Vi firade dagen genom att ta en cykeltur bort till Hässelbyslott för en picknic i slottsparken tillsammans med mormor, morfar, farmor och farfar. 
Solen sken medan vi fikade i gräset och kidsen turades om att blåsta såpbubblor.
Nere på fältet hade de annornat ett minitivoli med några åkattraktioner för barnen och Anton var såklart ivrig att få springa dit. Så efter att han kastat i sig en bulle och en Festis gick jag, Anton, Tilde och mormor dit.
Anton visste på en gång vart han ville - hoppborgen!
Tyvärr verkade alla andra ungar vilja precis detsamma och kön ringlade sig lång utöver fältet. Men Anton ställde sig tålmodigt och väntade.

Tilde fastande vid en liten tågbana med några små vagnar som gick runt, runt. Efter att mormor försäkrat Anton om att hon skulle hålla hans plats i hoppborgskön gjorde han syrran sällskap i en vagn. Tilde sken som en sol och Anton agerade storebror och försäkrade sig om att hon höll i sig och klappade henne uppmuntrande på handen då hon lydigt greppade tag i räcket framför sig.
Efter några varv stannade tåget och alla föräldrar sprang fram för att hjälpa sina småttingar att kliva ur. Men Tilde skakade kraftigt på huvudet.
"Mera!" sa hon bestämt.
Jag försökete lyfta ur henne, men hon höll krampaktigt om räcket.
Ja vad annat gör man än betalar och låter ungen få som hon vill.
Efter tredje åkturen fick det dock räcka och Tilde plockades motvilligt bort därifrån.
Suktade ställde hon sig istället vid det avgränsande staketet och tittade på när den nya kullen kids åkte iväg.

Lika ihärdig stod Anton i hoppborgskön och först tjugofem minuter senare stod han längst fram i kön.
Men då tängde det sig plötsligt ett gäng ungar sig förbi som varken köat eller betalat vilket gjorde att Anton blev stoppade med beskedet att han minsann fick vänta tills nästa omgång för nu var det fullt.

Ni kan ju ge er på att fan flög i mig! Men vad gjorde det när tivolisällskapet inte pratade svenska.
Så jag tog i på engelska och teckenspråk, men jag fick bara en nonchalat ryck på axlarna till svar.

Anton var dock lika duktig som innan och stod snällt och väntade fem minuter till innan det äntligen blev hans tur.
Men att dömma av hans leende då han stutsade var det väl värt den långa väntetiden.

Det var först sent på eftermiddagen som vi allihopa tog våra cyklar och begav oss hem till mormor och morfar där vi till kvällen bjöds på grillat på altanen. Mys!