Det blev en sen kväll igår. Efter att kidsen somnat en efter en satt vi kvar ute på altanen och njöt av en riktig sommarkväll med allt som hör därtill; goda vänner, gott att dricka, livliga diskussioner och så en och annan mygga såklart.

Jonas var som vanligt den första som började gäspa och Linnéa gick strax därefter in för att ta hand om Izak som vaknat. Men jag och Maxen, nattugglorna, vi satt såklart kvar och pratade om allt mellan himmel och jord… Kungar, uteliggare och mördare debatterades tills dess att inte ens jag orkade hålla ögonen öppna och var tvungen att säga till mig själv att gå och lägga mig.

AK överlycklig över att få sova i våningssäng, som han snabbt förvandlade till en koja.

Till middag bjöd värdparet på hemmagjorda och grillade hamburgare vilket fick våra (min och Jonas) gamla vanliga tacomiddagar att blekna.
Men då vi bjuder igen lovade Jonas att styra upp något storslaget. Förmodligen hämtmat.

Självklart ville han kliva ur när vi var ombord på färjan och göra mig nervös genom att hänga vid relingen. Men det gick bra. Efter en kort båtfärd körde vi upp på ön och förbi en stor skylt.

”Vad stod det på skylten?” frågade Anton ivrigt.

”Rindö” svarade Jonas.

”Å, va hemskt!” sa Anton med ett plötsligt bekymrat tonfall.

”Vad är hemskt?” frågade jag.

”Att dö…”

(Rindö, Rin-dö).

Men så fort han fick syn på Max vid sin båt var det glömt.

Framme vid stugan möttes vi inte bara av härligt väder utan två små solstrålar i form av Linnéa och Izak. Vi hann även hälsa snabbt på Max föräldrar innan de gav sig av därifrån och sedan var det full fart.

För kidsen var det som att komma till ett nöjesfält. De kunde bada i badbalja på altanen, gå ut med hunden i skogen och hoppa studsmatta på tomten.
Vilken inte bara Anton utan även Tilde slängde sig på så att det studsade så högt att de for ned med sådan kraft att de nästan tappade andan samtidigt som de kiknade av skratt.

Jag blev lite nervös över att de hoppade som galningar så nära varandra och kanten.

Men Anton försäkrade mig att ”det är ingen fara mammis”.

Men då Max efter ett tag visade fyrhjulingen vart även jag som ett barn. Men den lyckan tog snabbt och abrupt slut då det visade sig att fartdåren i mig och den nervösa morsan inte kan samarbeta på en fyrhjuling. För då Anton började störtgråta då jag skulle backa ut gjorde jag en panikbromsning, med gasen… Inte så farligt tyckte jag först, eftersom det bara tog en sekund och ett litet skutt, innan jag insåg vad som var galet. Men då jag fick syn på Max sammanbitna min, Jonas förskräckta uppspärrade ögon och Anton som slutat skrika men som stod som förstenad fortfarande med öppen mun, förstod jag att jag nästan skrämt ihjäl dem.
Så vi bestämde snabbt i samförstånd utan att egentligen behöva säga något att det var slut på åkandet den dagen och att jag, med Anton som relativt svag konkurrent, tog hem titeln dagens dåre.

Som tur var verkade den yngsta charmören på stället inte bry sig om att jag var en dåre. Mys ♥

Till lunch kom Max och Izak förbi och Izak visade upp sin krypteknik som är nästintill fulländad.

Anton krypteknik som liten var att hasa baklänges på rumpan, Tilde kröp mest i smyg, som en militär och Izak puttar på med huvudet – inget konstigt med det. Hur tar sig era barn fram då?

Sedan visade Tilde och Izak sitt intresse för varandra. Lovande det här om vi nu ska vara för arrangerade bröllop, Tilde med Izak och Anton med Emilia, (Magda & Johans lilla sötnos). Som sagt, säkra kort för vackra barnbarn!

