Redan söndag… Helgerna går alltid så fort, så det gäller att utnyttja dem.

Idag blev det lunch i Solna centrum med Max, Linnea och Izak (som bara blir sötare och sötare).

Men då apan är med (Anton ”Kingkong” Kingston) blir det aldrig så att man bara kan få avnjuta en stillsam lunch med gott sällskap.

Nejdå, för är det inte det enda så är det de andra. Idag var det de andra, ”number two” som han kom på att han behövde göra mitt under maten.

”Bajsa!” skrek han plötsligt högt och tydligt för alla att höra.

Oj, oj, när det väl är utannonserat gäller det att skynda sig för han har då verkligen en förmåga att vänta till sista sekunden.

Så först gällde det att leta fram en femma någonstans, för såklart ska de ta betalt för ett toalettbesök. Leta, leta, skynda, skynda. Yes, en femma!

Steg två, hitta toaletterna. Leta, leta, springa, springa, skynda, skynda! Hurra, vi hitta den!

Med milt våld fick jag sedan tvinga in Anton på damtoaletten medan han högljutt protesterade då han minsann inte var en tjej utan en kille med snopp. Efter att ha stått i kö var det tillslut äntligen vår tur att rusa fram mot ett bås, i med femman och… Shit! Den fastnade!

”Bajsa!” ylar Anton.

Jag rycker febrilt i hantaget med ingenting händer. Jag måste ha något att peta ned femman med. Då får jag syn på Antons löpare på dragkedjan. Perfekt tänker jag och känner mig som MacGyver då jag lyfter upp Anton med ena armen medans jag petar ned femman med hjälp av hans dragkedja och min fria hand. Det funkar, snabbt upp med dörren, in med ungen och upp med toalettlocket.

Jag är genom svettig.

”Sådär Anton, varsågod!” pustar jag.

”Luring!” säger han då och smilar brett.

Gaah..! Förgrymmade unge!

Ett spontant besök hos optikern, för att Jonas skulle kolla synen, slutade med att han skaffade sig inte bara ett, utan två par brillor. Jodå! Vad är det som händer kan man ju undra?

Först låter han håret växa ut och nu skaffar han sig glasögon… Blir spännande att se vart detta ska ta vägen…

Spännande tyckte också Anton att det var att pröva ut glasögon. Han föll snabbt för ett par blå och åmade sig nöjt framför spegeln.

”Wow, vilken cool kille!” bedömde han sin egen spegelbild.

Foto: Mobil

”I wanna be on the cover of Forbes magazine”, sjöng min pappa igår när vi gick förbi tidningsställen I affären.

Ja, vem skulle inte vilja det! En vacker dag kanske… Till dess får jag nöja mig med att vara på ett nytt omslag för M3. Men hey, lite extra pengar gav det ändå, ett steg närmare mot att bli en billionaire.

Fredag, löning och Jonas jour är över och vi har en ledig långhelg framför oss utan några ”måsten”. Kan det bli bättre?!

Grabbarna började dagen med att åka iväg till Jonas jobb för att lämna jourtelefonen. Så för en gång skull var det inga problem att få honom att klä på sig.

”Här kommer jobbkillarna!” annonserade han stolt då han fått på sig sitt verktygsbälte och hämtat sin leksaksmobil.

Lycklig försvann han sedan ut genom dörren tätt intill pappa och lämnade oss tjejer till att i lugn och ro kunna bada och göra oss i redo för en feel good fredag.

Bjuder även på min nya feel good sång, enjoy!

I några veckor i rad nu så har jag och Anton följt med mina föräldrar till affären då det är dags för att göra den stora veckohandlingen.

Toppen att få lite hjälp tycker jag, skönt att slippa tycker Jonas och kul att få träffa mormor och morfar tycker Anton. Ett riktigt bra deal med andra ord.

