Vi bestämde oss för att inte lämna barnen till barnvakt och dra iväg på någon galen nyårsfest i år. Vi ville istället ha en mysig kväll tillsammans med kidsen och nära och kära. Käka gott, titta på fyrverkerier och skåla vid tolvslaget. Enkelt, trevligt och utan konsekvenser för morgondagen.

Trodde vi ja! Det är som att vi omöjligt kan göra något utan att det urartar i någon form av galenskap.

Kvällen började bra med att Max, Linnéa och Izak kom över. Visserligen hade vi inte räknat ut hur vi skulle tillaga oxfilén, potatisgratängen och rödvinssåsen och få det att tajma. Vilket det såklart inte gjorde heller! Men det som väntar på något gott…
Å gott var det verkligen!
”Smakar som utsökt!” sa Anton (som visserligen serverades pankis).

Efter middagen kom Angelica direkt från jobbet och vi gick tillsammans ut i kylan för att smälla av några raketer och fyrverkerier medan kidsen fortfarande var vakna.

Anton höll spänt Jonas i handen med skräckblandad förtjusning. Betyget blev ”asgrymt” som allt annat son faller den lilla herren i smaken.

Tilde och Izak tittade på tryggt nedbäddade i dubbelvagnen och verkade inte allt för störda av allt smällande. Men inte tillräckligt avslappnade för att somna heller, vilket vi kanske hade hoppats på.

Efter att ha kommit in i värmen igen och smarrat i oss efterrätt var det dock inget större problem att få kidsen att somna, då de alla hade fått vara uppe långt över deras normala tid för nattning.

Sedan var det bara vi stora barn kvar. En minut i tolv rusade Filippa in genom dörren, precis i tid för att joina oss på balkongen och fira tolvslaget genom att skåla i champagne och titta på fyrverkerierna som smällde över hustaken.

Senare fick vi även äran att träffa Angelicas nya pojkvän.

Galenskaperna då?

Ja, som vanligt då vi anordnar något somnade Jonas redan innan gästerna gått. Under tiden gav jag och Angelica prov på vår tävlingsinstinkt och fick höra att vi är dåliga förlorare då vi spelade en omgång ”Hur fan visste du det?”. Medan vi hävdade att man bara är dålig förlorare om man faktiskt förlorar. Fast vann gjorde vi ju förståss inte heller utan blev totalt manglade av den ödmjuka Linnéa.

Sedan snöade vi såklart in på annat än det områden som gällde spelet och i takt med att vi skrattade och skålade, rann också tiden iväg.

Som för de flesta andra avrundades kvällen med jakten på taxi, vilket efter att vi nästan gett upp hoppet om fick tag på.

Lagom till att vi stod i hallen för att säga hejdå till de sista gästerna, hördes ett kraftigt hostande från Tildes rum.

Jag gick för att titta till henne men var inte alls beredd på att lill’ skruttan faktiskt hade kräkts.

Vilket hon sedan fortsatte att göra i omgångar under resten av natten och morgonen.

Så trots vår enkla, trevliga och alldeles perfekta nyårsafton så blev det ändå oanade konsekvenser dagen efter.
Hej och hå och gott nytt år!

Måndagen avslutades med en myskväll hos farmor och farfar i deras nya fina lägenhet med god mat och julklappsutdelning.

Ebba öppnar (och smakar på) julklappar!


Ebba myser med gammelmormor.


Calle & tilde läser en bok.


Anton fick ännu en "asgrym" julklapp!


Små kusinerba testar TV-spel.


Farbror Victor och Tilde busar.

Tack för en riktigt go julafton och för alla fina paket!

Mormor & Tilde


Tomten & Anton


Tilde & moster Maja


Farbror Victor & Anton med sitt seanste fotoleende.


Farmor & Tilde upptäcker förtjust att de båda har finaste halsbanden på.


Me and Mini-me ♥

Visst var det något alldeles speciellt med Julaftonsmorgonen när man var liten?

Man hade knappt sovit av all förväntan och tassade sedan upp ännu tidigare än vanligt för att se om Tomten varit där under natten och förhoppningsvis lämnat något paket.

Jag och Jonas var därför beredda på att bli väckta i ottan av Anton. Men inte då.

Det var istället vi som vaknade först, förväntansfulla över att få se reaktionen över paketen som vi placerat under granen då kidsen somnat. Så vi väntade och väntade.

Tilde vakande och placerades sedvanligt mellan oss i sängen med hela hennes entourage av gossekaniner. Medan vi kunde höra hur den lilla tomtenissen högt snarkade vidare två rum bort.

Tydligen hade han bestämt att för en gångs skull ta sovmorgon, just idag.  

