Idag fick vi soffbordet vi beställde förra veckan och det blev så snyggt! Nu ser TV-hörnan riktigt stylish ut! Bara resten av vardagsrummet kvar då. Om vi bara kan ta och komma överens och bestämma oss hur vi vill ha det...
För ni vet smaken är som baken! 

Anton var också mycket nöjd över att vi fått hem bordet. Eller nej, han var rättare sagt mycket nöjd över kartongen som bordet levererades i. Med hjälp av pappa förvandlades det till en liten stuga. Jonas karvade till och med ut fönster och målade takplattor så den blev riktigt fin.

Anton hämtade dit mängder av leksaker och lekte där större delen av dagen. När det blev kväll ropade jag på honom att det snart var läggdags.
”Färdig!” ropade han från huset.

Färdig? Jag gick lite oroat och kikat in i lådan. Men det fanns ingen anledning att oroa sig. Nej då, där låg han så fint nedbäddad minsann. Både sin kudde och sitt täcke och självklart sitt lilla lejon hade han hämtat dit.

”Jag sova i mitt hus!” sa han och det lät mer som ett krav än en fråga.

Jag tittade på Jonas och han ryckte på axlarna.

”Jaja, om han tror att han kan sova där så…” sa han.

 

Dessa ord var som déjà vu från min egen barndom då jag och syrran fått vår lekstuga (som än idag står på tomten). Jag var totalt förälskad i det lilla huset och hade fejat och fixat hela dagen. När kvällen kom ville jag, precis som Anton, inte gå därifrån.

”Det kommer bli mörkt!” sa pappa förvarnande.

Nejdå, det var inget problem. Jag har ju aldrig varit mörkrädd.

”Det kanske finns små djur också!” menade pappa.

Äsch, så längde det inte är sköldpaddor (vilket är det enda djur jag skräms av) så var väl inte det något problem.

Pappa tittade på mamma och hon ryckte på axlarna.

”Jaja, om hon tror att hon kan sova där så…”

 

Nöjt packade jag allt jag behövde för en övernattning ute i lekstugan.

En halvtimme senare var jag smått panikslagen av mörkret och alla smådjur. Detta gjorde att jag tillslut tog mina saker och lämnade lekstugan och min stolthet för att gå in.

”Men vad gör du här?” sa pappa med en allt för uppenbar och glad vad-var-det-jag-sa min.

”Äh, jag ångrade mig!” sa jag nonchalant.

Men jag har aldrig varit någon bra lögnare.

 

Antons stuga låg visserligen i vårt varma vardagsrum som varken var särskilt mörk, då vi satt i soffan framför TV:n, och som jag sannerligen hoppas saknar smådjur.

Men Anton fick ingen ro. Då och då skakade kartongen till, eller så hördes ett nynnande, eller så öppnades den lilla utskurna dörren och ett glatt litet face tittade ut.

”Försök sova nu Anton!” tyckte jag efter en halvtimme.
”Ligg stilla!” beordrade Jonas tio minuter senare.

”Blunda!” befallde jag tio minuter efter.

”Sov unge!” gormade Jonas då vi gett det en timme.

Men hur lätt är det att ligga stilla i sitt lilla hus när grannarna, det vill säga jag och Jonas, pratar och TV:n ger ifrån sig både ljud och blinkande sken.

Som en extra tease skulle dessutom pappan envisas med att titta på Toy Story. Som vad jag vet i alla fall är tänkt att vara en barnfilm. Så för att det skulle bli någon sömn överhuvudtaget tog jag tillslut och bar ut barnet till sin säng och nattade honom på det valiga viset. Medan jag mumlade klyschan ”det är ju en dag imorgon också…”, för en högt protesterande stugfes och kände mig som en tråk-morsa.