Han är ju för rolig Anton! Så fort han fick minsta lilla energi tillbaka började han med sina lustiga upptåg igen.

Då vi packat ihop våra saker från sjukhusrummet började vi gå mot entrén där Jonas skulle komma och hämta oss. Så medans vi går där i korridorerna passerar vi några statyer som föreställer olika djur. Bland annat några pingviner.

”Mamma, pssst!” säger Anton och stannar upp.

”Vad är det?”

”Vi kanske ska gömma oss för pappa?” sa han.

I vanliga fall skulle jag sagt nej, men hans ögon lyste sådär busigt som jag längtat efter att se hela veckan, så jag kunde helt enkelt inte motstå.

”Okej, vart ska vi gömma oss?”

”Här!” sa Anton och gick och ställde sig bredvid en av pingvinerna.

Så jag gick och ställde mig bredvid den andra och tittade på Anton för godkännande.

”Nej, nej, nej! Såhär!” sa han och visade hur jag skulle stå genom att böja ned huvudet.

Jag gjorde som han visade och själv sträckte han på halsen med stor koncentration och stod sedan blixtstilla i den intagna ställningen.

”Nu kan pappa inte se oss, han tror vi är pingviner!” konstatera han nöjt.

Jag fattade inte vad han, eller rättare sagt vi, höll på med. Men han såg så söt ut där han stod med sin seriösa min att jag började skratta. Jag bad om att få ta ett kort och det fick jag.

Först efteråt då jag tittade på kortet förstod jag; vi skulle ju såklart inta samma positioner som pingvinerna!
Jag med nedåtböjt huvud och han med utsträckt hals åt sidan.
Ser ni..?

”Nu kan pappa inte se oss, han tror vi är pingviner!”