Då vi hämtat upp Anton från dagiskalaset med en stor påse godis i handen, åkte vi direkt vidare till Ulla och Moa för julfest med släkten. Anton var så uppspelt att han knappt kunde sitta stilla i bilen.

"Hög på socker", konstaterade Jonas.

 

När vi kom fram till festlokalen började sysslingarna genast utforska stället och busa runt. Moa sprang glatt efter och viftade på svansen.

 

När det var dags för mat kom dock Ida och Fredriks barn lydigt och satte sig, medan jag och Jonas - bokstavligt talat - var tvugna att fånga in varsin unge och tvångsplacera dem vid bordet.

Ida och Fredriks barn satt sedan under hela måltiden som två små änglar och åt maten, sjöng med i julsångerna och efteråt tackade för sig med tindrande ögon.

Våra barn var borta innan maten på deras tallrikar var det, och Anton deltog enbart i julsångerna från ett gömt hörn i något i stil med genren skrik rock.  .

"Hög på socker", sa jag till Jonas och han nickade.

 

Men bara några minuter senare stack Fredrik hål på den bubblan, då han berättade att det bara är en myt att barn blir stissiga av godis. Att stissiga barn i själva verket bara är en avspegling av stissiga föräldrar.

 

Efter maten hade Ulla ordnat en fiskdamm för kidsen, med godis och små paket.

Tilde fick ett par söta ballerinaskor hon genast tog på sig och Anton ett par simglasögon som han i sin tur genast drog på sig och spelade pajas och sprang in i väggen med.

 

I bilen hem pratade jag och Jonas just om hur exemplariska Ida och Fredrisk barn är, och varför vi inte kan få våra barn att uppföra sig på det viset. Jonas drog genast parallellen till godismyten.

"Ja, men det är nog för att Ida och Fredrik är så trygga och lugna."

"Jaha, då är det kört för våra barn då", suckade jag. 

 

Klart att våra busiga barn är fina de med - det är såklart bäst i våra ögon i alla fall.

Men kanske vi måste börja hänga mer med Ida och Fredrik så vi lär oss ett och annat? Kanske de kan gnugga av lite vett på oss också!