Idag träffade jag och kidsen Tina och hennes son Elias.
Jag och Tina går way back, dagis faktiskt. 1991 började vi i ettan tillsammans och såhär skrev jag då i min "kompisbok" om Tina:

Mycket har hänt sedan dess och många minnen har vi i bagaget. Hur vi sjöng (skrek) Ronny och Ragges låtar på hennes balkong. Det vill säga tills hennes mamma kom och talade om vad ”pökpåse” betydde.
Hur Tina några år senare fick tag på den första ciggen som vi tjuvrökte och hur hon tog hand om mig under min första fylla.
Oj, oj, kids, ni skulle bara veta vad mamma och tant Tina ställt till med i våra yngre dar.
En vacker dag kanske vi kan dela med oss.

Numera kan det gå flera veckor, ibland månader innan vi hörs eller ses, men så fort vi träffas så känns det som om det var igår.

Extra kul är det förståss att vi båda lyckats ”glömma” pökpåsen samtidigt, vilket har resulterat i våra jämgamla barn. Mellan Anton och Elias skiljer det sig bara fem veckor och nu väntar hon en liten till beräknad i oktober, som alltså blir samma årskull som Tilde.

Idag hade vi stämt träff i parkleken Ådalen och på väg dit funderade jag över hur grabbarna skulle reagera på att ses igen. Sist de sågs tror jag knappt att de hade börjat krypa ännu.

Elias och Anton som bebisar.
Foto från: 2008-03-26

Snacka om att utvecklingen går fort, sedan dess har ju Anton lärt sig både gå, springa, hoppa och klättra. Och det var just det här jag gick och tänkte på. För förutom hans motoriska utveckling har han ju personlighetsmässigt också utvecklats till en mycket bestämd liten herre. En herre som ska gå, springa, hoppa och klättra just när han vill och känner för det. Undra hur Elias utvecklats och hur de två skulle fungera ihop?

Det dröjde ungefär en minut efter att vi mött Tina och Elias tills jag insåg att han var av precis samma skrot och korn.

Snabbt for han iväg och greppade en kratta som han började vifta med så att det stänkte sand överallt.

”Nej, Elias gör inte sådär!” sa Tina.

”Jo, jag måste!” sa Elias.

Samtidigt är Anton på väg upp på taket på en lekstuga.

”Nej, Anton gå ned därifrån!” beordrade jag.

”Nej mamma, inte farligt!” menade Anton.

Jag möter Tinas blick och vi ler förstående mot varandra.
Jag tror vi får ta och hänga lite mer. Jag och Tina mot Pretto-morsorna, våra vilddjur mot deras tamdjur. Det blir bra, mycket bra.

Tina och Tilde








Elias & Anton