Tilde & Izak ♥

Då Anton var lämnad kom Linnéa och Izak över och vi gick igenom Antons gamla barnkläder, för att se om det var något Izak kunde ärva.

Så vi hällde ut högen med kläder i vår säng och så hämtade vi lite leksaker och satte vi kidsen mitt upp i alltihopa. Så medan de lekte med leksakerna och då och då gav varandra en klumpig men söt klapp, gick vi igenom plagg efter plagg.

Då det var klart gjorde vi lunch. Tilde somnade passande och Izak var helt fascinerad av våra bordsunderlägg och höll sig snällt sysselsatt med dem.

Så jag och Linnéa kunde nästintill ostört prata på och kom fram till att vi inte bara tycker lika om ganska mycket, vi är båda en aning pedantiska och knäppa också.

Jag har tillexempel aldrig träffat någon som delar min petiga indelning av matvaror, att allt helst ska stå på rad, samt vikten av att dela upp frukostprodukter på en hylla i kylen och dryck på en annan och så vidare. Å fasiken om någon går och ställer in osten på någon annan plats än på frukosthyllan!

Men sådana är vi!

Vid tre tog vi en promenad med småttingarna i barnvagnarna bort till dagis för att hämta Anton.

Precis utanför mötte vi dagiskompisen Smilla och hennes mamma.

”Anton är naken!” meddelade Smilla oss.

”Jaha, han är rätt konstig den där Anton. Varför är han naken då?” frågade jag.

”För att Axel är naken!” svarade hon.

Jaha, det svaret ledde ju bara till ännu mer frågor… Knäppa ungar! 

(Men det visade sig att det bara var fråga om ombyte från leken ute på gården då de topp till tå smutsat ned sig).

Så fort Anton fick veta att Izak var med rusade han fram till vagnen där han satt.

”Heeej Izak!” sa han med sin ljusaste röst och lade huvudet på sned och började gulla.

Man verkligen ser hur det bara lyser kärlek och vördnad ur hans ögon och Izak verkar bli lika glad och fascinerad tillbaka av Anton. Mysigt!

Då papporna slutat jobba avslutade vi dagen med en mysig och rörig tacomiddag ihop.

Izak - dressed for success.

Idag vid hämtning var det inte alls svårt att få med sig Anton.

”Ska vi gå ned till parken och leka med Elias?” frågade ja honom.

”Jaaa!” ropade han och var redan på språng.

Så fort han sedan fick syn på Elias sken han upp.

”Alias!” ropade han glatt.

”Amton!” ropade Elias tillbaka.

Tydligen är det så de kallar varandra. Efter att gillande ha konstaterat att de hade likadana skor sprang det snabbt iväg på bus.

Med solglasögonen på satt sedan jag och Tina med småttingarna och pratade av oss de senaste, bara för att då och då panikartat då och då titta upp i rädsla för vart busungarna tagit vägen…

Men det fanns ingen anledning att oroas, de lekte så fint ihop och pratade och skrattade.

Såhär skrev Tina på sin blogg;

”…sen har vi Anton som vi träffade idag. Anton och Elias har inte lekt så värst många gånger. Men dom gånger vi träffas har dom så kul tillsammans. Elias är inte alls blyg som han har en tendens att vara annars. Vi träffades i en lekpark idag Ådalen. Killarna lekte, skratta och satt ner i sanden och bara prata med varandra, jag ville så gärna vara en liten fluga just då så jag kunde surra fram och lyssna vad som sas. Det som slog mig efter lekens slut var att jag sa inte till eller skällde på Elias en endast gång, inte en gång under 1.5 timmes lek. Och inga konstigheter när vi skulle gå hem heller. Det har aldrig hänt förrut, aldrig. Det måste ju säga nåt om både barnen och deras mammor. Alla är vi av samma skrot.”

Ja, jag är himla glad att vi alla är av samma skrot! ♥

När det började bli dags för middag och vi var tvungna att gå meddelade Elias att han skulle fråga sin pappa om han fick komma hem till Anton och leka någon dag.

