Idag styrde vi vår kos mot Ramsö för att spendera några dagar med Max, Linnéa och prinsen på deras landställe. Anton var i överlycklig redan i bilen för att han skulle få träffa ”sina coola kompisar och Djim” (hunden) och då han fick reda att vi dessutom skulle åka färja sista biten ut var han i extas.

Självklart ville han kliva ur när vi var ombord på färjan och göra mig nervös genom att hänga vid relingen. Men det gick bra. Efter en kort båtfärd körde vi upp på ön och förbi en stor skylt.

”Vad stod det på skylten?” frågade Anton ivrigt.

”Rindö” svarade Jonas.

”Å, va hemskt!” sa Anton med ett plötsligt bekymrat tonfall.

”Vad är hemskt?” frågade jag.

”Att dö…”

(Rindö, Rin-dö).

Men så fort han fick syn på Max vid sin båt var det glömt.

Framme vid stugan möttes vi inte bara av härligt väder utan två små solstrålar i form av Linnéa och Izak. Vi hann även hälsa snabbt på Max föräldrar innan de gav sig av därifrån och sedan var det full fart.

 

För kidsen var det som att komma till ett nöjesfält. De kunde bada i badbalja på altanen, gå ut med hunden i skogen och hoppa studsmatta på tomten.
Vilken inte bara Anton utan även Tilde slängde sig på så att det studsade så högt att de for ned med sådan kraft att de nästan tappade andan samtidigt som de kiknade av skratt.

Jag blev lite nervös över att de hoppade som galningar så nära varandra och kanten.

Men Anton försäkrade mig att ”det är ingen fara mammis”.

Men då Max efter ett tag visade fyrhjulingen vart även jag som ett barn. Men den lyckan tog snabbt och abrupt slut då det visade sig att fartdåren i mig och den nervösa morsan inte kan samarbeta på en fyrhjuling. För då Anton började störtgråta då jag skulle backa ut gjorde jag en panikbromsning, med gasen… Inte så farligt tyckte jag först, eftersom det bara tog en sekund och ett litet skutt, innan jag insåg vad som var galet. Men då jag fick syn på Max sammanbitna min, Jonas förskräckta uppspärrade ögon och Anton som slutat skrika men som stod som förstenad fortfarande med öppen mun, förstod jag att jag nästan skrämt ihjäl dem.
Så vi bestämde snabbt i samförstånd utan att egentligen behöva säga något att det var slut på åkandet den dagen och att jag, med Anton som relativt svag konkurrent, tog hem titeln dagens dåre.

Som tur var verkade den yngsta charmören på stället inte bry sig om att jag var en dåre. Mys ♥