Men eftersom Jonas har jouren (nu igen) blev det en specialare idag då Tilde därmed saknade barnvakt…

Det började med att syrran kom över för att fika och snacka lite på eftermiddagen, men det är ju lättare sagt än gjort då Anton hela tiden tigger uppmärksamhet. Men jag lyckades ändå hålla kvar henne så pass länge att hon blev hungrig och jag kunde lura kvar henne att stanna på middag. Så bjöd jag även in päronen att joina oss vips hade vi fått oss en spontan familjemiddag med ”gamla” familjen. Mysigt!

Trots att vi sedan fick med båda barnen till affären gick handlingen smärtfritt till.

Jag förstår inte vad det är mor/farföräldrarna gör för att framkalla det där lugnet hos kidsen..?

             Min älskade knäppa syster och mina älskade knäppa barn…

Hur mycket bus kan en liten tjej hinna hitta på under den minuten det tar mig att bre en macka..?

Svaret; en bärsärkargång genom brorsans rum med resultatet av ett omkullvält trumset och en rock ’n’ roll sminkning med hjälp av en penna brorsan lämnat slängd på golvet.

Kanske storebror a.k.a Buskungen får ta se upp för lill’syrran a.k.a Tildebus som verkar tagit sikte på att ta över tronen.

Några av den regerande Buskungens upptåg...

Vintern tycks visst aldrig vilja ta slut och idag gjorde den sig verkligen påtaglig då det var kallt och isigt värre när jag på eftermiddagen gav mig ut för att hämta Anton.

Jag hade dragit ned mössan så långt det bara gick och gick med huvudet nedböjt och kämpade med vagnen framför mig i blåsten. Men ett svagt jämrande fick mig att titta upp och på andra sidan vägen fick jag syn på en äldre herre som låg hjälplös på marken. Så jag skyndande mig över för att försöka hjälpa honom, men det var svårare än jag trodde. Han verkade påtagligt förvirrad och hade ingen egen kraft att ta sig upp med. Jag kämpade och kämpade men han var helt enkelt för tung. Så jag hade tillslut inget annat val än att skrika på hjälp. Något som jag aldrig gjort förr och som jag var tveksam till att det skulle ge någon respons. Men just som jag började känna mig smått uppgiven stannade plötsligt en bil till och en man hoppade ut som Batman själv. Två sekunder senare var två andra hjältar framme hos oss och tillsammans lyckades vi hjälpa mannen upp på fötter.  Efter att ha säkerställt att han inte var skadad hjälpte vi honom till den närmaste busshållplatsen och såg till att han kom på.

Då jag insåg att allt gått bra kände jag mig plötsligt väldigt rörd av de människorna som kommit till undsättning och hjälpt till och jag kände att jag ville säga eller göra något för att tacka dem.

Men hur tackar man egentligen en hjälte?
Jag försökte komma på någon scen ur en film, men den enda bilden jag fick upp var då Spindelmannen hänger upp och ned och kysser Mary Jane i regnet. Och det hade nog blivit ganska konstigt om jag ställt mig på händer och försökt hångla med dem, så jag nöjde mig med att säga ett enkelt tack.

De nickade och försvann sedan lika fort som de dykt upp med jackorna fladdrandes likt mantlar i blåsten.

Väl på dagis berättade jag om händelsen för Anton.

”Så hjälpte hjältarna gubben upp”, summerade jag.

”Vem panga monstrerna?” undrade han.

”Nej alltså, de var inga monster, gubben hade halkat på isen.”

”Monstrerna puttade han?”

”Nej, nej, det var inga monster alls, bara en gubbe som halkat av sig själv och så kom hjältarna och hjälpte honom. Häftigt va?”

”Nä mamma, monstren är häftiga…”

Suck…

Tilde: Brorsan skulle bara veta att jag kör hans 'Kingston taxicab' då han är på dagis, tihi…

Idag var vi på dop, inte vilket dop som helst heller utan Izaks,
Jonas Gudsons.

