Igår kväll var Anton hängig och snorig, så vi bestämde att han skulle få vara hemma från dagis idag.

 

Det gick dock inte riktigt ihop med mina planer som var att shoppa inför imorgon.

Då ska vi nämligen ha avskedsfest för Natta som drar till Egypten i några månader och jag behöver därför något nytt att ta på mig. Men vad gör man?

 

Jo, man packar ned kidsen i vagnen med filt och picknick och ger det ett försök.

Å ett bra försök var det, men det kommer dröja länge innan jag vill och orkar göra om det!

 

Anton satt lugnt i vagnen i ungefär tio minuter. Sedan ville han gå själv.

”Okej, men då får du gå bredvid vagnen!” sa jag.

”Okej mamma!” sade Anton sött.

Så jag gick på det. Tre sekunder senare var han borta. Kvar stod jag med Tilde och vagnen och kände paniken växa. Det fanns ingen möjlighet att jag skulle kunna ta mig fram och hinna ikapp honom med vagnen. Så jag var helt enkelt tvungen att välja. Jag kände mig som i "Sophis choice" och var tvungen att lämna ifrån mig ett barn. Snabbt var jag i alla fall tvungen att fatta ett beslut och det blev att lämna Tilde och vagnen för att springa efter rymlingen. Jag resonerade som så att hon i alla fall skulle finnas kvar på samma ställe tills jag kom tillbaka tillskillnad från sin bror.

När vi alla var återförenade fick Anton sätta sig i vagnen igen under kraftiga protester.

”Gå ner! Gå ner! Gå ner!” skrek Anton oavbrutet som en huligan.

Tillslut gav jag efter och gav honom en ny chans.

”Men då får du inte springa iväg den här gången!” sa jag strängt.

”Okej mamma!” sa han och log.

Lögn! Klart han sprang iväg!

Tre gånger gick jag på det!

 

Men sedan började han intressera sig väldigt för shoppingen. Inne på HM valde han ut kläder till sig själv och ville sedan vara med och betala. Så vi gjorde det till en lek.

Nästa butik var Gina Tricot där jag bestämde mig för ett par svara leggings.

”Kom Anton så går vi till kassan”, sa jag.

”Jag betala!” sa han och tog byxorna och sprang före.

Framme vid kassan stod några personer före i kö. Men det brydde sig inte Anton om utan traskade förbi dem alla.

”Hallå! Hallå!” ropar han tills han fick butiksbiträdes uppmärksamhet.

”Hej”, sa hon och böjde sig över disken för att se honom.

”Jag betala!” sa Anton och gav henne byxorna.

Genast började alla skratta, butiksbiträdet och de i kön.

”Betala?” sa Anton som inte förstod det komiska.

Jag tyckte nästan lite synd om honom när han ville vara så duktig. För det här var ju helt klart ett steg i rätt riktning ifrån godissnattandet på Ica.