Idag fick vi soffbordet vi beställde förra veckan och det blev så snyggt! Nu ser TV-hörnan riktigt stylish ut! Bara resten av vardagsrummet kvar då. Om vi bara kan ta och komma överens och bestämma oss hur vi vill ha det...
För ni vet smaken är som baken! 

Anton var också mycket nöjd över att vi fått hem bordet. Eller nej, han var rättare sagt mycket nöjd över kartongen som bordet levererades i. Med hjälp av pappa förvandlades det till en liten stuga. Jonas karvade till och med ut fönster och målade takplattor så den blev riktigt fin.

Anton hämtade dit mängder av leksaker och lekte där större delen av dagen. När det blev kväll ropade jag på honom att det snart var läggdags.
”Färdig!” ropade han från huset.

Färdig? Jag gick lite oroat och kikat in i lådan. Men det fanns ingen anledning att oroa sig. Nej då, där låg han så fint nedbäddad minsann. Både sin kudde och sitt täcke och självklart sitt lilla lejon hade han hämtat dit.

”Jag sova i mitt hus!” sa han och det lät mer som ett krav än en fråga.

Jag tittade på Jonas och han ryckte på axlarna.

”Jaja, om han tror att han kan sova där så…” sa han.

Dessa ord var som déjà vu från min egen barndom då jag och syrran fått vår lekstuga (som än idag står på tomten). Jag var totalt förälskad i det lilla huset och hade fejat och fixat hela dagen. När kvällen kom ville jag, precis som Anton, inte gå därifrån.

”Det kommer bli mörkt!” sa pappa förvarnande.

Nejdå, det var inget problem. Jag har ju aldrig varit mörkrädd.

”Det kanske finns små djur också!” menade pappa.

Äsch, så längde det inte är sköldpaddor (vilket är det enda djur jag skräms av) så var väl inte det något problem.

Pappa tittade på mamma och hon ryckte på axlarna.

”Jaja, om hon tror att hon kan sova där så…”

Nöjt packade jag allt jag behövde för en övernattning ute i lekstugan.

En halvtimme senare var jag smått panikslagen av mörkret och alla smådjur. Detta gjorde att jag tillslut tog mina saker och lämnade lekstugan och min stolthet för att gå in.

”Men vad gör du här?” sa pappa med en allt för uppenbar och glad vad-var-det-jag-sa min.

”Äh, jag ångrade mig!” sa jag nonchalant.

Men jag har aldrig varit någon bra lögnare.

Antons stuga låg visserligen i vårt varma vardagsrum som varken var särskilt mörk, då vi satt i soffan framför TV:n, och som jag sannerligen hoppas saknar smådjur.

Men Anton fick ingen ro. Då och då skakade kartongen till, eller så hördes ett nynnande, eller så öppnades den lilla utskurna dörren och ett glatt litet face tittade ut.

”Försök sova nu Anton!” tyckte jag efter en halvtimme.
”Ligg stilla!” beordrade Jonas tio minuter senare.

”Blunda!” befallde jag tio minuter efter.

”Sov unge!” gormade Jonas då vi gett det en timme.

Men hur lätt är det att ligga stilla i sitt lilla hus när grannarna, det vill säga jag och Jonas, pratar och TV:n ger ifrån sig både ljud och blinkande sken.

Som en extra tease skulle dessutom pappan envisas med att titta på Toy Story. Som vad jag vet i alla fall är tänkt att vara en barnfilm. Så för att det skulle bli någon sömn överhuvudtaget tog jag tillslut och bar ut barnet till sin säng och nattade honom på det valiga viset. Medan jag mumlade klyschan ”det är ju en dag imorgon också…”, för en högt protesterande stugfes och kände mig som en tråk-morsa.

Till farmors ära samlades hela familjen Sundqvist hemma hos mamma och pappa för en god middag på kvällen. Farbror Lennart, Aja, Gustav och Lina hade kommit upp från Kalmar och tillsammans hade vi det riktigt trevligt med en massa mat, dryck och prat till sent.

Anton är verkligen förtjust i Tildes gåbil (hans fd.) och vill gärna provköra den.

