Som tur var fick Elias plats i Antons grupp, så jag fick Tina med att hjälpa mig att hålla truppen samlad.

Elias var så uppspelt att han studsade upp och ned som en boll, och jag tyckte också att det skulle bli väldigt spännande. 

 

Lektionen började med att simfröken visade arm- och bentag på land, innan de hoppade i poolen. Sedan var det full fart. Anton lyssnade bäst han kunde, och med tanke på  allt som pågick runtomkring, plask och skratt, tycker jag att han gjorde ett bra jobb.

För Antons egen del var det nog att flyta på rygg med hjälp av enbart en "flytgroda" som var höjdpunkten.

 

Efter trettio minuter var lektionen slut och barnen släppte ifrån sig alla flythjälp och började dra sig mot trappen längs med kanten. Ja, alla barn utom Anton som, så som vanligt, drömde sig kvar några sekunder extra.

Under den tiden hinner simfröken vända sig om för att besvara föräldrarnas frågor.

Samtidigt som Anton tar två stora simtag rakt ut i bassängen och med det genast försvinner under ytan. Då bassängen är så pass grund att han nästan bottnar, studsar han snart upp igen, men försvinner lika fort ned igen och jag kan se paniken i hans ögon.

Det hela gick bra, och simfröken fiskade upp honom så fort jag gjort henne medveten om att det krävdes en räddningsinsats för att fiska upp Anton.

 

Anton hostade och snörvlade och var såklart uppjagad. Men efter att fått pustat ut och fått några kramar inlindad i sin handduk bekräftade han att det gått bra.

När man varit med om en krissituation, vilket man måste säga att det är att se sin son försvinna mot botten av en pool, då är det lätt att förtränga sin egen reaktion, då alla fokus hamnar på den nödställde.

Jag beskrev det som panik, men Tina var dock snabb på att poängtera att panikartat inte riktigt var hur hon skulle beskriva mitt agerande.

Tydligen hade jag knackat simfröken på axeln och mycket sakligt och artigt sagt något i stil med;

"Ursäkta, skulle du kunna rädda min son som håller på att drunkna där borta."

 

Konstigt det där, jag som annars är så himla lättberörd, reagerar alltid lika "rationellt" i situationer som andra lätt låter känslorna ta över styr. Jag skulle bli en utmärkt brandman, eller ambulanssjuksköterska (om det inte vore så att jag efteråt skulle älta varje scenario i all evighet). Men som mamma vill jag ju gärna inte att de andra föräldrarna på simskolan ska tro att jag är iskall. Ett förtvivlat litet förtvivalt skri hade jag väl i alla fall kunnat få fram..!

 

Anton verkar dock inte allt för traumatserad.

"Hur gick det på simskolan?" frågade Jonas när vi kom hem.

"Bra, fast jag drunknade lite..." svarade Anton och visade sedan stolt hur man gör arm- och bentag.