Tillslut bestämde vi oss faktiskt för att ta och väcka honom. Men i samma stund som kikade in genom dörröppningen satta han sig käpprak upp i sängen.

”Har Tomten varit här?”

Om han hade, och inte helt oväntat blev Anton salig.

Även Tilde slet glatt bort papperet från kartongen som innehöll en Skrållan docka.

”Åcka!” konstaterade hon lyckligt och gav Skrållan en kärleksfull kram så fort hon var ute ur förpackningen.

Fullträff Tomten!

ÖNSKAR

♥ Tilde Noelle & Anton Kingston ♥

Alla småbarnsföräldrar vet vad den trettonde december betyder – Luciatåget och det stora framträdandet.

Så som vi i evinnerlighet fått höra Tipp tapp och En sockerbagare i alla olika tonarter, med alla dess gester, flera dagar innan. För att idag tillslut få klä upp de förväntansfulla små Luciafirarna i glitter eller små röda luvor.

Jag blev upphämtad av farmor och då vi kom till dagisgården mötte vi även upp morfar.

Likt otåligt väntande på SL tågen i rusningstrafiken stod vi sedan på gården tillsammans alla nära och kära och trängdes och huttrade och väntade på det stundande Luciatåget. Det skulle nämligen ske utomhus i år.

Fint. Men kallt och lite bökigt med tanke på att ungarna såklart ville ha sina Lucia- och Tomteoutfits utanpå overallen.

Ja, inte Anton dock. Han nöjde sig med sin overall och aningen förstora tomteluva med den lurviga tofsen som och då och då dinglade ned framför ansiktet. Han var också först ut av alla och ställde sig nöjd med detta mitt framför alla utan antydan på någon form av scenskräck.

”Sjung något!” ropade jag uppmuntrande.

Men han fnissade bara och vinkade ivrigt åt mig och log stort då han fick syn på farmor och morfar.

Så småningom kom fler och fler knoddar ut på gården. Tilde blev, inte helt oväntat, utburen på armen av en fröken, ofantligt söt, snoret till trots.

Med ledning av en dagisfröken tog de sedan ton och satte igång och sjunga alla de klassiska visorna. Trots att man vet precis hur det går till och det är samma sak varje år kan jag inte låta bli att tycka att det är bland det gulligaste som finns.

Hur det alltid är någon liten tomtenisse som står felvänd, medan en annan får syn på mamma eller pappa och lämnar showen för att rusa i deras famn.

Hur någon unge alltid ska sjunga väldigt mycket högre och dra ut på varje ton, medan kompisen glömt allt som har med sång att göra och föredrar att peta näsan istället.

Hur det alltid lyckats uppstå någon mindre konflikt över de där små låssasljusen som tomtenissarna ska hålla i.

Hur det trots all utveckling som sker inte kommit någon bättre typ av Luciakrona, utan fortfarande är de där otympliga plastiga gröna som man själv hade som liten som fortfarande pryder var och varannan lilltjejs huvud. Och ja, i detta tåg även en hals, då kronan under framträdandet faktiskt åkte ned över huvudet och blev som ett halsband med ljusen som galler för ansiktet på den förvånade lilla Lucian.

Ja, ni känner säkerligen igen det. Men, som sagt, fortfarande bland det gulligaste som finns!

Idag är ingen vanlig dag, för idag är det Elias födelsedag – Hurra, hurra, hurra!

Yes, så var de fyra år båda våra (stora) små busungar!

Lite svårt att fatta att jag och mamma Tina busade omkring på dagis tillsammans när vi var i den ålder och nu är det våra söner som blivit best buddys och har tagit busandet till nya höjder.

”Grattis Alias!” önskar Anton och hela familjen.

Det är många som fyller år nu! Idag skickar vi ett stort grattis till söta Linnéa som har födelsedag!

Försökte hitta en bild där hon har blicken in i kameran och inte kärleksfullt fäst på Izak.
Men nej, någon sådan bild kunde jag inte hitta!
Det är bara att konstatera att hon helt enkelt är en sådan fantastiskt kärleksfull mor att hon inte kan låta bli!

Grattis hjärtat och grattis till Izak som tog sina första steg dagen till ära!!

Bild från Max och Linnéas landställe i somras.

”Vad är det för dag idag?” frågar Anton mig på morgonen.

”Måndag…” svara jag sådär lagom entusiastiskt.

”Hurra!” utropar han glatt.

”Hurra?”

”Ja, då börjar allt om från början…!”

Ja just ja. Hurra..?

Något annat som börjar idag är ett nytt år för farbror och Gudfar Victor som fyller år!

Men det kan jag gärna hurra för! Hurra och grattis!

Victor!

Idag skulle två av Löfen uppvaktas, då både farfar och Victor har födelsedagar i november. Detta firades med en god födelsedags middag hemma hos farmor och farfar.