Både jag och Jonas har försökt förklara att den är till för bebisar och att han är en för stor kille.

Det har han respekterat. Men idag när vi höll på att stöka för att komma iväg till dagis och jag var upptagen med att klä på Tilde sin overall. Då passade han på..!

”Den passar stora killar!” ropade han överlycklig från hallen.

Såhär fann jag honom…

Den officiella Halloween morgonen startade med en riktig skräckupplevelse för Anton.

Mitt i morgonstöket med påklädning och toalettbesök och allt annat som hör till, så stod TV:n på och en musikkanal spelade videos.

Plötsligt gav Anton ifrån sig ett förtvivlat skrik och kastade sig i famnen på mig.

”Du-tajen går sönder!” snyftade han och pekade skakandes mot TV:n.

Du-tajen betyder dinosaurie och musikvideon som spelades var MTMG’s. Jag försökte hitta på en historia om att de sedan tog dinosaurien till läkaren och lagade honom. Men Anton var helt förstörd!
Så tack MTMG... Tack för att ni inte bara pajjade vår son och vår morgon utan för att vi nu i framtiden inte kommer våga ha musikkanalen på som bakgrundsmusik till vårt morgonstök..!

Äntligen var Jonass jour slut. Men min slitiga vecka då jag fått pröva på hur det känns att vara singelmamma, avslutades med en stor final, en riktig kaos kväll.

Då kidsen turats om att hålla mig vaken till halv ett, kunde jag tillslut krypa i säng.

Jonas var då och lämnade tillbaka jourbilen på jobbet och som vanligt kunde jag inte somnade förrän han var tillbaka. Men så fort han var det somnade jag på stört. Dock hann jag inte slumra många minuter innan Jonas skakade om mig.

”Shit, jag glömde låsa på jobbet, så jag måste tillbaka”, sa han.

Jaja, så låg man på nytt vaken och väntade på att få ro.

Så när han väl var tillbaka var jag helt utmattad och väldigt lättad över att äntligen få blunda. Men på nytt hann jag inte mer än att precis somna in förrän det plötsligt ringde på dörren. Jag och Jonas tittade yrvaket på varandra men skyndade oss sedan till dörren. Där står vår granne som bor en våning över oss, en äldre herre på snart 90år.

”Jaha, vems påhitt är det här?” sa han, rufsig i håret och iklädd pyjamas.

”Vad menar du?” sa Jonas.

”Ja, jag bor ju i Söderberga!” sa han.

”Ja, du bor här i huset men en våning upp”, sa Jonas.

”Jaha, men vems påhitt är det här då?” upprepade han uppenbarligen förvirrad.

Efter att ha försökt prata honom till rätta utan framgång erbjöd jag mig att följa med honom upp. Där stod dörren vidöppen så jag ledde in honom.

”Här bor du!” sa jag.

”Jaha när flyttade jag hit då?” frågade han.

”Ja, jag vet inte riktigt, jag vet bara att vi är grannar”, sa jag.

”Ja, jag känner igen dig, men den där andra han är ny!” sa han och syftade på Jonas.

Jag försökte sedan övertyga honom att han gjorde bäst i att gå och lägga sig, så skulle han se att allt säkert var mindre förvirrande i morgon bitti.

Han nickade och stapplade iväg mot sovrummet, så jag önskade honom godnatt och gick ned till mig.

Jag var vid det är laget mer död än levande, men fick ingen ro att sova. Å lika bra var väl det för vid fyra ringde det på dörren igen. Gubben.

”Jaha, vems påhitt är det här?” sa han.

Vi försökte förklara att han gått fel och att det var andra gången för i natt. Men han verkade inte minnas och började istället prata om sin fru som tydligen satt fast någonstans. Han berättade sedan en osammanhängande historia som syftade på att hans fru skulle vara handikappad och bo i lägenheten mitt emot.

”Ja, och nu är hon fast på scenen!” avslutade han.

”Scenen?” sa jag frågande.

”Ja, scenen!” sa han och började nu bli en aning irriterad på oss.