Så i kyrkan fick Jonas vara delaktig i själva ceremonin och fick
ett faddersbevis som gjorde honom mäkta stolt.
Men då prästen sa att det var faddrarnas uppgift att hjälpa
till och föra de kristna värderingarna vidare såg jag att han
bleknade en aning.
”Jag kände mig som djävulen själv när han sa så där”, sa
Jonas efteråt.

Men jag kan garantera att även fast han inte har någon nära
relation med Gud, så kommer han bli den
bästa Gudfadern någonsin!

Så Max och Linnea, ni behöver inte oroa er, ni har gjort ett
bra val!

Efter själva dopet bjöds det på fika och Tilde slukade bullar som en galning medan Anton passade på att nallade tårtdekorationerna. Fast jag antar att om det är någon gång man kan komma undan med sådant så är det medans man är liten och söt. Tilde hamnade snabbt i matkoma och däckade på Jonas bröst medans Anton, hög på socker, kom i sitt esse.

Då det var dags för att öppna doppresenterna kunde han helt enkelt inte sitta stilla längre och gulliga som Max och Linnea är lät de honom vara med. Äntligen fick han också överlämna vår dopgåva, en polis gåbil som Anton själv gått och suktat efter i flera dagar då den stått hemma hos oss. Det där med att ”se men inte röra” har nog aldrig varit så svårt. Men samtidigt poängterade han till alla som var på dopet att det var Izaks bil, ingen annans.

Izak själv var söt som bara den och charmade alla då han visade upp sitt bästa humör under hela eftermiddagen.

”Izak är en cooling!” konstaterade Anton då vi lämnade tillställningen och jag kan bara hålla med.

Idag tog vi oss ut i kylan för att åka lite snowracer.

Först var det bara pappa som fick åka med AK, för vissa saker är tydligen tjejer inte lika bra på(?!).

(Tillexempel tror han inte att tjejer kan flyga flygplan, när Jonas dementerade det började han plötsligt titta upp mot himlen efter kraschande flygplan…)

Så jag vara bara tvungen att visa honom att tjejer visst kan! Å nog visade jag honom allt för vi verkligen flög (utan att krascha!) nedför backen!

För att göra en kort historia lång...

Igår när jag var på dagis för att hämta Anton ringde Jonas och sa att han skulle bli tvungen att jobba över, samtidigt bestämmer sig Anton för att han inte vill gå hem utan vill gå till den långa backen vid centrum. Så då tänkte jag att jag kunde slå två flugor i en smäll och ta en tripp upp till centrum för att göra den lilla herren nöjd och så kunde den äldre herren hämta upp oss med bilen då han jobbat klart.

Efter att ha gått i den långa backen som Anton ser som en rolig utmaning var det dags för min mindre roliga utmaning. Att försöka få båda barnen att sitta nöjt i vagnen till dess att Jonas kom. Så jag lät Anton låna min mobil att ta kort med, för det tycker han alltid är lika roligt.

Så småningom kom i alla fall Jonas. Vi åkte hem, käka middag, bada barnen och började göra i ordning för att natta dem. Så jag stängde av ljudet på min mobil, vilket jag gjort som en regel då det är läggdags för kidsen. Något jag lärt mig efter att det ett par gånger har hänt att någon ringer precis då de somnat in och väcker dem och så är cirkusen igång igen.

När jag själv några timmar senare ska lägga mig ser jag att jag har en massa missade samtal från alla möjliga, även folk som jag inte pratat med på evigheter. Konstigt tänker jag, men reflekterar inte mer över det då det ändå är för sent att ringa upp och jag själv är sjukt trött.

Så imorse fick jag ett SMS från söta Magda som frågade om min shoppingtur som Anton skvallrat om genom att skicka bildbevis…

Efter att tittat bland mina skickade meddelanden ser jag att en rad MMS med olika bildmotiv har skickats till flera personer i min telefonlista. Great!!

