Minns ni när man var liten då man kunde bli sådär total förälskad i en ägodel att man ville ha med den överallt?

Anton har en sådan relation till sin Svampbob mössa.

Den har varit gömd och glömd under sommaren, men när jag häromdagen packade fram höstplaggen fick han syn på den. Det blev ett kärt återseende och den gula mössan med Svampbobs ansikte på åkte på direkt.

”Titta den passar ju jätte bra till dina nya gummistövlar som du fått av farmor”, sa jag.

Men det skulle jag inte ha sagt, för nu ville han även ha dem på sig.

Aja, de var ju nya och oanvända så jag lät honom gå omkring med dem och mössan inomhus.

När det började bli läggdags tyckte jag att han kunde ta av sig ytterplaggen. Det tyckte inte han.

Och eftersom jag efter alla åt tillslut träffat min överman när det gäller envishet, somnade Anton nöjt iklädd mössan, kalsonger och gummistövlar.

Själv hade jag en period, då jag var kanske fem år, då jag alltid skulle ha kjol. Att det var höst och kallt ute spelade ingen roll. Inga undantag gjordes, inte ens när vår familj med vänner skulle ge sig iväg ut och paddla kanot gav jag vika.

Att alla andra barn skulle ha overall eller att mamma och pappa tjatade spelade ingen roll. Jag antar att det var då mina envisa föräldrar insåg att de mött sin överman i envishet. Så det fick bli en kompromiss.

Tittar man på bilder från den paddlingsfärden ser man hur jag glatt sitter i en kanot med mamma och pappa, iklädd overall och kjol. Jag kan inte påstå att jag var någon trendsetter, men om det någon gång skulle bli på modet så vet ni vem som var först!