När jag och Jonas trötta kliver av tunnelbanan vid vår station tillsammans med ett tjogotal andra glada nattugglor snubblar vi praktiskt taget över en kille som ligger på perrongen.

Vi som sist av är dock de enda(?!) som tillsammans med ett annat par ens stannar för att se hur han mår.

Vi konstaterar snabbt att han är medvetslös och gissningsviss i sextonårsåldern.

Jag ringer därför 112 medan Jonas och paret känner efter puls och försöker få liv i honom.

Jag förklara snabbt situationen för kvinnan i andra änden av luren men hon verkar inte speciellt benägen att nappa på mitt förslag om att skicka ut en ambulans.

”Bor han i närheten kanske ni kan följa honom hem” fick jag som förlag.

Svårt att få fram en adressuppgift bara, tyckte jag, och poängterade igen att han var medvetslös.  

Hon menade dock att detta lät mer som ett polisärende och jag blev därför vidarekopplad. Polisen som svarade ställde sedan en rad frågor. Men som jag nästan uppfattade var mer riktade mot mig och vad jag hade för intresse av killens välbefinnande än hans situation.

Efter att ha genomsökt hans kläder efter plånbok eller något annat för att kanske kunna få fram någon identitet på killen hittar Jonas en spruta. Visserligen i en oförbruten förpackning men fortfarande en obehaglig upptäckt som jag snabbt vidareförmedlade i telefonen.

Efter ett snabb koll på FASS med iPhone fick vi fram att det handlade om ett blodförtunnande medel och polisen tyckte då att det mer lät som ett medicinskt ärende. Jag fick därför prata med den tredje person – en sjukvårdare – och för tredje gången dra hela historien.

Under tiden börjar killen på marken att kvickna till och får hjälp av Jonas att sätta sig på en bänk som han knappt kan sitta upprätt på. Samtidigt kommer två kvinnor gående. Det visade sig vara killens mamma och väninna. Jag räckte därför över telefonen till mamman.

Summan av kardemumman var att ingen ambulans skickades ut och att mamman förklarade det hela med att säga att det var ”lite tokigt” av sonen att hamna i den här situationen. Efter att försäkrat oss om att killen faktiskt var okej lämnade vi dem, men vi var båda en aning uppriva.

Vad har hänt med medmänskligheten?

Vem kliver över en avsvimmad tonåring utan att ens bry sig?

Hur vridet är det inte när man ifrågasätts för sin omtanke istället för att få hjälp då man ringer och slår larm?

Och hur långt har det gått när man som förälder tycker att det bara är ”lite tokigt” när ens son är så pass påtagligt påverkad av något att han inte ens kan ta sig hem utan istället svimmar och blir liggandes. Dessutom livsfarligt nära kanten på en tunnelbaneperrong.

Jag kan inte förstå…