--- DELAR AV DETTA INLÄGG ÄR LÖSENORDSKYDDAT! ---
För att ta del av hela inlägget samt bilder -
Klicka här > http://kingstonochnoelle.blogg.se/privat/2010/july/20100501-lordag-antligen-ar-hon-har.html#comment

Hon var beräknad den 26:e april. Men jag hade mentalt förberett mig på att hon skulle komma tidigare. Men så fel jag hade! När gått både en, två, tre, fyra och fem dagar över tiden, vilket kändes som en evighet, började jag tro att hon aldrig skulle komma. Jag var trött och hade ont och kände mig stor som ett hus. Nej vänta, jag var stor som ett hus. Till och med Anton hade dagarna innan spärrat upp ögonen när han fick syn på min mage och utbrustit.
”Stooor mage, stooor bebis!”
Jag var rädd att han skulle ha rätt, men jag var redo. Bara hon ville ta och komma någon gång!
Allt var planerat, babyväskan var packad och mormor och morfar var bokade som barnvakter till Anton.
”Ja, bara det inte blir på valborg för då ska vi ha fest” hade mamma sagt till mig.
Men såklart att jag började få värkar under valborgsnatten.

Från början visste jag inte om det var på ”riktigt” eftersom jag haft ganska kraftiga förvärkar som kommit och gått i några veckor nu. Men efter midnatt tog det till och jag väckte Jonas.
”Jag tror det är på gång nu”, sa jag.
”Okej, jag fixar kaffe”, sa Jonas och lunkade upp (betydligt mer sansad än då Anton skulle födas).
Vid två-tiden ringde jag Danderyds BB och berättade att jag hade värkar som kom ungefär var sjätte minut.
”Ja, vi har fullt just nu och vi ser gärna att värkarbetet har kommit igång lite mer innan vi tar in någon”, sa barnmorskan till mig.
Så det fanns inte så mycket mer att göra än att vänta. Jonas låg i soffan och tittade på TV medan jag gick varv efter varv runt i vardagsrummet.
Tid halv sex hade jag så pass ont att jag ringde på nytt och bad att få komma in, och de sa att det gick bra. Så det var bara att ringa och väcka barnvakterna a.k.a festprissarna. De hade hunnit sova två timmar när vi levererade en morgonpigg Anton.
Vi kom in till BB och skrevs in kl 06:10. Jag blev då undersökt av barnmorskan Kerstin som konstaterade att jag ”bara” var öppen 3cm.
”Ja, vi får väl se om ni får åka hem igen, det är inte ovanligt för omföderskor att vara öppna ett par centimeter i några dagar”, sa hon sedan.
I helvete heller, tänkte jag, men sa;
”Men jag tror verkligen att det är på gång, att hon kommer idag”.
”Ja, vi får väl se”, sa barnmorskan igen och log.
”Ja…” svarade jag och försökte le, men såg antagligen grotesk ut med mitt krampaktiga leende.
”Stanna här en timme så gör vi en ny undersökning då och ser om det har hänt något.”
Efter att hon lämnat rummet var jag snabbt uppe på fötterna för att ”jobba ut” ungen.

Efter en timme kom en annan barnmorska, Mirja, och undersökte mig.
”Oj, bra jobbat, det blir nog en bebis idag trots allt!”
”High five mamma!” sa Jonas.
”Lustgas tack!” bad jag.
Det fick jag. Sedan var jag borta intellektuellt. Varje gång en värk var på gång hyperventilerade jag som en galning vilket resulterade i att jag blev sjukt snurrig och hörseln försvann.
Jonas tyckte det var väldigt underhållande och skämtade med mig om det genom att göra teckenspråk och mima varje gång jag påpekade att jag inte hörde vad de sa.
Barnmorskan och sköterskorna skrattade och tyckte han var väldigt lustig.
Jag tyckte plötsligt att han hade en konstig panna och började skratta jag med.
”Panna, haha…” sa jag och pekade på honom.
”Vadå?” undra Jonas.
Effekten av lustgasen började försvinna.
”Jag vet inte”, sa jag uppriktigt.
Sedan skickade Jonas sms till våra nära och kära för att tala om att det var på gång.
Angelica svarade snabbt och frågade hur jag mådde. Jag ville promt svara själv, men lyckades bara åstadkomma ordet ”bäng” och trycka på skicka-knappen innan nästa värk kom.

När klockan var 10:45 hade jag krysstvärkar och 11:04 var hon här – världens mest efterlängtade lilla flicka.
Underbara, perfekta, lilla Tilde Noelle!


En lycklig mamma och Tilde Noelle, en blondin på 3380g och 50cm.


En stolt pappa och Tilde.

Ganska lika varandra är dom barnen, förutom att Anton hade mörkt rufsigt hår. 
Anton vägde 3410g och var också 50cm då han föddes.