Undra vad min chef tror att jag vill ha sagt då hon fått en bild av en Musse pigg T-shirt skickat till sig.
Och vår gamla mäklare måste ju i sin tur undra varför jag skickat en bild på mig själv där jag poserar som en rugguggla…

Tillskillnad från sin bror sover Tilde inte som en klubbad säl utan mer oroligt som sin mor. Hon vänder och vrider sig i sömnen och det har hänt flera gånger att hon lyckats fastna med en fot mellan spjälorna runt sängen eller slagit i sitt lilla huvud. Det ”billiga och bra” spjälskyddet som vi köpte visade sig vara bara billigt och mindre bra. Med sina 10mm är det varken särskilt mjukt eller skyddar, dessutom glider bara banden som man ska fästa runt spjälorna ned så att det mer ligger som en knölig korv runt madrassen.

Så tillslut fick jag nog och klickade hem ett nytt tjockt och dessutom jätte snyggt spjälskydd från danska Sebra.

Så förhoppningsvis har Tilde skakat galler för sista gången i sitt liv och är nu istället omgiven av mängder av mjuk madrass som en riktig prinsessa på ärten.

(Översättning; För coola för förskola!)

Idag ville Anton inte gå till dagis, han hade ont I magen sa han. Så han fick stanna hemma med mig och Tildis. En halvtimme snare hade han dock glömt bort att han skulle föreställa att vara sjuk och hoppade runt och busade som en galning. Men det var förståss skönt att han inte hade blivit dålig igen, och ganska skönt att slippa ge sig ut i kylan också…

Ajuste, tänkte bara visa vad jag gav till Natalie i födelsedagspresent. En Krookis!

Ja, det är en vikbarkrok som man kan ta med sig för att hänga upp jackan eller väskan då man är ute. Perfekt för cafébord, baren och inte minst toaletten!!

Eller bara ha som snygg dekoration hemma. Passar bra till de som äger tusen väskor, som Natalie ;)

Funderar att köpa ett par till mig själv och ha i garderoben för mina egna väskor som just nu trängs på hyllorna med mina skor.  Så slipper vi borra fler hål i väggen också vilket Jonas börjar bli galen på…

 
Den här fina köpte jag på krookis.se

Jahapp, så var Alla hjärtans dag över. Fick ni några kärleksbevis?

För min egen var jag nog på den mest oromantiska Valentine-date hittills i mitt liv. För efter att ha spenderat dagen med familjen smet jag ut på en date, med Natalie och Angelica.

Angelica lovade visserligen innan att vi skulle hångla, men det var tydligen bara nått hon sa för att locka med mig ut och bort från min man. För inte då…

Anledningen till att vi utsatte oss för att gå ut och sticka ut från alla par som satt och hade romantiskmiddag var för att fira Natalie som fyller år just den 14e. Dåligt tajmat little dude!

Men det var ganska intressant att se paren som satt där på rad och åt och hur de alla betedde sig likadant. Alla tjejer hade tillexempel satt sig inne vid soffan intill väggen, medan alla män satt på en stol mittemot med ryggen mot resten av rummet. Vad handlar det om?

Finns det någon vett- och etikettregel som jag inte känner till? Eller har det något med könsroller att göra tror ni?

Där satt vi alla fall i mitten som tre aliens på planeten för par.

”Vifta med din ring!” väste Angelica till mig.
Så det gjorde jag som hennes trogna slav. Men jag vet inte om det bara gjorde att jag uppfattades som sorlig. Om det var någon som noterade det lär de ju bara undra varför en förlovad kvinna satt där med två heta kvinnor på varsin sida om sig. Ibland är det tur att man saknar talang för att bli kändis så att man slipper det där med att läsa om sig själv i skvallertidningarna…

Det är klart att även små barn tar in, tolkar och grubblar över det som de ser och hör. Men ibland kan man glömma bort det som vuxen.

Häromdagen när vi satt och åt middag allihopa pratade jag och Jonas om lite allmänna saker.
Jonas berättade bland annat om ett jobb som han och kollegan Katta hade varit ute på.

Vi märker att Anton lyssnar och ser lite besvärad ut.

”Vad heter hon?” frågar han efter en stund.

