Den där hemska mamman som kastar sin unge i asfalten – det är jag!

Finns det något värre än att höra sitt barn gråta? Jodå, när det är en själv som försakat det!!

 

När vi kom till dagis imorse var alla kidsen ute på gården. Så jag parkerade vagnen med Tilde utanför och öppnade bara dörren in till dagis för att snabbt slänga in Antons ryggsäck. På den lilla stunden hade Anton lyckats klättra upp på innergårdens staket och hängde och dinglade över asfalten.

Mitt hjärta hoppade till och jag rusade genast dit för att rädda honom från ett störtfall.

Men han klängde envist kvar.

”Det är inte falit mamma!” menade han och var inte villig att komma ned.

 

Tillslut lyckades jag locka ned honom genom att erbjuda honom skjuts på min rygg in till gården.

Erbjudandet mottogas glatt och han hoppade förbluffande smidigt upp på min rygg trots alla lager av påbyltade kläder.

”Jihoo, hoppla!” ropade han.

Så vi galopperade fram till grinden och Anton tjöt av förtjusning vilket gjorde att vi fick alla dagisfröknar och hans kompisars blickar på oss.

”Håll i dig nu för nu måste jag öppna grinden!” sa jag och lösgjorde ena handen om honom för att få upp grindlåset.

”Okej!” sa han, men agerade precis tvärtemot och släppte greppet runt min hals.

 

Tjoff! På en sekund for han i backen, med huvudet före! Tjutet som kom från honom uttryckte precis smärtan som jag själv kände i mitt hjärta!

Tårarna strömmade ned för hans små kinder och ögonen var bara som två streck på grund utav hans förvridna ansiktsuttryck.

Jag kände hur allas blickar brände mig i nacken och jag började genast kallsvettas då jag lyfte upp min förtvivlade son från marken.

”Dumma, dumma mamma. Förlåt! Det var mitt fel!” mumlade jag och vyssade och pussade honom nästan maniskt.

”Inte… Ditt… Fel..! Dumma… Marken!” snyftade Anton och klappade min kind med sin halvfuktiga torkskåpsluktande vante.

 

Snabbt var en fröken framme hos oss och lyfte bort Anton från min famn. Hon ville väl rädda honom från hans hemska mamma, vilket man kan förstå.

Så motvilligt lämnade jag över min hulkande prins och gick därifrån med en klump i bröstet.

 

Jaja, jag antar att man någon gång ska börja traumatisera sitt barn, så varför inte framför publik.

Nu kommer väl de stackars dagisbarnen fly av rädsla då de ser mig. Slut på jubel och smeknamn som ”busmamman” då man hämtar. Jag är en fruktansvärd människa. Dumma, dumma mamma..!