Om man inte tycker att det är bökigt nog som det är att lämna på dagis, så kan man ju alltid ställa till det lite mer för sig själv. Så det var precis vad jag gjorde…

 

Ute var det snorhalt och det första jag gjorde då jag kom ut från porten var att nästan dratta på ändan.

Nere på gården mötte jag en granntant som var desto bättre förberedd med broddar och stavar.

”Ja du gör nog bäst i att hålla dig i vagnen!” uppmanade hon mig.

Jag nickade och log mot henne, och fortsatte stapplande framåt.

 

Under vår något långsamma promenad upptäckte Anton (en aning sent) att träden inte hade några löv.

Jag försökte pedagogiskt förklara förloppet med löven som faller på hösten.

”Nähä, det där trädet har ju löv!” ropade Anton och pekade på en gran som stod på en liten kulle.

”Nja, det där är en gran. Granar har inte löv, de har barr”, sa jag.

”Nää…” sa Anton.

 

Jag är inte direkt någon Skogsmulle-mamma. Men jag vet i alla fall så mycket som att granar inte har löv. Ja, om jag ska vara ärlig kanske det är det enda jag vet om skog och natur. Så jag tänkte att jag skulle briljera med min kunskap, innan sonen själv går om mig i utveckling.

 

Så jag parkerade vagnen med kidsen på parkvägen och tog tre stora kliv upp för kullen, mot granen, för att hämta lite barr.

Det var bara det att det inte alls var en kulle… Det var en snödriva. En snödriva med en gran i mitten, och så jag förstås, fast där med snö upp till midjan.

Va gör jag nu?!

Då ser jag granntanten komma med sina stavar. Jag vinkar till henne och hon möter min blick med en förskräckt min.

Då slår det mig; hon kanske tror att jag sitter och kissar!

För tanten vänder bort blicken och går istället mot vagnen.

”Hur är det?” böjer hon sig fram och frågar Anton.

Anton ger ifrån sig en suck och rycker uppgivet på axlarna.

Jag måste göra något! Måste säga något så hon förstår att vi är en normal familj och att hon inte behöver ringa socialen.

”Alltså det finns en pappa med i bilden!” är det första jag får ur mig.

Anton nickar glatt.

”Ja, han är en bajskille!” bekräftar han stolt (Jonas jobbar med avlopp).

Å nej! En kissmamma och en bajspappa! Vad ska hon tro? Nu kommer hon garanterat ringa socialen!

 

På något sätt fick jag kraft nog att ta mig loss och klättra ur mitt snöfängelse och tillbaka till vagnen.

”Jag gör nog bäst i att hålla i vagnen”, sa jag som en bekräftelse på hennes tidigare uppmaning.

Hon nickade och knatade sedan snabbt vidare med imponerande snabba små steg.