Tilde hade varit gnällig hela dagen och hade, med tanke på hur varm hon varit i natt, troligen haft feber. Så jag tänkte först stanna hemma med henne, då vi inte ville riskera att hon skulle smitta ned någon. Men efter mycket om och men och inga tecken på några andra sjukdomssymtom åkte vi ändå iväg allihopa.

Men Tilde fortsatte att vara gnällig och ville helst bara bli omkring buren.

Anton däremot röjde på som vanligt i full fart. Fram med alla leksaker på en gång och sedan klättrandes upp och ned på alla möbler. Ett under att ingenting faktiskt gick sönder och att det enbart skedd en olyckshändelse i form av ett fall från en motionscykel.

Kusin Ebba gav dock prov på att hon kan komma ett bli en konkurrent när det gäller Antons tid i strålkastarljuset. Det verkar nämligen som familjen fått ännu en spelevink som verkar njuta både av uppmärksamhet och utav att få folk att skratta. Detta genom att mer än gärna bjuda på leenden varvat med en hel del höga utrop.

Kanske det får bli en familjeturné med teateraporna om några år.

Ebba och farfar (morfar!).

Det blev en rolig och väldigt sen kväll tillsammans med våra halloween freaks!

Det är inte bara Anton och hans polare som tycker att det är kul att klä ut sig. Ibland behöver även stora barn få leka och idag var det mamma och pappas tur!

Med kidsen överlämnade i trygga händer hos farmor och farfar började vi spöka ut oss – bokstavligt talat! För nu var det Halloween fest som stod på agendan!

Snart blev vi joinade av min elaka tvillingsyster, Angelica.

Känner ni till tvillingarna från the Shining? Ja, man kan väl säga att de ikväll var tillbaka, tjugo år senare...

Jonas var Djävulen själv, inget konstigt med det och gick snabbt in i karaktär då han förbannade oss tvillingar då vi sprang runt och stökade till och spillde blod.

Ett stort GRATTIS till farfar som fyllt år!!!

Jag trodde att jag ställt till med vilda fester i mina dagar. Men dagens fest platsar säkert in på plats tre. Nästan i alla fall. För oj som fyraåringar kan festa!

Anton hade själv fått välja vilka som skulle komma. Det blev bästa kompisen Elias och fem dagiskompisar, inklusive favoriten Lukas.

Anton var uppe i varv redan då den första kompisen klev in genom dörren.

”Woohoo, party, kom!” ropade han som en sann partyprisse och slirade över golvet.

Sedan kom gästerna en de en. Lite blygt in puttandes genom dörren av föräldrarna, som också var välkomna att stanna. Blygheten satt dock inte i länge och snart vart det fullt ös. Från propert kalasklädda barn förvandlades de snart med hjälp av Antons utklädningslåda till gastande pirater, clowner, ninjor och racerförare.

Dagen till ära bjöds det såklart på en tårta med Blixten motiv efter födelsedagsbarnets önskemål. Men man kan ju säga att det var att kasta pengarna i sjön. För visst var den fin, men inte hade kidsen tid att beundra den eller knappt smaka på den.

Paketen öppnades lika snabbt och jag måste erkänna att jag inte alls har koll på av vem han fick vad. Men fina saker var det alltihop, så tack!

Självklart ordnade vi även en klassisk fiskedamm. Men hade med tanke på hur speedad Anton blir av godis fyllt påsarna med enbart varsin klubba och en tablettask och sedan fyllt det med små leksaker i form av låtsastatueringar, dinosaurieägg fyllt med ”slajm”, pruttkuddar och småbilar. Vilket var en fullträff! Hade vi kanske planerat att lägga fiskedammen som sista moment för dagen hade kidsen kanske fått med sina saker hem också. Nu var det snabbt utspridda i kaoset bland alla andra fram plockade grejer. Men, men…

Sist men inte minst blev det biovisning av Lejonkugen på projektorduken till mumsande av kex.

Jag och Jonas var båda helt slut då kalaset var över, även partyprissen med blått snor såg färdig ut. Å Tilde var helnöjd efter att ha få hängt med favoriten Tina och spunnit som en liten katt i hennes famn under större delen av kalaset.

På grund utav att jag inte hunnit höra mig för om jag har tillåtelse att publicera några bilder för de andra föräldrarna vill jag avvakta med det. Vilket ni säkert förstår.  Men hoppas att ni ändå fått en bra bild av hur vilt det kan gå till. Så till alla er som har fyraårskalas att se fram emot – lycka till!

Antons ”party” som han själv kallar det, skulle börja klockan två.

Kvart i två slog jag och Anton våra kloka huvuden ihop och bestämde oss för att vi skulle spraya hans hår blått dagen till ära.