En utmärkt idé!

”Hej då Alias!” sa Anton när vi skildes åt.

”Hej då Amton!” svarade Elias.

Amton och Alias!

Tilde hittade till sin lycka en hävstång och tränade hårt för att snart kunna vara stark nog att haka på grabbsen.


Medan Emil nöjde sig med att chilla i vagnen och suga på en tå ;)

Idag hade jag planer på att möta upp Veronica och hennes pojkvän GH. Hon skulle ringa när hon vakande. Men jag förstod snabbt att det inte handlade om samma tid som vi småbarnsföräldrar vaknar. Så efter att jag lämnat Anton på dagis fortsatte jag upp till centrum.

Där stötte jag av en slump på Tina och Emil som alltid är lika glad. Så vi gjorde sällskap i några affärer. Jag skulle som vanligt inte köpa något, men det är ju så lätt att synda. Ännu lättare när man entusiastiskt får bekräftat att ”Ja, det där är ett riktigt klipp!” av Tina samtidigt som jag i min tur hejar på henne med ”Det där skorna kommer du ha så stor användning för”. Visserligen kanske inte den kommentaren inte värt så vidare mycket då den kommer från någon som mestadels bara äger skyhöga opraktiska klackskor som står i garderoben och samlar damm. Men det funkade!

Klockan ett ringde Veronica, då hade hon vaknat. Ja, vad var det jag sa?

Så jag hämtade Anton och så träffades vi på en picknick vid Soluret.

Veronica hade berättat att GH var väldigt barnkär, men om det var någon som blev kär så var det Anton i GH. Så de två sprang runt och spelade fotboll och hoppade omkring medan Tilde ena stunden kämpade för att hinna ifatt dem och bollen, för att i nästa stund göra en tvärvändning och skynda sig fram till filten där vi satt och börja tigga till sig bullar från Veronica. Så med den barnpassningen kunde jag själv sträcka ut mig på filten och bara njuta av solen. Me like!

Efter en stund kom Jessie och joinade oss och ännu senare även Jonas.
Så det blev ännu än lång skön dag i solen.

Veronica & GH.
Foto: Anton Kingston


Gruppbild på fotbollslaget.


Veronica & Tilde.


Anton demonstrerar sin pinn-mustasch.


Som att blicka in i framtiden 13år; tonårs Tilde ”Ja ba hallå!”

Blir man inte bara så glad när solen skiner?!

Jag blir i alla fall barnsligt glad, men kan inte riktigt bestämma mig om jag vill hoppa omkring och hjula i gräset eller bara ligga och jäsa i solen. Så vad passar då bättre än att hälsa på mormor och morfar och mysa ute på deras tomt där man kan göra vilket som.

Anton blir precis likadan och sprang runt som en yr höna och blåste såpbubblor ena sekunden för att i nästa cykla, eller låssas paddla med syrran i gummibåten.

Tilde imponerade med sin stapplande gång, men tyckte gräs var fruktansvärt konstigt och obehagligt och skrynklade ihop ansiktet i en sur min så fort hon dratta på ändan. Helst ville hon nog bara glida runt på någons arm, men nu är det faktiskt på tiden att den lilla divan börjar gå! För hon kan ju, han bara inte vill!

Så alla hejade vi på och jublade varje gång hon tog sig ända fram till någons famn.

”Tänk att nästa söndag så fyller Tilde ett år!” sa jag till Anton.

”Oh my gaah!” utbrast han då och slog ihop händerna.

Snacka om att mormors uttryck gör intryck!

Idag spenderade vi en mysig heldag i Tranebergsparken tillsammans med Max, Linnéa och Izak.

Med strålande sol, picknick och glada kids blev det en toppen dag.

Jag och Jonas blev dessutom bortskämda med en födelsedagspresent i form av ett äventyr från ”Live it”, som jag får berätta mer om då vi satt ett datum.