Ja, och såhär fortsatte alltså natten med påringningar och förvirrade samtal. Totalt skulle jag uppskatta att jag hann få mig cirka en timmes sömn innan det var morgon och dags att få iväg Anton till dagis. Så en aning sliten är man idag…

Ett stort grattis till lill’syrran Maja som tog körkort idag!!

Läste just på Aftonbladets hemsida att ens sovställning kan avslöja hur man är som person.

Att jag helst sover på mage gör att jag tillexempel kategoriseras bland gruppen människor som beskrivs som ”sällskapliga och fräcka, men med en tendens att vara nerviga och sköra. De gillar inte kritik, eller extrema situationer”.  

Nervig och skör vet jag inte och extrema situationer hör väl hört lite till vardagen för mig kan jag tycka.
Men, men…

Vi diskuterade just sovställningar i somras och då vet jag att ”farbror” Calle trodde att ens sovposition är ett arv från hur man blev lagd att sova som bebis. Kanske det kan stämma?
Jag vet att när jag var liten så sa de på BVC att barnen skulle sova på mage, så på mage fick jag sova då och gör som sagt än idag…

Både Jonas och Anton sover utslagna på rygg i vad som enligt Aftonbladet beskrivs som ”sjöstjärnepositionen”. Men med en avancering i form av att ha ena armen över huvudet och den andra över ansiktet. Tilde gjorde även hon samma sak i början, men nu har hon börjat snurra och kura ihop sig i alla möjliga konstiga positioner. Så hon kanske har en lite schizofren personlighet då, ja vi får väl se…

"Kanelbullepositionen??"

♥  ♥

I veckan öppnades det ett nytt köpcentra i Bromma. Så vi drog dit med kidsen för att kolla läget.

Å precis så blev det också, vi åkte dit kolla läget och åkte därifrån. För att kriga sig fram i den där trängseln är inte vår grej. Speciellt inte med tanke på att sonen har talanger som; snabb, nyfiken och klåfingrig på sitt CV. Det bara går inte!

Utanför en av de nyöppnade butikerna var det en lång kö med avspärrningsstängsel likt vid en konsert. Väntetiden för att komma in var så lång att de till och med ställt ut Bajamajor.

Ja, ni fattar, helt galet!

Så istället styrde vi vår kos mot stackars farmor som i dagarna fått operera blindtarmen akut och därmed fått ställa in en resa. Stackars söta farmor, inte rättvist!

Imorse när jag och kidsen låg och tittade på barnprogram och mornade oss ringde Jonas.

”Jag har blivit Gudfar!” kungjorde han stolt.

”Grattis!” ropade jag.

”Jahoo!” ropade Anton och började hoppa i sängen.

”Blää!” ropade Tilde som antagligen insåg att detta betydde att hon inte längre skulle vara minst och sötast.

”Va roligt, jag vill också bli Gudfar!” sa jag avundsjukt.

”Gudfar kan du aldrig bli fattar du väl, då får väl se till att pusha Angelica så kanske du kan få bli Gudmor”, sa Jonas.

”Jo jag antar det” sa jag.

Men just nu spelade det ingen roll, jag var så glad för Max och Linneas skull. Allt hade gått bra och imorse hade de fått sin efterlängtade, perfekta lilla pojke!

Fast enligt Anton var det inte Linnea som fött barn utan Max. Eller rättare sagt Bax som Anton uttalar det.

”Bax host host, så, bebis ut från halsen”, förklarade han från mig.

”Menar du att Max har hostat upp bebisen?” sa jag som hade för mig att det inte riktigt är så det brukar gå till.

”Ja från Bax tjocka mage!” sa Anton.

Hans ord, inte mina!

Sedan fortsatte Anton att förklara att även farbror Calle har en bebis i sin mage. En kompis bebis till Tilde.

Så då tycker jag faktiskt, att om både Max och Calle kan bli mammor, kan väl jag få bli Gudfar!!

Så blev det precis så det inte fick bli…

SD har alltså fått makten att vara med och bestämma hur Sverige ska se ut de kommande fyra åren.

Du som har Facebook, joina kampanjen ”Vi gillar olika” för att visa ditt missnöje!

