist jag kollade så var det just det hon var. En tjej! Skulle hon dock vilja ändra på det i framtiden är det inte upp till mig. Låter det extremt? Så lång behöver det inte gå. Ge henne några år och jag kommer inte ha något som helst inflytande över hennes klädval. Det kan jag garantera!

Men vad är det då som är så provocerande med att klä sin dotter i rosa?
För det erkänner jag att jag gör. Jag till och med råkar tycka att det kan vara ganska gulligt.
Att det skulle vara könsprovokativt det förstår jag inte?!
Dessutom är det alternativa utbudet på kläder är ganska tunt.
Gå in i vilken butik som helst och se själva att lika mycket som vartenda tjejplagg är rosa, har spetts eller rosetter så har vartenda killplagg en döskalle, bil eller robot på sig.
Sedan när har killar tagit patent på de föremålen?
Men jag hör ingen gnälla över att jag ”klär min son som en kille”. Eller har jag fel?

Att jag ”pyntar” henne med skor och rosetter är en annan sak…
Anledning till att hon har rosetter och hårband är dock inte för att hon ska vara en ”prinsessa”. Om man tar sig tid och läser vad jag skriver (och inte bara tittar på bilderna och skapar förutfattade meningar) så vet man att det beror på hennes tokiga öron som står ut och som lägger sig åt fel håll. Visserligen världens vackraste apöron, som jag tidigare kallade dem. Men frågan är om framtida tonårs Tilde skulle känna likadant.
Så för att hon ska slippa ligga på dubbelvikta öron har vi fått tipset att ha ett mjukt litet hårband. Inget som gör ont eller kliar och självklart får hon inte ha det när hon sover.
Nu får jag väl skit för att jag ytlig och inte låter min dotters öron peka hur de vill. Men faktum är att några av de vackraste personer jag träffat har haft utstående öron. Dock har nästan alla förr eller senare bestämt sig för att operera dem. Ett litet hårband som alternativ känns då plötsligt inte lika smärtsamt. Eller?

Skorna då? Ja de är bara ”pynt”, helt rätt!
Onödiga – javisst, hon kan ju inte gå.
Så varför?
Tjaa, precis som vissa gillar smycken, eller kepsar eller sjalar eller slipsar. Så råkar jag gilla skor. Tilde har en massa, förvisso. Men brorsan har blivit bortskämd precis på samma sätt. Jag råkar gilla skor helt enkelt.

Du kanske inte tycker det och jag kanske inte är det, men jag känner mig fin när jag tar på mig ett par snygga klackar. Kliven som får en annan karaktär och illusionen om att finnar bleknar i kontrast till ett par klarröda klackar kan vara otroligt stärkande för ens självförtroende.

Trots dessa klackar, eller kanske tack vara dessa klackar, har jag aldrig varit rädd för att ta för mig eller kämpa för det som är viktigt för mig. Därmed har jag också nått många av mina mål. Så i klackar eller inte är detta ett faktum; Jag tjänar lika mycket som min fästman, är lika självsäker, lika kreativ och är lika mycket förälder. Om inte annat så är jag till och med lite bättre på ett plan – att uthärda smärta! För lika självalt som jag kan klämma ned mina fötter i trånga skor kan jag uthärda att föda barn och därför gjort det två gånger om. Det har gett mig en underbar flicka och en underbar pojke och jag älskar dem båda, på olika sätt, oavsett kön, men precis lika mycket.

Gav det dig svar på tal?
Tack för att du tog dig tid att intressera dig av mitt liv det fick mig att inse på nytt hur bra det är. För när sådana här bagateller blir ”viktiga” att diskutera, då har man inte mycket till problem. Så tack igen, jag kommer till hänsyn av mina barn inte publicera ditt inlägg! Peace!