Det är fascinerande med bebisar på så många olika sätt. Allt är så litet, och så mjukt!
Ta Tildes öron som exempel. De är som gummi!
När hon ligger och vrider på sig hamnar de ibland åt fel håll, och om hon ligger kvar så en stund så pekar det sedan rakt ut när man lyfter upp henne.

Morfar Anders hade precis samma tendens när han var baby. Det gjorde att gammelfarmor Kerstin blev orolig att det skulle bidra till att han fick utsående öron. För att motverka detta lindade därför gammelfarmor hans huvud så att öronen helt enkelt inte kund böjas.
En dag hade gammelfarfar Bertil som var marinofficer bjudit över sin chef. Jag minns tyvärr inte hans namn, men för att göra det enkelt kan vi väl kalla honom ”herr Andersson”.
Herr Andersson var en stor och respektingivande man, dock med ett par gigantiska utstående öron.
På besöket hade gammelfarmor stolt visat upp lilla Anders där han låg och sov i sin vagga.
”Men varför i all sin dag har ni lindat pojkens huvud?”
”Ja, jag vill inte att han ska få utstående öron” hade gammelfarmor börjat förklara, men snabbt tystnat och rodnat då hon kom på vem hon talade med.
Herr Andersson hade gett Kerstin en allvarsam blick och sedan Anders.
”Om bara min mamma hade tänkt på det när jag var liten!”

- Rooolit!

Så med det i åtanke gott folk tog jag saken (Tilde) i egna händer, och skåda den märkbara skillnaden…

Idag hade vi en ganska lugn och slapp dag, jag och barnen. När Jonas kom hem åkte vi över till mormor och morfar för att lämna Anton, då de ska agera barnvakter inför faster Annas bröllop imorgon.
Jag kunde såklart inte låta bli att ta med min nya leksak!