Detta var första natten sedan jag blev tvåbarnsmor som jag sovit en hel natt ostört. Tack gode Gud för barnvakter!

Klockan nio vaknade vi dock utav att Jonas jourtelefon ringde och han var tvungen att dra iväg och jobba. Det lämnade mig alldels själv i lägenheten, vilket också var en evighet sedan. Vad tyst det var! Men så hör jag en hund skälla. Det måste vara grannens hund, den har jag aldrig hört förut! Vilket genast fick mig att inse att mina barn skäller högre än hundar…

 

Sedan njöt jag av att kunna äta en hel frukost sittandes ned, följt av ett besök till toaletten med stängd dörr utan att någon kom och störde och ställde fyrtiofjorton frågor om varför jag inte står upp när jag kissar.

Är det såhär det är att vara singel? Jag minns inte att jag tog vara på dessa enkla nöjen då.

Jag gled vidare i min morgonrock och slog på datorn, laddade upp filmerna från igår, bloggade lite.

Vad snabbt det går utan två kids i knät, fantastiskt!

Sådär ja, då var det avklarat. Nu hade jag all tid i världen att göra precis vad jag ville…

Ja just det… Najs! Humm… Vad ska man hitta på då? Inget att värt att se på TV, nähäpp.

Jag tar en Babybellost – Mmm, det här är livet!

Strosar sedan ut i vardagsrummet och blir stående där i tio minuter.

Jag har absolut ingenting att göra – jag känner mig rastlös!

Lägenheten är tyst och tom – jag känner mig ensam!

Jag får syn på ett foto av Anton och Tilde och saknanden slår nästan omkull mig. Jag vill att mina små monster ska komma hem NU!!