Vilka vänner man har!!

Idag tog jag och Tina en promenad i vårsolen med våra minsta. Fördelen med att gå på promenad med en annan mamma är att man inte behöver förklara eller be om ursäkt för de fyrtiofjorton avbrotten då det ska vyssas, matas, mutas och ske omplacering i vagnen.

För visst är det skönt att umgås med folk som är i samma sits som en själv?

Tina berättade att hon var så glad att hon fått bra kontakt med två av mammorna som har barn på samma dagis och som hon kommer jätte bra överens med.

När vi sedan tog en lunch i centrum sammanföll det sig så att just de mammorna hade vägarna förbi så att även jag fick chans att träffa dem. Då visade det sig att det ena av dem inte var någon annan än Lotta som jag gått på samma dagis som. Är inte världen liten och går inte tiden fort?!

Plötsligt träffades vi där av en slump och insåg att vi nu har barn som är lika gamla som vi var då vi brukade hänga på dagisgården ihop..!

Kul att få träffa Vällingbys mammamaffia i alla fall!

Tilde & Tina.


Caroline & Emil.

Anton har ju uttryckt att han vill ha en lillebror – ”en till liten kort kille” i familjen.

Så vilken tur att Jonas har fått äran att ha Izak som Gudson. Anton och Jonas har därför anammat termen Gudbröder.

Å helt klart verkar det som att brödralika kärleken är ömsesidig då man kan se hur Izak fascinerat följer Anton med blicken och skrattar åt alla hans påhitt.

På morgonen berättade Jonas för Max och Linnéa hur vi brukar köra klassikern "killarna mot tjejerna" hemma. Det kan handla om att ta på sig skorna först eller äta upp maten eller egentligen vad som helst.

Han påstod också att killarna är bäst, men det där måste han fått om bakfoten…

Dessutom är det där dagisfasoner. Men eftersom detta ändå är en barnblogg kan jag väl lika gärna fortsätta med dagisfasonerna och demonstrera att tjejer faktiskt är bäst!

Detta samtal utspelas i vår stuga på förmiddagen;

Jonas: Jag och Max drar och åker lite bräda nu, men vi är tillbaka till lunch.

Sofia: Men hinner ni det? Klockan är ju elva nu!

Jonas: Jaa, det är lugnt!

Samtidigt utspelar sig ett annat samtal i den andra stugan som går ungefär såhär;

Max: Jag och Jonas åker till backarna nu, så vi är väl framme där om en halvtimme.

Linnéa: Men det tar ju knappast en halvtimme att åka dit?

Max: Jo, vi tar bara en bil så det går fort.

Linnéa: Det går väl inte fortare för det? Det lär minst ta en timme!

Max: Nejdå, vi är tillbaka till lunch.

Nästan exakt en timme efter att de åkt ringde grabbarna och meddelande att de var framme.

Jag och Linnéa tittade på varandra och himlade med ögonen.

Vid lunchtid ringde grabbarna på nytt och meddelande att de nu stod i liftkön redo att ta sig upp för sitt första åk.

Igen tittade jag och Linnéa bara på varandra utan att säga något.

Först klockan fyra var de tillbaka och då var solen nästan på väg att gå ned och liftarna stängda.

Ingen bräda för oss tjejer alltså. Men, men… Man kan ju alltid trösta sig med tanken på att man i alla fall är bäst!

Detta var det närmaste jag kom att åka bräda idag…

På kvällen blev vi bjudna på en god middag. När kidsen sedan somnat och med lite vin i glasen blev vi filosofiska.

”Jag är precis samma person som jag var innan jag fick barn” sa Max.

Vi alla nickade instämmande.

”Ja, jag tycker att jag är precis som jag var då vi gick i gymnasiet” lade Jonas till.

Alla så nickade vi igen…

Därefter bytte vi samtalsämne till världshändelser och politik. Två timmar senare hade Jonas somnat på madrassen på golvet som vi dragit fram till kidsen och Linnea tackade för sig och gick för att natta Izak.