”Vem då?” undrar Jonas.

”Hon du jobba me?”

”Katta heter hon”, svarade Jonas.

”Pappa kär i Katta?” sa Anton då och såg olycklig ut.

Lilla hjärta pärtat mitt!

”Nej, pappa är kär i mamma vet du väl!” sa Jonas.

Anton bekymrade min sprack då upp i ett leende.

”Bra pappa!”

Jag håller helt och hållet med – bra! ♥

God morgon och glad alla hjärtansdag!

Dagen till ära väckte Jonas väckarklocka (som mer låter som ett brandalarm) mig och Tilde klockan sex. Vi försökte somna om, men vi är lika hopplösa båda två när det gäller den saken. Så lika bra att starta dagen med lite frukost. Efter en stund vaknade Anton och kom ut till oss som en solstråle och delade ut morgonkramar.

Jag önskade honom en glad alla hjärtansdag. Men det var bara konstigt tyckte han och menade att det inte alls var ”hjärtorsdag” utan måndag och dags att gå till dagis.

Så det gjorde vi…

Eftersom dagarna går så fort tjuvstartade jag alla hjärtansdags firandet redan igår och gav Jonas en namnbricka från Saga of Sweden. På framsida är mitt och barnens namn ingraverade och på baksidan kidsens födelsedatum.

Att sova på golvet och mellan varven torka upp spyor medans man vyssande nynnar barnvisor mitt i natten är bara några av de självklarheter som hör till då kidsen är sjuka.
De får en att inse att man faktiskt skulle göra vad som helst för att ens barn ska må bra. För deras skull skulle man gå genom eld!

Att vi inte drabbats av några prövningar större än magsjuka är vi dock lyckliga för. Kan bara tänka mig vad vissa familjer tvingas gå igenom… Med det i tankarna är vi därför extra glada att vi klart av denna smärre pärs och idag är friska och krya…

Nu kan Tilde stå upp utan stöd!

Fast hon vet nog inte om det själv. Men idag när intresset för reflexen som hänger på vagnen tog över glömde hon helt enkelt bort att hålla i sig. Hej och hå..!

Barn ska inte alltid få som de vill, så sägs det. Jag håller med! I teorin, men…

Ungefär halvvägs till dagis ligger en skidstav slängd tvärs över parkvägen.

”Å nej, Lilla Anna har tappat den!” utbrast Anton.

”Har Lilla Anna och spöket Laban varit här?” frågade jag.

”Nej inte den Lilla Anna” sa Anton och himlade med ögonen som om jag vore helt hopplös.

Morsor, de verkar visst aldrig hänga med.

”Lilla Anna och Calle har tappat den!” förklarade Anton.

”Jaha, faster Anna” sa jag.

”Jaaa..!” sa Anton som nu verkligen började tappa tålamodet med sin tröga mamma.

Sedan tyckte han absolut att vi skulle ta med oss staven för att återlämna den till ”Lilla” Anna. Jag tyckte dock att vi skulle låta den ligga kvar. En livlig diskussion utböt som fick hela vår promenad att stanna upp helt.

Tillslut lackade Tilde och började skrika och jag började dessutom känna mig ganska stressad då vi nu var väldigt sena till samlingen på dagis.

Så, ja… Han fick som han ville och jag plockade med den förbannade staven så att vi kunde fortsätta vår tur.

Anton var mycket nöjd över det resultatet och sjöng glatt;

”Lilla Anna är här och Calle är här, tänk var roligt att staven är här!”

”Bläääh…!” skrek Tilde, fortfarande lack över att ha fått väntat så länge nedstoppad i sin åkpåse som en korv.

Så där gick jag med den sjungande muntergöken och den skrikande surkorven och den förbannade staven.

När Anton lämnats av på dagis (fortfarande lycklig), gick jag tillbaka med staven dit vi hittat den ifall dess rätta ägare skulle komma för att leta efter den. Lyckligtvis var den borta då det var dags för hämtning. Skönt!

