De senaste hämtningarna på dagis har varit minst sagt besvärliga. Fröknarna har berättat om det ena upptåget efter det andra. Alltifrån rymningar till matvägran och utbrott.

Så idag när en fröken kom fram fick jag genast ont i magen. Vad skulle han nu ha ställt till med?!

 

Men när hon kom närmare såg jag att hon log stort.

”Vad har ni gjort med Anton! Han har varit helt fantastisk idag!”

Lämningen hade i och för sig gått ovanligt smidigt det måste jag erkänna, men man vill ju inte ta ut något i förskott.
Men då jag gått där ifrån hade han Anton varit på toppenhumör och berättat om sin helg, visat upp sina nya solglasögon och sagt att han älskar sin mamma(!), därefter hade han ätit en rejäl portion vid lunch och haft kul ute på gården.

 

Så våra ansträngningar i helgen måste ha lönat sig!

För jag och Jonas tog verkligen till oss de råd vi fått av BVC och barnspecialisten på dagis som handlade om trots.

Vi förstod att vår tidigare ”bad cop/good cop”-metod som vi kört med här hemma, då Jonas gormar och jag daltar, bara var att lägga ned.

Så vi förberedde oss inför påsken och långledigheten som om vi skulle ute i krig. Vi gjorde planer, lade upp strategier och gick igenom metoder…

- Och uppenbarligen gav det resultat!

 

Så genom att ge Anton lite ”egentid” med mamma eller pappa varje dag, vara konsekventa och hålla oss till fasta rutiner, verkar vi ha fått bukt med trotsen.

Eller gör jag precis det jag sa att jag inte skulle göra – tar ut det i förskott…