Det är alltid ett meck med att få med sig alla saker hem från dagis.

Alltid är det något klädesplagg som saknas, eller ett par skor som är för blöta att ta på, eller en ryggsäck som hamnat på fel plats. Men jag har ändå alltid lyckats få med mig det viktigaste.
Fram tills idag.

Efter att tillslut fått på båda kidsen overallerna, samlat ihop (nästan!) alla saker och med viss möda lyckats öppna den tunga dagisgrinden och därefter hämtat vagnen, då inser jag att Tilde inte är med.

”Tilde!” ropar jag.

”Tilde!” ropar Anton.

Vi går tillbaka in på förskolan.

”Tilde vart är du?” ropar jag.

”Tilde va’eru..?” ropar Anton.

En svag fnissning hörs från hallen.

Jag och Anton går dit, men ingen Tilde syns inte till.

”Tilde!” ropar jag nu lite mer bestämt.

”Lillasyster!” ropar Anton och tittar beklagande på mig, rycker på axlarna och suckar.

”Tittut!” hörs då plötsligt från klädhyllorna.

Där under sin plats står Tilde spikrak och överlycklig, väl kamouflerad i sin overall och mössa tillsammans bland de andra kläderna.

Mobilfoto.