Är det bara mina barn som ser ut som om det varit ute och målat graffiti på tåg hela dagen då de hämtas från dagis?

Mer noggrant färglagda i fejset än någon av Antons alla målarböcker. Med händer täckta i färg och kroppen prydd egen ritade tuschtatueringar föreställande allt från kludd, Batman och bajskorvar.

 

Tidigare var det spår av mat jag alltid fann på mina barn vi hämtning. Men det tycks ha blivit lite bättre med det sedan jag påpekade att de gärna fick hjälpa mina barn till ett handfat efter att de ätit.

Eller så är det så att ketchupen är så väl kamouflerad av all färg numera.

 

Klart att ungarna ska få måla. Klart att de ska få leka och kladda. Det är kul!

Jätte kul…

Speciellt kul när man efter dagis ska någonstans och måste ta med sig sin fyraåring som prytt sig själv genom att måla sjörövarskägg, men som dessvärre mer påminner om en Hitler mustasch för oss som lever i den bistra vuxenvärlden.  

 

Idag hade Anton fått hjälp av en fröken att måla en sjörövarlapp över ena ögat. Detta hade skett på förmiddagen. Nu några svettiga dagistimmar senare såg det dock mer ut som en blåtira.

”Det var jag som målade honom!” erkände den yngsta fröken glatt och log sött.

”Tack…” fick jag fram.

”Kolla jag har massa tattjueringar åsså!” sa Anton stolt och kavlade ivrigt upp ärmarna för att visa mig.

”Mmm, coolt…” fick jag fram den här gången.

 

För jag kan inte säga något. För jag tycker att det är klart att ungarna ska få leka. Det är kul.

Jag kan inte säga något för fröken är söt och ler rart.

Jag kan inte säga något för jag själv har riktiga tatueringar som pryder armarna och de kan jag tillskillnad från kidsen inte tvätta bort med lite tvål och vatten.

 

Fast så himla coolt tycker jag inte att det är, egentligen…