Kvällen började med en smäll – bokstavligen!

Ivrig att slänga på sig kvällsoutfiten sprang Angie nämligen rakt in i en garderobsdörr.

Men yrseln stoppade henne inte det minsta från att trippa runt i höga klackar eller från att utklassa i bowling.

Det enda som jag själv presterade bra under kvällen var att inte agera som den dåliga förloraren jag egentligen är. För det visade sig att jag varken hade någon nybörjar tur eller minsta talang för att kasta eller sikta med klot. Värdelöst! Ska aldrig mer spela bowling (eller utöva bowling som jag fick lära mig att man ska säga).

 

Sedan drog paryparet med oss till Kåken där småbarnspappan blev glatt överraskad av musiken och började slänga med sina inbillade dreads till reaggetonerna som strömmade ur högtalarna.
Men efter att ha insett att vi planerat in vår dubbeldejt lägligt nog under en löningshelg och lyckats få minst två drinkar spillda över oss i trängseln bestämde vi att det var dags att dra vidare.

Nästa anhalt blev Spyan där vi rockade loss tills jag knappt orkade ta ett enda steg till i mina klackar. Så vid tre bestämde vi oss för att ta en taxi hem till oss för en sista skål innan vi förklarade kvällen som slut.

 

Dagen efter visade sig att Angie tagit headbangandet igår till en helt ny nivå och nu mådde riktigt dåligt.

Så det resulterade i att vi alla fyra möttes upp igen, iklädda hoddies och solglasögon á la rockstars och skjutsade in Angie till akuten.

Diagnosen blev en lindring hjärnskakning efter gårdagens smäll in i dörren.

Men ska man festa ska man väl festa hårt, eller?

 

I brist av bildbevis från igår får det bli en gammal bild av mig och headbangarn på väg till staden.