Jodå nu var det kalasdags igen.

”Ja må å lea, ja må å lea!” sjöng kalasbarnet uppspelt.

”Ja må hon leva ut i hundrade år!” fyllde jag i.

”Ja viskar och levar, ja viskar och levar, ja viskar och levar ut hundra år!” klämde Anton i.

Ja det är inte nog att man sjunger rätt, huvudsaken är att man har kul, och tar i!

Eller vad säger mormor?

 

Även om vi saknade några favoriter som Anna, Calle, Ebba och Victor så blev vi en ganska stor samling kalasgäster. Mormor, morfar, farmor, farfar, moster Maja, Henke, gudmor Angie, Ulla, Moa, Max, Linnéa och Izak.

 

Sessan blev överöst av presenter och till och med Anton fick sig några paket.

”Det var inte dåligt!” utbrast Anton.

Nej det var det verkligen inte!

 

Den första halvan av kalaset var Tilde knäpptyst. Sa inte ett ord och rörde inte en min. Men efter att ha kollat läget på avstånd började hon mer och mer bli den Tilde som hon vanligtvis är här hemma. Det vill säga glad och busig, och då morfar började busa tillbaka, då var det kört. Båda kidsen tjöt av skratt då morfar jagade dem genom lägenheten. Tur att gammelmoster Ulla kunde erbjuda skydd i sin famn.

Anton, Tilde och gammelmoster Ulla.