När jag kom för att hämta Anton från dagis berättade fröken Anna om Antons dag.
Först hade Anton tillsammans med två andra killar (Miakel och någon annan) lekt Batman och turats om att hoppa ned från ett bord. Så hade en av killarna trillat omkull, men Anton trodde att han hade blivit knuffad av Mikael.
”Säg förlåt!” hade då Anton uppmanat Miakel.
Mikael - som var oskyldig - hade skakat på huvudet.
”Jo, inte putta. Säg förlåt!”
Detta hade imponerat på fröknarna och jag blev såklart mallig.

Lite senare hade Anton och en kompis uppräckt att det satt ett hänglås till en dörr på gården. Antons kompis hade gått fram och ställt sig på tå, och kunde på så vis precis nå upp till låset.
Så var det Antons tur. Han hade gått fram och sträckt på sig allt han kunde, men nådde inte upp.
”Anton, hoppa”, hade fröken Anna sagt.
Anton hade tittat på henne med rynkad panna. Men sedan hade han backat några steg, hoppat några gånger och gått fram och försökt igen.
Gullplutt!

På kvällen var vi bjudna hem till farmor och farfar i Alvik. Farfar hade lagat lasagne som all var överens om att vara den godaste de någonsin ätit. Alla utom Anton som var för upptagen med att leka med sina leksaker för att äta alls.
”Leksaker” är för övrigt veckans nya ord och upprepas ofta.