Idag var det dags för Antons 3-års koll på BVC. Anton såg fram emot att få åka tunnelbana och skötte sig utmärkt. Höll handen hela vägen, satt stilla på tuben och till och med hjälpte till och knuffa på vagnen när jag körde fast i en snödriva.

”Jag hjälpa dig mamma, jag stor kille!” sa han.

Väl framme hos Barnmorskan fortsatte han imponera med att galant klara alla test. Men efter en kvart började han tröttna på den intensiva utfrågningen.

”Har du några kompisar på dagis?” frågade Barnmorskan.

”Jag har många kompisar!” betonade Anton.

”Vad roligt! Vad heter de då?”

”Inget!”

”Men Anton!” sa jag, men fick en blick av barnmorskan och förstod att det inte var meningen att jag skulle lägga mig i.

”Vad tycker du om att äta för mat då Anton?” frågade barnmorskan för att byta spår.

”Inget!”

Skit, tänkte jag. Hur fungerar det här egentligen? Får han minus i protokollet nu?

Men så gick han fram till mig som höll Tilde i famnen och gav henne en spontan puss på näsan.

Barnmorskan charmades uppenbarligen av detta då hon kom av sig och fnissade till.

Sedan vände hon sig mot dator och knappade in något.

Vad är det de antecknar egentligen?

 

När vi skulle gå sa barnmorskan att han hade varit duktig och skulle få välja ett klistermärke ur en kartong.

”Jag tar två!” sa Anton och blinkade med ena ögat mot henne.

Hade jag haft armarna fria hade jag slagit mig för pannan. Varför fick vi för oss att lära honom den där blinkningen?!

Jäkla söta, smarta, kaxiga unge!