Vår familj har slutat med att storhandla. I alla fall tre fjärdedelar av vår familj. Vilket har lämnat mig ensam med ansvaret att veckohandla mat, blöjor etc.
Detta beror främst på att killarna inte kan hålla sams.
För eftersom jag är den som vet, eller tror mig veta, vad vi behöver har det blivit att jag ansvarar för att hämta och pricka av varorna på inköpslistan. Detta lämnar tyvärr Jonas med ansvaret för babyn och odjuret. Ja just det, odjuret aka Anton Kingston.
Han kanske ser oskyldig ut med sina blåa ögon då han blinkar sött med sina långa ögonfransar. Men då vi närmar oss en affär blir blicken plötsligt tom och all hyfs är som bortblåst. Bara en enda sak existerar…
”Måste springa!” säger Anton när vi är framme vid affären.
Och redan när man lyfter ut honom ur bilen börjar hans små ben veva i luften och släpper man honom är han borta på två röda.
Det som lockar är de mekaniska bilarna (eller helikoptrarna eller något annat fordon) som man stoppar ett mynt i och så får ungarna åka i 30 sekunder medan de vickar lite fram och tillbaka och ger ifrån sig något monotomt ljud.

Min fråga till alla butiksägare är; VARFÖR?!
Varför envisas alla matkedjor med att ställa dessa helvetesmaskiner utanför sina butiker?
Det tillför en sådan dramatik till något så vardagligt som att gå och handla.
Synen av en stressad och olycklig förälder som sammanbitet får släpa sin skrikande unge därifrån är allt för frekvent förekommande.
Kanske om det fanns någon slags barnvakt (fångvakt?) som kunde stå där och passa barnen medan man gick och handlade. Då vore det något!
För som det är nu… Suck…
Även om man faktiskt lyckas få med sig Anton in i affären, förbi bilarna, så är abstinensen så stark att han kan ta till vilka medel som helst för att ta sig tillbaka. Han har till och med hittat en genväg genom affären, mellan gångar och under hyllor som gör att han på det snabbaste och mest effektivaste sättet kan nå sitt mål.
Pappa kutar såklart efter, men det är lönlöst. Så jag har en stor förståelse för att Jonas inte har någon lust att följa med längre.

Själv är jag en sådan shopoholic att jag till och med tycker det är roligt att gå och handla mjölk. Därför tog jag villigt på mig uppgiften att själv handla idag medan Jonas passade kidsen.
Men hör på det här…
Inte nog med att ”veckohandling” i sig ger vuxenpoäng, hur många poäng blir det inte av att jag kör Shop-and-go med en sådan där liten scanner (eller ”blippare” som vi döpt dem till)?
Så lätt och så slipper man stå i kö vid kassan – I love it!

Fast lite nervös gör det mig också. För tvärtemot vissa som utnyttjar systemet felaktigt och inte ”blippar” alla varor, måsta jag säkerställa flera gånger om att jag fått med allt.
Värst är det när man blippar en vara och scannern ger ifrån sig en kraftlös signal och på skärmen visar texten ”varan kan inte hittas, visa i kassan”.
Är det något jag verkligen vill ha måste jag alltså lägga denna pryl i min vagn ”utan att betala” tills jag kommer till kassan. Plötsligt slår hjärtat lite snabbare och jag blir lätt paranoid. När som helst kommer säkert en väktare och hugger tag i mig.
”Hörru du lilla morsan, vad tror du att du håller på med”, kan jag tänka mig att de skulle säga.
Sedan för de mig till något hemligt förhörsrum där de kör klassikern badcop och goodcop tills jag bryter ihop och erkänner.
”Ja, det var jag! Jag blippade inte blockljuset!”
Sedan tar det en bild av mig där jag ser ovårdad och full ut. Inte för att jag skulle ha druckit utan för att det hör till ett riktigt mugshot att se full ut.
Sedan printar de ut bilden, stort, och sätter upp den utanför affären med ett stort rött kors över och med texten ”snattarmorsan”.
Stackars Tilde och Anton, de kommer bli retade och vi tvingas flytta…

Fast jäkla smidigt är det förståss med det här Shop-and-go.