Det är klart att även små barn tar in, tolkar och grubblar över det som de ser och hör. Men ibland kan man glömma bort det som vuxen.

 

Häromdagen när vi satt och åt middag allihopa pratade jag och Jonas om lite allmänna saker.
Jonas berättade bland annat om ett jobb som han och kollegan Katta hade varit ute på.

Vi märker att Anton lyssnar och ser lite besvärad ut.

”Vad heter hon?” frågar han efter en stund.

”Vem då?” undrar Jonas.

”Hon du jobba me?”

”Katta heter hon”, svarade Jonas.

”Pappa kär i Katta?” sa Anton då och såg olycklig ut.

Lilla hjärta pärtat mitt!

”Nej, pappa är kär i mamma vet du väl!” sa Jonas.

Anton bekymrade min sprack då upp i ett leende.

”Bra pappa!”

Jag håller helt och hållet med – bra! ♥