Kampanjen ”Vi gillar olika” blev en omedelbar succé. Över 100 000 läsare ställde sig bakom uppropet bara under gårdagen. Över 35 000 har också hittills gillat kampanjsidan på Facebook. Det är en rekordsnabb uppslutning bakom en kampanj som nu blir viktigare än någonsin. Men vi behöver nu bli ännu fler som säger "Vi gillar olika".

Skälet är uppenbart. I natt fick Sverige för första gången ett nationalistiskt parti i riksdagen.

Har lyckats dra på mig en riktig förkylning. Inte kul… Men skönt att det är helg och att Jonas var gullig att ta barnen i morse så att jag kunde få ligga kvar i sängen och hosta och tycka synd om mig själv en stund.

Trots att jag kände mig som ett vrak ville jag i alla fall se till att rösa. Har stått och velat lite mellan två partier men viktigast känns nästan bara att lägga min röst på vilket som för att minska SD’s chans att komma med i Riksdagen.

Så medan jag och Jonas tog med en slumrande Tilde för att rösta fick Anton följa med mormor och morfar på äventyr.

 

Natten till idag sov Anton hos farmor och farfar. Skönt med lite sovmorgon tänkte jag. Så varför vaknar jag då klockan sex och är klarvaken? Så typiskt!

Senare, vid tre ringde farmor.

”Anton råkade somna i vagnen och jag har försökt väcka honom men det går inte. Hur ska jag göra?”

”Det går inte att väcka honom” sa jag.

För så är det! Man skulle kunna släpa med honom till en rockkonsert och han skulle snarka till takten av musiken.

Men farmor vet sina grejer och med lite kittel och muta i form av glass slog lill'monstert till slut upp sina blå. 

Kul hade de haft i alla fall, farmor och Anton. Vart och tittat på teatern ”Lilla syster kanin”.

”Roli toki lillasyster nin” berättade Anton med ett stort leende när han sedan återlämnades på kvällen.

Själv hann jag inte mer än att pussa honom godnatt innan jag drog ut på en girls night out för att fira Zandra som fyller 25år!

Jag ser nu att det ser ut som att gudmor tafsar på mig, men så var inte fallet.
(Hon vet att jag är upptagen)

Efter en tung, och vad som känns som en väldigt lång helg, är det dags att återgå till verkligheten och vardagen. Jag känner mig ganska tom och har svårt att finna något ”roligt” att skriva om just nu. Men jag är säker på att min fina lilla familj snart kommer ge mig inspirationen tillbaka.

Så länge bjuder jag, på begäran av farmor och mormor, på Antons önskelista inför den kommande 3års dagen.

 

♥

Igår var det dags att träna igen. Så på kvällen kom partyprissarna mormor och morfar förbi och hjälpte till och sitta barnvakt (då Jonas har jouren) så att och Angie kunde ge oss ut.

Jag tänker inte skriva om hur vi gick vilse, igen, för det börjar faktiskt bli smått pinsamt!

Jag vet inte vem som såg tröttast ut när vi kom tillbaka. Vi med vår dåliga kondition eller morföräldrarna som passat kidsen.

Så jag tackade för hjälpen och de gav sig av hemåt, nu återstod bara att få Anton att sova. Vilket var lättare sagt än gjort då han var i ett lyckorus, hög av mormor och morfars kärlek. Han ville visa precis vart morfar suttit i soffan och hur han visat mormor hur man borstar tänderna. Femton gånger om. Men sedan tar energin plötsligt slut och han somnar bokstavligen mitt i en mening och jag får bära honom till sängs.

Okej, one down, one to go, tänker jag och tittar på Tilde som ger mig ett stort tandlöst leende.
Trollungen min ♥

Efter att ha lämnat Anton på dagis kom pappa (morfar Anders) och hämtade mig och Tilde.
Planen var att vi, tillsammans med Maja skulle åka till Fotografiska. En kul grej eftersom vi alla gillar foto.
På väg att plocka upp Maja ringer pappa för att kolla hur långt hon kommit. Inte alls visar det sig. Hon låg och sov!
Morr, småsyskon!!

