Så drar en ny jourvecka ingång… En vecka då man knappt får se Jonas och knappt hinner gör något annat än att ta hand om kidsen. Härligt!

Men jag är inte bitter! Kanske bara lite…

Fast nog är det väl så att man har det ganska bra om man har sådana lyxproblem. Om en vecka är det ju över, då är vi tillsammans igen, och med lite mer pengar på fickan. Inte så dumt trots allt…

 

När Jonas lämnat oss på eftermiddagen för att slita, gjorde Anton och Tilde allt de kunde för att slita ut mig. De tjatades och skrek om mat, fast inte den maten jag lagade förstås. Den var ”usch blä”, citat.

Sedan skulle det kollas på film, efter att de tre första filmerna jag satte på bojkottades efter ca fem minuter in i vardera film, blev det tillsist Tarzan som vann Antons hjärta.

Då skulle det vrålas och slås sig om bröstet. Man skulle ju kunna tro att det skulle skrämma en liten tjej på åtta månader, men tvärtom! Hon joinade in i med ett lyckotjut och bankade allt vad hon kunde med sina små nävar på mitt bröst. Sedan skulle Mini-Tarzan och Baby-Jane ut på äventyr i djungeln och jag skulle vara transportmedlet.

”Du är apmamman!” bestämde Anton och hoppade upp på min rygg.

(Varför blir jag ständigt tilldelad denna roll som apa..?!)

Konstigt nog fanns det väldigt många leksaker i denna djungel som vi begav oss till, och de skulle allas dras fram. Medan Tarzan rastlös kastade den ena efter den andra efter sig gick Jane efter och provsmakade dem. Sist i ledet gick apmamman för att plocka upp de förkastade och ner dreglade leksakerna och lägga tillbaka dem på sin ursprungliga plats.

 

På något sätt lyckades jag i alla fall tillsist lura ned dem i badkaret för ett kvällsbad och till och med få deras tänder borstade.

Vid läggdags ville sedan Anton inte ligga i sin säng om inte jag låg bredvid, och det blir lite svårt då Tilde är vaken. Så vi kröp alla ned i stora sängen.

”Jag vill titta på Tarzan igen!” sa Anton.

Så okej, jag var beredd på att det skulle ta ett tag att få dessa två att varva ned så vi kunde väl lika gärna ha något att titta på under tiden.

Men innan introt till filmen var över låg de båda helt utslagna och Anton snarkade högt.

Endast en timme efter ordinarie läggtid var en trött apmamma ganska nöjd över det resultatet.

Så söta (när de sover)!