Det var en väldigt trött mamma och baby som imorse, efter att ha lämnat AK på dagis, hasade in på BVC.

Kan väl tycka att Tilde får skylla sig själv eftersom det var hon som höll låda i natt. Men att dessutom hålla mig vaken som är gammal och trött och inte orkar vara uppe hela nätterna längre tycker jag inte är helt schysst.

Något vidare trevlig nattsällskap är hon inte heller. Nej, för efter mörkret infunnit sig förvandlas min änglalika jollrande glada lille prinsessa till ett minimonster med blottade hamstertänder och hysteriskt viftande nävar.

 

Hur frustrerande det än är så är jag tillräckligt logisk för att förstå att hon inte rår för det och jag inte kan bli arg på ett litet oskyldigt barn. Istället är jag ologisk nog att ta ut min ilska på den intet ont vetande och sovande Jonas. Minsta lilla snarkning och han kan få en armbåge i magen á la Hulk Hogan.

”Där får du!” tänker jag och mina ögon lyser elakt upp i mörkret.

Det är bara det där hesa växande mohaha-skrattet som saknas för att inte mista mig för en Disney-häxa.

Jag antar att mörkret har sin inverkan även på mig…

 

Jag berättade för barnmorskan om Tilde och hennes nypåkomna idé om att vara uppe på nätterna och hon sa, likt farmor, att det kan handa om separationsångest. Att småbarn när de är i Tildes ålder kan känna oro om de plötsligt vaknar och inser att de är ensamma och inte ser mamman (eller pappan).

 

För att få henne att känna sig trygg i hennes säng fick jag rådet att börja vänja henne vid att somna själv i sin säng på kvällarna. Istället för i min eller Jonas famn, som hon gör nu.

 

Härligt, behöver jag säga något mer än att jag redan nu ser fram emot kvällens nattning av två ickevilligt nattade barn…