Jag hade redan varit vaken i några timmar då Anton slog upp sina blå.

”Jag vill ha en bulle!” var det första han sa.

Om denne lilla skit som nu knappt väger tretton kilo plötsligt vill stoppa något i sin tomma mage så visst, vad som helst!

Vill han leva på bullar och glass så får han det, bara han äter!

 

Dock serverades det inga bullar i avdelningens matsal, utan det fanns enbart att köpa i kafeterian nere vid entrén.

”Ta på dig kläder och hoppa i skorna så går vi!” sa jag glatt.

”Neeeej! Jag vill inte ha kläder på mig!” sa han då plötsligt.

”Jomen, du måste ha kläder på dig om vi ska gå ned och köpa bulle. Ta på dig nu!” sa jag käckt, glad över hans återfunna aptit.

”Inga kläder!” morrade han och spände ögonen i mig som om jag helt klart måste ha tappat vettet för att komma med en sådan uppmaning.

 

Efter att ha diskuterat frågan i tio minuter var jag tvungen att intala mig själv att denna trilskhet var ett friskhetstecken och något att glädjas åt (för att inte gå i taket).

Efter att ha övervägt vad som var viktigast – att få på honom kläder eller få i honom mat – fick det bli som det blev.

 

Iklädd enbart kalsonger gick Anton vinnande ur striden ned till kafeterian där vi tillslut kunde köpa den förbaskade bullen.

 

Efter segermåltiden kom Jonas och vi spenderade en ganska ”normal” förmiddag tillsammans. Anton hade helt klart fått tillbaka lite av sin energi, men hans plötsliga växlingar i humöret tydde på att helt frisk det var han inte.

Ytterligare ett gott tecken på att han i alla fall var på bättringsvägen var då han högt meddelade att han nu behövde gå på toa för första gången på två veckor. Han gjorde sedan ett tappert försök utan resultat, som han i framtiden kommer hata mig för att jag var tvungen att dokumentera.

Då vi på eftermiddagen fick beskedet att vi med lite medicin i bagaget kunde få permis var glädjen stor, i alla fall för mamma och pappa. Att behöva lämna alla fina leksaker, nyfunna vänner och lekterapin var nog lite vemodigt även om man får hoppas att det är just de sakerna han kommer minnas av denna vistelse.

 

Nu åker vi hem! För gott, får vi hoppas!