Idag var första dagen jag lämnade Tilde en liten stund själv på dagis.

Efter att ha skolat in Anton hos både dagmamma och dagis och sedan haft inskolning för Tilde på det gamla dagiset, så borde man vara rutti.

Men konstigt nog var nog det här den enda gången jag faktiskt haft en riktig klump i magen.

Inte för att dagiset inte verkar vara bra - för det tycks verkligen vara toppen!

Utan för att Tilde är så stor och det märks så tydligt hur medveten hon är om att det är det här dagiset som gäller nu.

Hon sörjer det gamla och sina kompisar där, vilket är självklart!

Hon har inte heller träffat någon på nya dagiset som hon riktigt ”klickar” med, och det är synd. Det hade ju annars kunnat fungera som ett dragplåster.

Så det var inte helt ångestfritt att behöva säga hejdå där på dagisgården och gå därifrån medan hon ropade och bad mig att stanna.

 

Men det gick bra! Fröknarna hade sammanfört henne med en annan fyraårig tjej och de hade lekt ihop i sandlådan och efter en stund hade de börjat fnissa och busa. Det var först när de skulle gå in som Tilde kom på sig själv med att vara i denna nya miljö och då blivit ledsen.

Men då jag en stund senare kom smygande satt hon hopkrupen i en frökens famn och gosade med snuttekaninen och lyssnade på en saga.

Så som sagt, ett steg i taget.