Fast då fick Anton för sig en annan idé. Längst gatan där vi bor löper en trädallé med ett tjogotal träd på vardera sida. Som skydd för varje träd finns bågformade staket, eller som Anton såg det ”magiska tunnlar” som han bara måste krypa igenom.

Så barn ska inte alltid få som de vill. Jag håller med, men…

Ni vet hur man brukar säga att man efter en god natts sömn kan vakna upp och känna sig som en ny människa…

Ja, det var i alla fall precis vad Anton gjorde denna morgon. Han var Spiderman.

Jag försökte få på honom något annat än sin utklädningsdräkt, men det kom inte på frågan.

Så jag gick med på att låta honom äta sin frukost som Spiderman. För er som undrat vad superhjältar äter så är det kaviar, i alla fall den här superhjälten. Det är som hans dunderhonung eller spenat.

Denna Spiderman kan även han skjuta iväg spindelväv, såklart!

Han har snott den där genomskinliga gummisaken som brukar sitta på dörrhandtag (förlåt att jag faktiskt inte har en aning om vad heter eller vad de är bra för – förutom att vara rekvisita åt hjältar) och så bär han den som en ring. Med hjälp av den kan han sedan fånga vem som helst i hans spindelnät genom att rikta den mot en.

Tilde tycker det är hysteriskt roligt när han hoppar omkring och använder sina krafter, även då han riktar dem mot henne. Fast någon effekt har de fiktiva näten förståss inte på henne. Fast det gör inget tycker storebror och menar att det beror på att hon är ”Superbabyn”.

Källa: Aftonbladet

”En studie genomförd på London School of Economics har kommit fram till att män som klassas som fysiskt tilltalande har 13,6 poäng högre IQ än genomsnittet. För kvinnor är värdet 11,4 poäng högre.

Satoshi Kanazawas forsning visar att personer som är vackra inte bara attraherar andra vackra, utan också intelligenta partners. Det leder till att deras barn ärver egenskaper från båda föräldrarna vilket ger både intelligens och utseende.

– Fysiskt attraktiva kan positivt knytas till intelligens, oavsett om man tar hänsyn till social klass, kroppsstorlek och hälsa, säger Kanazawa till Sunday Times.” 

Så stämmer detta?

Såklart det gör! Se bara på min vackra och smarta treåring!

Det är himla bra att ha en farmor, och det är ju inte vilken farmor som helst heller!

Idag bjöd hon Anton på barnbio för att se ”Var inte rädd Långa farbrorn”.

”Med Lilla Anna och pöket” berättade Anton efteråt.

Hade jag inte vetat att det var spöket Laban han menade hade man ju kunnat tro att det var någon gamalt med ”Ronny och Ragge” som farmor hade tagit med honom på. (Ni som gick på mellanstadiet på 90-talet förstår vad jag menar, ni andra får väl ta och googla ”Rara söta Anna” för att förstå ;)

Det blev också en spontan shoppingtur då farmor uppgradera kidsens outfits. Anton med ett par väl behövda nya skor och Tilde med en supersöt kofta och topp.

”Buss, bio, bulle!” sammanfattade Anton dagen.

Väl uttryckt! En bra dag med farmor det vill säga.

Det är ganska lätt att vara mästerkock här hemma.

Säger man till Anton att han kan få precis vad han vill till middag så beställs det alltid pannkakor eller ”mackis och köttbullor”.

Perfekt när man är ensam med kidsen en fredag och inte har någon större lust att stå i köket, men ändå vill styra upp fredagsmys.

Värre blir det väl när lill’gourmén (som älskar lingonparfé och oliver) blir större och kommer och kräver vitlöksgratinerade escargots eller något i den stilen till middag.

Idag slukade hon maten ännu snabbare än vanlig, dock kom jag på var hälften av maten tog vägen då vi skulle duka av…

Lite sorgligt blev det förståss då vi hämtat Anton från dagis och Jonas släppte av oss på gatan hemma för att åka till jobbet.

