Nu när ”julen är här” som Anton uttrycker det, med vilket han menar att snön tillslut kom.

Ja, då var vi ju helt enkelt tvungna att ta med kidsen ut i pulkabacken.

Så påbyltade våra varmaste kläder drog vi efter jobbet iväg mot backen vid dagis.

Lite kiv blev det förståss när Anton skulle övertalas att låta syrran sitta längst fram på snowracern och hålla i ratten, vilket är enda sättet att få henne att hålla i sig.

Men då pappa drog iväg med dem båda i en väldig fart längs parkvägen då kunde han inte låta bli att tjuta utav glädje. Även Tilde skrattade så pass mycket att det enda som skymtade av hennes ansikte under den gigantiska mössan var ett stort leende.

Framme vid backen skulle Anton mycket bestämt dra upp snowracern själv, vilket han med viss möda klarade. Sedan hade han tänkt ut exakt hur han skulle åka ned, vilket dock resulterade i några raseriutbrott innan han fixade. Under tiden skulle vi andra glatt stå där nere och vinka och heja på.

Ofrivilligt fick han tillslut överlåta ett åk till Tilde medan han surade i en hög på marken som protest.

Tilde älskade det, men propsade inte på att lämna åter snowracern till surkarten efter att fått åka nedför backen en gång med pappa. Hon nöjde sig lika bra med att pulsa runt i snön med tungan hängandes ut ur mun likt en ivrig liten hundvalp.

Då hungern och kylan blev allt för påtaglig bestämde vi oss för att röra oss hemåt. Vilket självklart bemöttes av en kraftig protest från lilla herr snowracerförare. Efter att ha kompromissat det till ett sista åk ned för backen, som blev fyra åk, kunde vi alla relativt nöjda bege oss.