Anton fyller år snart. Fyra år. Det är stort!

 

Vi har börjat knåpa på en önskelista för att – ja, den bortskämda lillplutten har alldeles för många nära och kära som vill skämma bort honom ännu mer och undrar vad han önskar sig.

 

Men han har allt! Hundra bilar! Hundra filmer och böcker! Å hundra andra småprylar som gladeligen sprids ut över våra golv i tid och otid.

 

Så vad ska man hitta på till en fyraåring?

 

Jag minns inte vad jag själv önskade mig när jag fyllde fyra..?

Kanske en My Little Pony som alla andra småtjejer.

Eller kanske inte eftersom jag inte var riktigt som alla andra typiska småtjejer. För då jag väl fick en grön liten bevingad plastponny då fick han namnet Tomas.

 

Min barndomsvän Kattis hade en hel IKEA-kasse med ponnyhästar som hon kammade håret på och byggde små hinder åt att hoppa över. Jag och Tomas ägnade oss mest åt att lyssna på Bruce Springsteen och klättra i träd.

 

Hursomhelst leksakerna ”när jag var ett litet barn” var enkla.

En ponnyhäst, en studsboll, ett hopprep ett kassettband.

 

Sådant intresserar inte Anton. För att fånga hans intresse måste en leksak ha minst fem olika funktioner.

 

Sist vi var i en leksaksaffär visade jag Anton en verklighetstrogen tiger i plats som jag tyckte såg ball ut.

”Kolla vilken häftig tiger!” tyckte jag.

”Vad gör den?” frågade Anton nonchalant.

”Vad menar du? Det är en tiger. Man kan leka att den springer eller morrar…” sa jag.

”Men vad gör den? Blinkar den eller kan den bli en robot kanske?”

”Det är en tiger! Tigrar varken blinkar eller förvandlas till robotar, det är bara tigrar.”

”De är bara tråkiga.” svarar min son likgiltigt.

 

Punkt. Så var det slut på den konversationen.

 

Förstår ni vad jag menar?

Är alla dagens ungar totalt överstimulerade? Eller är det bara mina barn?