Idag vid hämtning var det inte alls svårt att få med sig Anton.

”Ska vi gå ned till parken och leka med Elias?” frågade ja honom.

”Jaaa!” ropade han och var redan på språng.

Så fort han sedan fick syn på Elias sken han upp.

”Alias!” ropade han glatt.

”Amton!” ropade Elias tillbaka.

Tydligen är det så de kallar varandra. Efter att gillande ha konstaterat att de hade likadana skor sprang det snabbt iväg på bus.

Med solglasögonen på satt sedan jag och Tina med småttingarna och pratade av oss de senaste, bara för att då och då panikartat då och då titta upp i rädsla för vart busungarna tagit vägen…

Men det fanns ingen anledning att oroas, de lekte så fint ihop och pratade och skrattade.

Såhär skrev Tina på sin blogg;

”…sen har vi Anton som vi träffade idag. Anton och Elias har inte lekt så värst många gånger. Men dom gånger vi träffas har dom så kul tillsammans. Elias är inte alls blyg som han har en tendens att vara annars. Vi träffades i en lekpark idag Ådalen. Killarna lekte, skratta och satt ner i sanden och bara prata med varandra, jag ville så gärna vara en liten fluga just då så jag kunde surra fram och lyssna vad som sas. Det som slog mig efter lekens slut var att jag sa inte till eller skällde på Elias en endast gång, inte en gång under 1.5 timmes lek. Och inga konstigheter när vi skulle gå hem heller. Det har aldrig hänt förrut, aldrig. Det måste ju säga nåt om både barnen och deras mammor. Alla är vi av samma skrot.”

 

Ja, jag är himla glad att vi alla är av samma skrot! ♥

När det började bli dags för middag och vi var tvungna att gå meddelade Elias att han skulle fråga sin pappa om han fick komma hem till Anton och leka någon dag.

En utmärkt idé!

”Hej då Alias!” sa Anton när vi skildes åt.

”Hej då Amton!” svarade Elias.

Amton och Alias!

Tilde hittade till sin lycka en hävstång och tränade hårt för att snart kunna vara stark nog att haka på grabbsen.


Medan Emil nöjde sig med att chilla i vagnen och suga på en tå ;)