Jag och Max kämpade tappert på med dryck och snack, men insåg så småningom att även vi var tvungna att gå och lägga oss för att orka upp imorgon.

Då slog det mig – inte handlade någonsin samtalen om politik då vi träffades och festade under gymnasietiden. Inte heller har jag något minne av att Jonas somnade på golvet (fast det är klart att det kan ha hänt). Och definitivt gick vi inte och lade oss innan klockan tolv eller ens bekymrade oss över morgondagen.

Så kanske, bara kanske har föräldraskapet förändrat en lite ändå…

Man kan ju undra varför leoparden som vi såg i djurparken vart så fascinerad av oss. Såg den oss möjligen som potentiella byten?

Jonas var helt säker på att det var kidsen som den siktat in sig på och nog verkade det så då den intensivt följde dem med blicken och slickade sig runt munnen.

När jag googlade efter leopardens föda fick jag upp en sida där det stod att den består utav alltifrån vårtsvin, babianer och mellanstora antiloper till små däggdjur och fåglar. Lite längre ned stod det sedan ”människoätande leoparder är ganska sällsynta”.

Ganska sällsynta, vilken tur då...

Ganska skönt att vår egna lilla leopardunge är totalt ofarlig i alla fall…

Granntanten ringde inte socialen, istället fick vi trevligt besök av farmor som kom farandes som räddaren i nöden med en stor kasse mat.

Hokuspokus – så hade hon trollat fram en god middag. Med hjälp av Anton förstås, viktigt att nämna då Anton menade att det var honom man skulle tacka för maten. Fast i själva verket ville han mest glida runt på farmors arm som en liten apa och gnaga på hennes halsband precis som han gjorde som baby.

Jonas som fortfarande har jouren hade fått några timmer ledigt att vila upp sig, då han inte fått sova ordentligt på flera dygn. Men av den anledningen gick han också och lade sig direkt efter middagen.

Efter att farmor trollat bort disken och lekt med kidsen, läste hon en saga för Anton och så – hokuspokus – sov han!

Ska nog be farmor om de där magiska formlerna hon sitter inne på!

Foto: Antons namngivning 080816. Farmor och Anton (10mån).

Idag fortsatte det oavbrutna lekandet med julklapparna. Medan jag försökte lära mig nya kameran, testade Jonas och kidsen Move till PS3. Efter att ha kört de olika ”pröva-på-spelen” som man fick med ska vi absolut köpa oss EyePet – ett virtuellt husdjur.

Genom den medföljande kameran ser man sig själv på TV-skärmen tillsammans med det lilla apliknande djuret som man genom att själv agera kontroll kan få att hoppa, springa och leka som man vill.

Anton tycker att Tilde är en nos-nos (=sötnos).

Senare var vi bjudna till farmor och farfar på god middag tillsammans med Anna, Calle, Victor och Sara.

Anton var lite småtrött och orkade inte sitta med vid bordet utan ville hellre titta på Bamse.

Matvraket Tilde däremot trivs som bäst där det finns mat och gjorde allt hon kunde för att med sina knubbiga små fingrar försöka få tag på något ätbart.

Då farmor till efterrätt serverade lingonperfe fick Tilde ett kex. Men det hamnade snabbt på golvet och på två sekunder hade hon istället greppat min sked med parfe och styrt mot munnen.

Sedan gick det inte att få stopp på den lilla gourmén.

Faster Anna i kusinernas julkapp till Annas mage och aubergine.

Man kan ju undra vem Anton Kingston får alla sina idéer ifrån...


Gudbarn Anton Kingston.


Gudmor Angie...

Jag och Angelica tog med oss båda kidsen upp till centrum i tron om att vi skulle kunna ta en fika och prata lite och kanske hinna med lite shopping.