Tillslut hasade hon i alla fall ur sängen och ned till oss i bilen. Sedan övningskörde hon hela vägen till Stadsgårdshamnen.

Det som lockat mig till museet var min favorit fotograf Annie Leibovitz med sin utställning: A Photographer’s Life 1990-2005.

Jag tycker hon lyckas fånga karaktärer och känslor på ett så otroligt bra sätt.

Många av hennes ikoniska bilder av kända personer var med men varvades med hennes egna privata bilder med nära och kära.

Det här är några av mina personliga favoriter…

Kollade även in de andra pågående utställningarna. Svenske Lennart Nilssons som 1965 var först med att fota ett foster.

Såg också Vee Spears, en fotograf som jag inte kände till sedan tidigare.

Tilde verkade gilla det också. Mest kanske för att det var mysigt att få lite quality time utan konkurrens från brorsan.

På kvällen träffade jag Angie för att ta en promenad. För som jag skrev tidigare har ju vår träning gått sådär.

Eftersom vi bor grannar bestämde vi oss för att mötas, ta en sväng runt vårt område och sen tagga hem. Vi började gå samma väg som vi tagit de tidigare gångerna men kom så småningom till ett vägskäl.

”Kom vi fortsätter hitåt!” sa Angie och började gå rakt fram.

”Okej, men vet du vart den här vägen leder?”

”Nä, men det är lugnt vi lär ju känna igen oss”, menade hon.

”Tror du? Jag lovar att vi kommer gå vilse!”

Till historien hör att jag och Angelica under våra skolår tillsammans gick vilse på varenda utflykt. En gång när vi hade orientering i fyran hamnade vi på ett ställe som inte ens fanns med på kartan. Två timmar efter att vi skulle ha varit hemma började vi känna oss ganska uppgivna. Så medan vi satte oss ned på en sten beredda att svälta ihjäl i skogen startade lärarna en skallgång efter oss.

Tillslut hittade i alla fall vår klassföreståndare oss tack vara att han hört oss sjunga vårt farväl till världen. Bokstavligen! ”Oh happy day” tror jag det var vi sjöng.

En annan gång inte långt senare försvann Angie efter en skolutflykt. Jag kommer inte ihåg detaljerna kring den gången bara att det slutade med att en lärare fick sparken.

Efter det fick vi två alltid gå med en lärare så fort vi skulle någonstans med klassen.

Så ni kanske förstår att jag var lite osäker när vi nu gav oss ut på okänd mark.

Men ajaa tänkte jag, det här är ju ändå våra kvarter hur vilse kan vi gå?

Efter våra steg hade jag totalt glömt bort det bekymret och var istället fullt koncentrerad på att lyssna på det senaste inom Angies lovelife. Ytterligare några kvarter och jag hade totalt glömt bort att ens se mig om vart vi var.

”Vart är vi!” sa vi båda i mun på varandra.

Vi försökte lokalisera oss med det var kolsvart ute och inga skyltar fanns att läsa.

”Jomen jag tror det här är vägen som bussen brukar köra till Brommaplan. Alltså ska vi gå åt det här hållet!” sa Angie och pekade på en uppförsbacke.

”Säker?”

”Ja!” sa hon.

FEL!!
Det var inte alls dit vi skulle gå! Vi vart bara mer vilse. Dessutom höll jag på att pinka på mig och Angie hade fått skavsår.

Tur att lill’morsan alltid är redo med plåster.

Tillslut lyckades vi på något sätt i alla fall hitta hem, vilket vi alltid gör… Snacka om bra träningspass!

Borttappade bra, men hemma bäst!

Sommaren lider mot sitt slut och den har gått alldeles för fort, som alltid. Men för att hylla de fina dagar som varit tänkte jag göra ett litet sommarcollage med bilder.
Tänk så mycket minnen!
Det har varit midsommar, fina dagar på Tyvö, Anna och Calles vigsel, grillfester, picknicks, utflykter, bad och lek.
Så har ni, nära och kära, något kort (som jag inte redan har lagt upp) och som ni vill dela med er av så får ni mer än gärna maila eller MMS’a mig. Det skulle göra mig så glad!