Det blev inte mycket sömn för varken mig eller Anton under natten. Eftersom Anton ville att jag skulle ”ligga nära” blev det att vi fick dela plats i hans sjukhussäng vilket bara i sig är ganska trångt och bökigt. Anton fick dessutom ingen ro i kroppen och höll på att vända och vrida sig hela tiden, det gjorde också att varje gång hans droppslang kom i kläm sattes ett alarm igång som vi var tvungna att ringa på en sköterska för att få hjälp med att stänga av (ca sju gånger).

Mitt i natten körde de även in ytterligare en säng i vårt rum. Men inte till oss utan till en mamma och hennes sju veckor gamla son med urinvägsinfektion som turades om att gråta resten av natten. Vilket gjorde att jag nu inte bara plågades utav sömnbrist och oro för min egen son utan även utav sympati för dem.

 

När ronden satte igång på morgonen sov Anton fortfarande, men doktor Karin verkade i alla fall vara bestämd på att vi skulle se till att få Anton att må bra och att de inte skulle släppa oss härifrån förrän han gjorde det.

Först vid klockan tolv gick Anton med på att lämna sängen. Men han ville inte äta och var ganska trött och fumlig i sina rörelser. I korridoren på avdelningen stötte vi ihop med nioåriga Mohammed som också låg inlagd och Anton och han fann snabbt varandra.

Mohammed visade oss till lekterapin där det fanns mängder av leksaker och olika lek- och pysselstationer, samt en liten utegård. Jonas och Tilde kom också dit för att hälsa på och under några timmar levde Anton upp och man kunde se skymtar av vår vanliga busunge, vilket var underbart.

 

Men på eftermiddagen var han trött. Väldigt trött! Vilket inte alls är konstigt med tanke på att han fortfarande vägrade både mat och dryck. Så vid fyra somnade han och då passade Jonas på att åka hem med Tilde som också såg ganska trött ut efter att ha sprungit runt hela dagen.

 

Efter att bara ha sovit i cirka trettio minuter vakande han och grät. Han hade ont, vilket bara trappades upp tills han skrek. Jag ringde efter hjälp, och en syrra kom in och sa att de skulle ringa efter en läkare som skulle ta en titt på Anton först innan de kunde ge honom något smärtstillande.

Det tog två timmar! Vilket kändes som tortyr för både mor och son.

 

När doktor Jenny tillslut kom kände och klämde hon på magen som ”kändes så mjuk och fin så”.

Inget som tydde på någonting alls alltså.

Fick också reda på att proverna som de tagit inte visade på något konstigt och att man fortfarande inte viste vad som orsakade hans anfall. Körtelbuk som tidigare tagits upp som eventuell orsak kunde dock uteslutas, men det kändes inte direkt som någon tröst.

Senare kom morfar Anders och hälsade på, men Anton var nog för dåsig för att registrera det och låg mest bara med huvudet ned i kudden.

 

Då kramperna avtog föll Anton i sömn och de kopplade på nytt på dropp över natten. Ännu en oviss och orolig natt följde.