I sann ”lattemamma” anda beställde jag och Angelica varsin latte medan Anton fick en chokladboll och Tilde nöjde sig med att leka med en sked. Så långt gick allt bra… Vi började spåna inför Nyår, men konversationen gick ungefär såhär:

Angelica: Jag tänkte på nyår…

Jag: Anton, spring inte iväg så att jag inte ser dig!

Angelica: Jo, på Nyår, kanske vi skulle kunna…

Jag: Anton, vems mössa är det där? Lämna genast tillbaka den!

Angelica: Vi skulle kunna…

Jag: Anton, klättra ned från julgrannen!

Angelica: Alltså, det jag tänkte säga var…

Anton: Jag är BAJSNÖDIG!!

Angelica: Tror ni att ni kan få barnvakt till nyår eller..?

Tillslut bestämde vi oss för att lämna café och ta en sväng i affärerna istället. Vi gick till Lagerhaus där jag hittade ett nytt duschdraperi och badrumsmatta.

Samtidigt hälsar Anton på en tant och hennes lilla hund.

Jag går fram, för hundens säkerhets skull. Tanten berömmer mig för mina fina barn och går sedan glatt vidare i affären. Jag tar Antons hand för att leda honom vidare och upptäcker då att han tagit med sig chokladbollen (som jag trott att han ätit upp) och som han nu krampaktigt har mosat till en varm gegga.

Jag lägger geggan på fotstödet på vagnen och torkar snabbt av hans kladdiga små fingrar.

Efter att jag har betalat tar jag med mig kidsen ut för att vänta på Angelica som stod som nästa i kö till kassan.
När hon kom ut berättade hon hur kassörskan högt hade beklagat sig över tanten och hunden då hon precis fått plocka upp bajs på golvet.

”Så vidrigt, fattar man inte att man inte kan gå med odresserade djur i affärer!” hade hon sagt och himlat med ögonen.

Jag tittade snabbt mot fotstödet på vagnen efter chokladgeggan, och javisst, den var borta!

Så därför tog jag beslutet av vi genast skulle ta mina odresserade djur och lämna centrumet för idag.

Väl hemma lyckades vi genom effektivt teamwork få kidsen matade, badade och i sängs.

Nate kom sedan över och joinade oss på mat och vin och så kunde vi tillslut återuppta vår planering för nyår.

En fras i vår familj för att beskriva mig och syrran var en gång i tiden ” lilla storastyster och stora lillasyster” vilket var menat att antyda på vår mognadsgrad. Vilket jag avskydde! Men som Maja fortfarande älskar att slänga ur sig så ofta hon kan. Men idag fick jag min revansch då Maja bevisade att hon faktiskt har gått om mig i mognad, så långt att hon till och med gått och blivit tant!

Idag var jag och syrran nämligen och shoppade i Bromma Blocks. Hon kom och hämtade upp mig med bilen och så drog vi i väg med tildis i baksätet. Men nytaget körkort och ny bil ser hon ganska stolt ut där bakom ratten.

”Jag spelade jätte hög musik på vägen hit!” erkände hon.

”Jag hade gjort samma sak!” sa jag (som själv inte har körkort).

Men om jag hade haft det hade jag definitivt pumpat hihop på maxvolym och kanske gasat lite för mycket lite för ofta.

”Vad lyssnade du på då?”

”Savage Garden!” svarade hon.

Jag kunde inte låta bli att skratta åt min söta lilla syster.

Hur mycket tant är man inte om det här är den typ av musik som man ”pumpar” på högsta volym i bilen? En mycket söt liten tant, men ändå!

Tantspåren fortsatte att göra sina avtryck under shoppingturen. För av alla saker man kan bli uppspelt över hittade hon de konstigaste.

”Nämen titta vad roligt en vitlökspress!” sa hon och lyfte upp den med glittrande ögon.

Jag höll på att skratta ihjäl mig!

”Lilla storastyster och stora lillasyster!” kläckte jag ur mig med nöje.

Söta tant Maja ;)