”Pap-paaaaa!” ylade Anton då bilden åkte iväg.

”Han ska till jobbet Anton, han kommer tillbaka” sa jag.

”Pappa, min pappa!” snyftade Anton och lade sig raklång ned på asfalten med händerna över huvudet.

Även Tilde som jag bar i sin bilstol började gråta. Så jag lyfte upp Anton på andra armen och bar med mig de förtvivlade barnen hem.

Efter att fått av dem skor och overall hade de lugnat ned sig något, men var fortfarande nedstämda. Så jag föreslog att de kunde leka ”bajsbilen” som Anton kallar Jonas spolbil för.

Anton var genast med på noterna. Med hjälp av hans lilla fåtölj och Tildes bilbarnstol hade vi fått oss en prima bajsbil i vilken Anton agerade chaufför och Tilde passagerare.

Sedan lekte de för fullt i säkert över en timme. Lyckan var total!

Gissa vad Anton ska bli när han blir stor?

På något sätt har våra lediga fredagar tillsammans blivit allt annat än lediga. Så även denna!

Jag skulle iväg på en fotografering (för ett nytt tidningsomslag), på andra sidan stan redan klockan tio, så ni kan ju förstå att det var rock ’n’ roll här på morgonen.

Medans jag sprang runt som en yr höna och försökte plocka i ordning det jag behövde ha med mig hade jag Tilde krypandes efter mig gnyende och oförstående till varför hon inte stod i centrum. Samtidigt gastade Anton efter frukost, som han sedan vägrade äta då den serverades.

Eftersom Jonas påbörjar jouren i eftermiddag tänkte jag ge honom sovmorgon, men tillsist var jag så illatvungen att sparka upp honom ur sängen då jag höll på att komma försent.

Hej å hå och iväg! Ett mirakel att jag faktiskt kom i tid!

Som ni kan förstå han jag inte ta några bilder, men detta klipp tycker jag illustrerar ganska bra hur det såg ut. (Från Trolltyg i Trollskogen - ett barnprogram som gick då jag och Jonas var små. ”Var är fjant” har blivit en stående kommentar här hemma då Anton sprungit iväg på bus…)

Så har TV:n slutat fungera. Eller ja, alla kanaler har försvunnit.

”Jäkla Tele2!” tycker Jonas.

”Mmm, dåligt!” tycker jag.

Jonas ringer upprört upp Tele2 och skäller ut dem.

”Varför har ni tagit bort våra kanaler, jäkla dåligt… I december..? Jodå, vi betalar alltid alla räkningar i tid!”

Efter en stunds konverserande lägger han på.

Enligt Tele2 skulle de inte fått in några betalningar sedan december. Vilket absolut inte kan stämma då jag är extremt nog med att alltid betala våra räkningar i tid.

Dessutom anmälde jag e-faktura i december och jag vet att det inte ligger några obetalda e-fakturor på internetbaken. Men då jag ändå jobbar inom banken och tagit hand om ändlöst många ärenden angående sena inbetalningar så vet jag att det ibland blir ett hopp i övergången från pappersfaktura och e-faktura.

Så jag loggar därför in på internetbaken och gör en manuell bankgiro inbetalning till Tele2, ifall det är så att det råkat blivit någon miss i december.

”Jäkla, Tele2!” anser Jonas.

”Mmm, dåligt!” håller med jag om.

Två dagar senare (idag)…

Kanalerna är fortfarande borta.

”Jäkla, Tele2!” muttrar Jonas och ringer upp dem igen.

Jodå, nu hade de fått in en inbetalning, den för december, men den för januari saknades fortfarande.

Fast jag vet ju att jag godkände en e-faktura för Tele2 när jag betalde räkningarna nu i januari.

Jag berättar för Jonas hur e-fakturor fungerar och gör det extra långsamt så han ska hänga med, för han jobbar ju själv inte på bank, som jag.

För att demonstrera loggar jag även denna gång in på internetbanken för att visa honom.

