Kidsen fortsätter att hålla oss och varandra vakna. De gör det genom att hosta och ta upp all plats i vår säng eftersom vi, likt vid varje sjukdomstillfälle, efter fjorton vänder fram och tillbaka till deras egna sängar ger upp och låter dem ta upp våran.

Efter att jag tappert försökt att vyssa Tilde med min falska sångröst i en vaggvisa med fel text och förmodligen även fel melodi, tog Jonas sin kudde och lämnade oss för soffan.

Ironiskt nog somnade då båda barnen. Jag fortsatte maniskt nynna en stund i hopp om att söva mig själv. Snart kunde jag höra hur även Jonas snarkade utifrån vardagsrummet.

Ja då var det väl bara att sov då, konstaterade jag nöjt och tystande. Men just som jag höll på att somna in ploppade plötsligt en helt annan sång upp i mitt huvud;

Jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött, ååh!
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Men va fasiken! Varför kan jag ens den sången?!

- Tack så jätte mycket mamma och pappa!

För sedan ekade den på, om och om igen till rytmen av min rosslande sovande familj.

Trött, jag är trött, jag är jättetrött...