”Ja, det är en bra idé!” tyckte jag.

”Mycket coolt!” instämde Anton.

Sedan sprayade vi.

Å blått blev håret, och pannan och öronen, mina händer och badrummet och luften.

Medan jag andades in de blå ångorna undrade jag hur nyttigt detta egentligen var att utsätta sin enda son för.

Men AK var nöjd. Nu var han cool. Eller ”coolare”.

Men när hans snor sedan började rinna och det visade sig att till och med detta var blått kändes det inte lika coolt. Eller då hans kläder efter ett tag också hade fått en blå nyans.

När det sedan visade sig att även soffan fått blå fläckar kändes det faktiskt inte så cool överhuvudtaget, utan faktiskt som ganska dum idé.

Men Anton tyckte att han var cool. Eller coolare..!

Fira den blivande fyraåringen, det var det som stod på agendan. Med tårta och ballonger på plats började gästerna anlända vid klockan två. Farmor, farfar, mormor, morfar, faster Anna, Calle, kusin Ebba, moster Maja, Henrik, Max, Linnéa, Izak, Gudmor Angie, Veronica och GH. Fullt hus som ni förstår och med så många gäster kan ni ju bara tänka er hur många paket som födelsebarnet drunknade i.

Men om den är någon som det är roligt att skämma bort så är det Anton Kingston. För han blir då fantastiskt glad över allt han får. Han jublar och hoppar upp och ned och vill leka med precis allt, just då, på en gång.

Dessutom var det ju på tiden att han fick sina fyraårspresenter då han ända sedan han låg på sjukhus för ett halvårsedan och fick paket – vilket han förknippade med födelsedagspresenter – och därför glatt utbrast;

”Hurra, är jag fyra år nu?!”

Förra veckan var det hans son, Izak, en av våra mista homies som fyllde år.
Men idag är det vår gamla goda vän Max tur. (Ja, jag vet som sagt att detta kommer uppdateras i efterskott!)

Stort grattis! Hoppas vi får möjlighet att fira dig snart!

Max & Izak.

Idag vakande Anton och var på ett strålande humör.

”Kalas, kalas, idag är det kalas!” trallande han lyckligt.

Med all rätt. För mycket riktigt, idag var vi bjudna på Izaks ettårskalas.

”Ja må e leva, ja må e leva, ja må e leva å hundra år!” brast han sedan ut i sång.

Ja den där för att glatt sjunga med lätt modifierad text måste vara talang rakt nedärvd från mormor Inga.

Tilde var inte sen att stämde in med sin huliganvrål och så var vi alla i partymode.

Trots att kalaset skulle börja klockan två och vi, men andra ord, inte skulle  behöva stressa. Stod vi en kvart efter det att vi egentligen borde åkt hemifrån som vanligt i hallen, halvt på klädda, vimsiga och stressade.

Men iväg kom vi i alla fall och efter lite problem med att hitta parkeringsplats och därefter lokalen som kalaset skulle hållas i var vi framme. Tilde hade vid det laget däckat och hängde lealöst på Jonas arm. Fast brorsan var såklart fortfarande i farten och sprang uppspelt med slipsen på svaj in i kalaslokalen och utropade sin sedvanliga hälsningsfras;

”Hej, det är jag som är Anton Kingston!”

”Vi vet!” ekade det som svar från Linnéa, Max och de gäster som redan anlänt och som träffat vår lilla partyprisse vid tidigare tillställningar.

Izak iklädd en av Antons små skjortor var sötare en någonsin och log som vanligt vant mot mig då jag bara var tvungen att genast börja knäppa en massa kort.

Det bjöds på fika i form av två sorters tårta och kakor. Födelsedagsbarnet själv fick smaka på sin första bit tårta som han nöjt mumsade i sig, men mestadels lade bredvid tallriken och bestämt mosade ut med skeden.

Tilde vakande lagom till presentöppningen och placerades nöjt i pappas knä med en bulle, medan Anton med glädje intog rollen som assistent till Linnéa. Fast som vanligt med en rad förmaningar från mamma och pappa om att vänta, lugna ned sig och vara försiktig. Vilket gick sådär.

Precis som våra egna barn brukar bli blev Izak överöst med fina presenter.

Av oss fick han en liten ryggsäck i form av en krokodil som han förhoppningsvis kan ha nytta av vid dagisstart och en mjuk liten Blixten bil.

Då alla paket var öppnade var det kidsen som stod för underhållningen. Tilde och Izak lekte med några av Izaks nya leksaker, medan Anton lånade pappas leksak – iPhonen. På vilken han spelade in sin egen röst som sedan en app konverterade till en katts eller jultomtens röst till Anton och hans publiks förtjusning.

Tack Max och Linnéa för ett mysigt kalas!