”Se här!  Tele2 Bredband!” säger jag och pekar på januaris betalda e-fakturor.

Jag håller kvar fingret en stund så han verkligen ska se, för det kan ju vara svårt sådant här med fakturor och internetbetalningar om man inte jobbar med det, som jag.

”Ja, alltså det är jätte bra att du betalat för bredbandet, men har du betalat för TV:n?!” sa Jonas.

”Ehmm... ”

”Ja, alltså vi tittar ju inte på TV via bredbandet!”

”Jäkla mig!” muttrar jag.

”Mmm, dåligt!” instämmer Jonas.

När jag hämtade Anton på eftermiddagen upptäckte vi att hans vantar var borta – igen!

Det var dessutom hans reservpar, då de första försvann veckan dessförinnan.

Jaha, så vad gör man? Ungen måste ju ha vantar!

Så det blev en oplanerad tur upp till centrum med kidsen. Anton skötte sig relativt bra och varken snattade eller hade sönder något. Som belöning för det lovade jag honom att vi skulle ta bussen hem. För som de flesta kids i hans ålder är han otroligt intresserad av fordon i alla dess former; bilar, bussar, plan och båtar.

Väl på bussen får Anton lov att sitta själv på ett säte då han minsann lovar att sitta stilla och jag själv är tvungen att stå och hålla i vagnen. Han är mäkta stolt.

”Vad är det där?” undrar han och pekar på stoppknappen.

Jag förklarar att man trycker där för att signalera till busschauffören att man vill gå av, så att han kan stanna bussen. Anton vill därmed genast trycka på knappen. Jag hinner precis stoppa honom och gör tydligt för honom att man bara får trycka där när man faktiskt ska gå av.

Med den informationen far Anton upp som ett skott från sätet och ställer sig i mittgången klappar i händerna och busvisslar för att få alla andra passagerares uppmärksamhet.

Eller han busvisslar förstås inte, han bara tror det då han inte fattar att man ska blåsa för att få fram en vissling utan istället ger ifrån sig korta tjut i en tillräckligt hög ton för att kunna krossa glas.

Själklart ger det önskad effekt och han får allas blickar på sig. Då ler han nöjt och håller ut händerna och börjar tala högtidligt.

”Lallilopa! Lyssa mig! Inte trycka på knappen, bara när man ska gå av! Annars aja baja! Okeeej..?!”

 Någon fnittrar till, men alla nickar förstående.

En kille räcker upp handen som för att fråga något.

”Nänänä! Sitta stilla och inte trycka. Så!” avslutar Anton sitt tal.

Killen sänker sin hand.

Vadan detta? Vilken talare! Vilken pondus! Har jag avlat fram Sveriges framtida Stadsminister?

Eller kanske en reseguide för bussturer? Oavsett är hans mamma lika stolt!

Vi ses i hallen...
Ja, så är det. Jonas hann precis komma hem från Island för att sova, vakna och sedan åka iväg och jobba igen.

Så skönt att vi inte har något inplanerat för helgen och bara kan ta det lugnt och ”bara va” och umgås.

Eller? Inte? Nej såklart inte!

Då var det nämligen dags för en jourhelg.

Att vara tillsammans och ”bara va” det får vi väl göra till sommarn, om vi hinner, för vi har ju en massa saker vi måste hinna med.

Kanske nästa sommar, fast då har jag ju börjat jobba igen så det kanske inte blir så mycket semester.

Men då kidsen flyttat hemifrån, då!

Fast då kanske man har tagit och fixat sig den där karriären och köpt det där huset. Å renovera måste vi göra, det gör alla! Slå ut badrummet, måla skåpluckor och kanske fixa oss en köksö. Sedan köpa ett landställe och åka på kurser! Det ska man göra. Så då kanske vi inte hinner med att umgås och ”bara va”.

Men då vi blir pensionärer då jäklar!

Fast då lär ju Jonas bara vilja sova hela dagarna och jag får sitta och ”bara va” själv!  

Jaja, jag antar att vi ses i hallen…